En flanör i den moderna tiden

För många år sedan gick jag en kurs i kroki där läraren som en uppgift uppmanade oss deltagare att inte teckna modellens konturer. I stället skulle vi enbart teckna de skuggor och tomrum som omgav modellen. Det blev en lärorik upplevelse. Genom att teckna det osynliga och döljande, framträdde en fördjupad bild av människan. Minnet av denna aha-upplevelse flyter upp när jag läser journalisten Jan Malmborgs biografi Trubbel – Berättelsen om Olle Adolphson. Precis som Malmborg påpekar finns det något gåtfullt i Olle Adolphsons konstnärskap och det slår mig att hans stil har en parallell i den krokilektion jag en gång fick. Adolphson låter skuggorna och det osagda vara framträdande i sina visor. ”Tystnaden smyger som en katt” genom hela hans konstnärskap. Via tystnaden fångar han den osynliga rörelse som alltid finns och berör oss alla – tiden. Det är som om tystnad och tid spelar övergripande huvudroller i Adolphsons konstnärskap (ett drag han delar med Shakespeare). Visorna är laddade av tidens rörelser i alla dess aspekter och schatteringar – det impressionistiska nuet, minnesfragment, väntan, oron för det som ska komma, tidens obarmhärtigt malande gång. 

Få kan som Adolphson förmedla flera tidslager samtidigt, som i den bitterljuva ”Nu har jag fått den jag vill ha”, som utspelar sig i ett nu, men där både det förflutna och framtiden är närvarande som skuggor och tassande tystnad. 

Tystnaden smyger som en katt
genom rummet, och där ute
är luften redan blå.
Morgonen sköljer undan
natten, och slutet
har redan börjat för oss två.

Tiden som tema får också en speciell nerv i Adolphson visdiktning genom att han verkar under ett brytningsskede i historien när den allmänna tidsuppfattningen genomgår ett paradigmskifte. Under 60-talet tappar unga generationer alltmer kontakten med det förflutna. Samtidigt förlorar man tron på framtiden i den apokalyps som förutspås i kulturen. Några framtida belöningar i kristlig mening tror man inte längre på, eller orkar inte vänta in. Kvar blir den omedelbara tillfredsställelsen. Nuet, ögonblicket, upphöjs till ett levnadsideal, en nu-mentalitet som underblåses från olika håll – revolutionsanda, österländsk religionsfilosofi, drogromantik – och befästs av marknad och massmedia. ”We want the world and we want it now” som The Doors sjunger i ”When the Music’s Over” 1967. 

Under detta omvälvande skede hinner Olle Adolphsons konstnärskap uppfattas som både tidstypiskt och otidsenligt. Sedd genom tidens backspegel framstår Adolphson som en exklusiv och något arkaisk solitär i den framryckande popåldern. Trots det, eller just därför, har han alltid varit uppskattad, men som flera röster i Malmborgs bok antyder, har han kanske varit något förbisedd. Ofta hamnar han litet i skuggan av Evert Taube och Cornelis Vreeswijk, som båda var ”ett” med sina excentriska artistpersonor. Olle Adolphson verkar medvetet ha odlat en lägre profil. Tystnaden i hans visor har också omgett honom. Den yttre bilden är ”sammanbiten” på ett svårtolkat sätt. Som första större biografi är därför Malmborgs bok välkommen. För den som inte känner till så mycket om Olle Adolphson eller vill återuppväcka minnen är denna biografi en utmärkt dörröppnare och kan förhoppningsvis generera nya lyssnare och uttolkare.

Malmborg följer Adolphson tätt i livsspåren. Mängder av röster från familj, vänner och kollegor berättar om möten och intryck. Stora och små händelser avlöser varandra men bryts upp av vistexter som vävs in i berättandet och ges en biografisk eller psykologisk innebörd, kopplad till Olle Adolphsons liv och karaktär. Analyserna är främst hämtade från Charlotte Ulmerts litteraturvetenskapliga avhandling Visan som gåva – Olle Adolphsons litterära konstnärskap (2004), och till viss del från Frans Mossbergs musikvetenskapliga avhandling Visans kontinuum – Ord, röst och musik. Studier i Olle Adolphsons musik och framförandekonst (2002). Egna analyser och personliga kommentarer är Malmborg sparsmakad med, vilket säkert är ett medvetet ödmjukt val men det skapar ett litet torrt berättande. 

Biografin höjer sällan blicken över själva livsberättelsen för att betrakta Olle Adolphson och hans tid i ett större perspektiv. Det är dock ingen kritik, utan mer en smaksak vad man vill få ut av en biografi. Men precis som i Adolphsons visor spelar ju egentligen tiden, ens egen epok, en övergripande huvudroll i en människas liv. Och när jag läser om Adolphsons livsresa får jag hela tiden känslan av att han inte riktigt känner sig hemma i sin egen tid. Han längtade alltid bort, som någon av hans många kärlekar lakoniskt konstaterar. Den känslan ligger som ett tungt moln genom hela boken. En människa som aldrig riktigt känner sig bekväm, alltid vill vidare. Kanske kan man se Olle Adolphson som en senkommen fin de siècle-poet, som utan mål flanerar genom den moderna tiden, melankoliskt medveten om att något gått förlorat eller aldrig går att finna.

