En juridisk uppgörelse med Förintelsen

I Lars Kraumes prisbelönta film Jakten på Adolf Eichmann från 2015 får åskådaren följa den verklighetsbaserade historien om Fritz Bauer, en nervig, ständigt rökande tysk åklagare, och dennes strävan att ställa en av de ledande nazistiska krigsförbrytarna inför rätta. Eftersom Bauer inte litade på de västtyska myndigheterna inledde han ett hemligt samarbete med den israeliska underrättelsetjänsten Mossad i slutet av 1950-talet. Resultatet blev den spektakulära kidnappningen av Eichmann i Argentina och den efterföljande rättegången i Jerusalem 1961. Jakten på Eichmann är en bra film, men berättelsen om Fritz Bauers märkvärdiga liv är ännu bättre i sin helhet. I den brittiske journalisten Jack Fairweathers nyutkomna bok Åklagaren – Mannen som drog nazisterna inför rätta placeras Fritz Bauers livsgärning i det komplexa sammanhang som den tyska uppgörelsen med nazismen utgör.

I slutskedet av andra världskriget hade de »tre stora« allierade krigsledarna olika uppfattningar om hur nazisternas krigsbrott skulle behandlas. Josef Stalin ansåg att man borde skjuta 50 000 tyska officerare rakt av, men när han märkte hur upprörda Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill blev av förslaget hade han förklarat att det bara var »ett skämt«. För den sovjetiska diktatorn var en massavrättning ett lyckat hyss som det kunde vara värt att hamna i snickerboa för.

Churchill invände inte mot tanken på summariska avrättningar som sådana, men väl mot omfattningen av Stalins förslag. Han ansåg att de allierade skulle skjuta en handfull ledande nazister utan rättegång för att inte skapa några besvärliga rättsliga prejudikat inför framtiden. Roosevelt insisterade däremot på att den tyska krigsledningen skulle ställas inför rätta med allt vad det innebar av vittnen, försvarsadvokater och bevisföring. Det var i linje med hans strävan att skapa en regelbaserad världsordning efter kriget, framför allt genom inrättandet av Förenta nationerna.

Den amerikanske presidenten drog också det längsta strået. Stalin, som hade goda minnen från Moskvaprocesserna på 1930-talet, insåg propagandavärdet av offentliga rättegångar. Churchill fortsatte däremot att tycka att det var en dum idé att lagföra nazisterna, men insåg att Storbritannien inte hade något att sätta emot när USA och Sovjetunionen var eniga.

Att Roosevelts linje segrade var bra. De tretton Nürnberg­rättegångarna mellan 1945 och 1949 var visserligen inte perfekta ur juridisk synvinkel, men de präglades av en genuin strävan att skapa en formellt korrekt och rättssäker process. Med en stab på närmare 1 000 personer, 240 vittnen, 5 000 dokument och över 300 närvarande journalister sattes en standard för hur framtida krigsbrott skulle behandlas. 

Åtalen mot de 185 nazisterna som prövades i Nürnbergprocessen handlade dock i minimal utsträckning om själva Förintelsen. I stället var det segrarna som krävde upprättelse för de brott som de själva hade blivit utsatta för. De sovjetiska åklagarna gick på om krigsbrotten på östfronten, de franska inriktade sig på övergrepp mot de egna landsmännen. Om inte lägerkommendanten Rudolf Höss hade varit så häpnads­väckande villig att i detalj berätta om transporterna och gaskamrarna i Auschwitz skulle Nazisternas »slutgiltiga lösning« knappast kommit upp över huvud taget. Nu blev vittnesmålet om Förintelsens omfattning och industriella karaktär ett »överväldigande klimax«, som The New York Times noterade i sin rapportering från processen.

Men någon fortsatt uppgörelse med det tyska samhällets medverkan i Förintelsen (som man då inte ens hade börjat omnämna med detta begrepp) blev det inte. De besegrade och ockuperade tyskarna kunde – i den mån de brydde sig – slå sig till ro med den allmänt vedertagna berättelsen om att de ansvariga bestraffats och att de själva »bara följt order«. 

Det fanns också politiska incitament att sätta punkt för jakten på nazistiska krigsförbrytare. När Västtyskland skapades på ruinerna av Tredje riket våren 1949 var förbundskansler Konrad Adenauers prioritet att återuppbygga landet ekonomiskt och politiskt. Och för att åstadkomma detta var Adenauer, som själv hade ett fläckfritt förflutet som anti­nazist, villig att se genom fingrarna när det gällde dugliga tjänstemän och framgångsrika företagare med suspekt bakgrund.

Västmakternas intresse av att avnazifiera Tyskland avtog också när det kalla kriget tog fart på allvar. Att rekrytera forskare och militärer med specialistkunskaper var viktigare än att ställa dem till svars för eventuella krigsbrott. Bland annat hade den amerikanska underrättelsetjänsten CIA tagit över en stor del av den tyska arméns underrättelseorganisation för att kunna spionera på Östtyskland och Sovjetunionen.

Men samtidigt gick det inte för den västtyska regeringen att vara helt passiv när det gällde den nya statens förhållande till Hitlertyskland. I valet till Niedersachsens lantdag 1951 fick ett nazistiskt parti lett av en före detta generalmajor vid namn Otto Ernst Remer omkring tio procent av rösterna, vilket störde Adenauers strävan att få Västtyskland accepterat som en normal stat. Det fanns ännu ingen lagstiftning riktad mot nazistiska partier. Men Adenauers justitieminister Robert Lehr hade en lösning på problemet. Remer kunde åtalas för förtal eftersom han kallat deltagarna i försöket att lönnmörda Hitler