Olle Adolphson (1934–2004) föds praktiskt taget in i rampljuset som ett tidigt kändisbarn. Pappa var den store filmcharmören Edvin Adolphson och familjen bodde till en början i en fin våning på Norr Mälarstrand. På ytan tedde det sig som en perfekt familjeidyll som gärna visades upp i veckotidningarnas filmstjärnereportage. Men den koleriske fadern, ”en osäkrad granat”, skapade en otrygg laddning omkring sig. När Olle är 12 år spricker idyllen när faderns dubbelliv och otrohetsaffärer uppdagas. Svek och otrohet blir senare återkommande tematik i Olle Adolphsons diktning och, av vad som framkommer av biografin, även i hans personliga liv.

Olles och Edvins relation är kanske den mest intressanta i boken genom att den har varit ganska dold och säkert påverkade Olles relationer till andra människor hela livet. Själv har jag alltid förundrats över att dessa två män, två så vitt skilda personligheter, var far och son. Det var ju som om de kom från två olika planeter. Och jag tror det har att göra med tidens drastiska förändring, och med den mansrollen. En av Olles söner beskriver honom träffande som tillhörande ”en generation av män som var klämda mellan två tiders ideal. Dels gamla mansbilder från förr, dels efterkrigstidens förväntningar”. Precis som pojken Olle sökte sig bort från hemmets laddade stämning, mot kajens frihet och öppna sikt, verkar den vuxne Olle Adolphson hantera vilsenheten i en ambivalent mans- och fadersroll med att fly ansvaret och närheten.

Under det händelserika 50-talet vinner den konstnärligt multibegåvade Olle Adolphson snabbt framgångar genom talang, tur och de rätta kontakterna, varav den mest rätte heter Evert Taube. I honom får Adolphson en helt annan fadersfigur och förebild. Taubes betydelse för Adolphson går inte att överskatta. Det är bland annat via Taubes stöd och uppmuntran som Adolphson gör debut som poet. Men framför allt inspireras han av Taube som konstnär och humanist. 

En rörande scen är då Olles båda fadersgestalter, Evert Taube och Edvin Adolphson, stöter ihop på gatan och Evert läxar upp Edvin för att han inte stöttat sin unge son med de pengar Olle telegraferat att han behöver (då han tillsammans med Sven-Bertil studerar klassisk gitarr och språk i Spanien): ”det angår oss inte vad de vill studera, eller vart de vill resa. Vi har bara att hjälpa och stödja dem så länge det står i vår förmåga” lär Taube ha rutit. Olles beundran och allt djupare identifikation med Evert Taube går som en röd tråd genom hela biografin. Deras relation är värd en helt egen bok. Taube var ju också en solitär med ett speciellt förhållande till tiden; i sina visor rörde han sig visionärt fritt mellan epoker, men i sin egen tid betraktades han ofta som apart och obsolet. 

Biografins kapitel om 50-talet är mättade av stämningsbilder, händelser och namn förknippade med den naivistiskt uppsluppna tidsandan. Adolphson verkar ha umgåtts med nästan alla unga författare, musiker och konstnärer som under kommande decennium skulle färga svensk kultur. Närmast finns förstås Sven-Bertil Taube, Beppe Wolgers, Lars Forssell och Pär Rådström som alla, på olika sätt, kom att bidra till visans förnyelse. 

Under det händelserika 50-talet vinner den konstnärligt multibegåvade Olle Adolphson snabbt framgångar genom talang, tur och de rätta kontakterna, varav den mest rätte heter Evert Taube. I honom får Adolphson en helt annan fadersfigur och förebild.

Olle Adolphsons stora genombrott sammanfaller med kabarékulturens återfödelse i Lulu Zieglers En Harlekinad på Hamburger börs 1956. Detta är startskottet för visrenässansen i Sverige. Den så kallade varietéparagrafen var då nyss upphävd och ”dörrarna slogs upp på vid gavel mot Europa. Vi kom in i bilden samtidigt som rödvin, vitlök och pommes frites. Vi representerade det nya!”, som Adolphson själv beskrivit detta epokskifte. 

Två av de mest kända visorna från denna tid, ”Okända djur” och ”Mitt eget land”, båda med text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson, kan illustrera den nya visans, och hela 50-talets, spännvidd mellan naivism och existentialism, det drömmande poetiska, men också den kosmopolitiska utblicken. Att vuxna karlar, därtill seriösa poeter, kunde stå på scenen och sjunga tokroliga visor var något nytt; det skulle aldrig de elitistiska och polemiska 40-talisterna ha gjort. (Evert Taube räknades inte som en riktig poet av kulturetablissemanget, det vill säga 40-talisterna. Det var de unga 50-talisterna som upptäckte Taube som poet.) 

Något som Malmborg förtjänstfullt lyfter fram är Olle Adolphsons djupa kännedom om konstmusik och intresse för äldre vistraditioner, intressen som färgar hans visor med modala och impressionistiska drag på ett sätt som nog bara har sin like i efterkrigstidens franska chanson (som generellt var en stark influens för kabarévisan). 

I början av 60-talet har den lekfulla och intellektuellt utmanande kabarékulturen klingat ut och börjat ersättas av mer publikfriande krogshower och varietéer. Olle Adolphson är nu en hett efterfrågad artist och uppfattas som en förnyare av svensk viskonst. Men en symbolisk vändpunkt sker i slutet av 1964 då skivbolaget Metronome försöker lansera ett svenskt svar på folksonggruppen Peter, Paul and Mary, genom att skicka ut nykomlingarna Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk tillsammans med sångerskan Ann-Louise Hanson på en landsortsturné. När publiken uteblir skickar Metronome ut den mer etablerade Olle Adolphson som räddande affischnamn. 

Den tre år yngre Vreeswijk har då nyligen fått ut sin första LP. Han tar precis som Adolphson avstamp i traditionen, men tillför en ny ingrediens som skivans titel ”Ballader och oförskämdheter” skvallrar om, där oförskämdheten inte bara kan uppfattas i texternas ovanligt provokativa satir, utan också i Vreeswijks nonchalant bluesartade sätt att framföra sina visor, fjärran från den typ av ”korrekta” vissångare man är van vid i Sverige och som Olle Adolphson representerar.

Adolphsons insats i turnén blir lyckad, men en recensent skriver: ”Det kan inte hjälpas. Man tyckte att hans visor verkade lite snälla och tama – ja, närmast passé”. Så vänder vinden för trion, som i slutet av turnén uppträder för fulla hus. Men utan Olle Adolphson.

För Olle Adolphson var det konstnärligt ärliga uttrycket det viktigaste. En stor anledning till att han kände sig alltmer obekväm i tiden har säkert att göra med att hans höga konstideal inte alltid gick att förena med trubaduryrket

Förändringen för Adolphson blir inte så dramatisk just då; han förblir som sagt en populär artist. Men Vreeswijks provokativa samhällssatir signalerar en ny tidsanda, i vilken Olle Adolphson i förlängningen inte känner sig hemma. Det handlar inte om att Adolphson var politiskt ”oengagerad” som vissa ville få det till – den myten slår Malmborg med kraft hål på. Men han sveps aldrig med i vänstervågen och känner sig aldrig befryndad med den kollektivistiska delen av visvågen. Deras ”blommor i skägget” och pamflettvisor uppfattar han som utanpåverk. Medkänslan för de svaga och utsatta som Adolphson förmedlar i många av sina visor är av existentiell karaktär, inte politisk.

För Olle Adolphson var det konstnärligt ärliga uttrycket det viktigaste. En stor anledning till att han kände sig alltmer obekväm i tiden har säkert att göra med att hans höga konstideal inte alltid gick att förena med trubaduryrket. Är man gycklare eller konstnär? Vill man ha en stor publik eller komma in i de fina salongerna? Det är dilemman som alla de stora vispoeterna har brottats med och som skvallrar om viskonstens mångtydighet.

Visrenässansen var en exceptionell tid då en rad sociala, tekniska och kulturella omständigheter möjliggjorde att en ovanligt mångfacetterad och genreöverskridande viskonst kunde blomstra. Under den tiden ansågs Olle Adolphson vara ett med tiden. Men då musik- och kulturliv börjar polariseras mellan kommersiellt och ”antikommersiellt” kan man märka att Adolphson går stick i stäv med populärmusikens förenkling och utvecklar sina visor mot det konstmusikaliskt raffinerade och eftertänksamma.

Med tiden växer Olle Adolphsons frustration när han upplever att hans viskonst inte blir respekterad. Hos den breda publiken finns inte längre vilja och tålamod till att verkligen lyssna. Titeln på hans sena vis- och diktsamling, Folia (1983), markerar hans förankring i viskonstens historia, men klingar också självironiskt. 

Efter att ha läst Malmborgs fylliga biografi, så fullmatad av händelser ur ett rikt och komplext konstnärsliv, känner jag ändå att något fattas. Jag står aldrig öga mot öga med Olle Adolphson själv, möter aldrig hans blick. Det mesta är berättelser om honom. Avsaknaden av privata texter, personliga brev och dagboksanteckningar av hans egen hand är sorglig, men fullt förståelig med tanke på Olle Adolphsons omvittnat starka integritet. 

Återkommande i hans texter är ordet ”vem”, kanske ett ställföreträdande ord för en egen dunkel självbild. I ”Frågar du havet” ur Folia (1983) lyder raderna:

Vem frågar sig vems havets väsen är
vem drivs att söka det, tolka havets lag.
Den, tror jag, som drivs att säga till sig här:
Hur är mitt eget väsen, vem är jag?
Den frågan tåls att ställas av envar.
Frågar du havet, skall havet ge dig svar.

Publicerad i Respons 2021-1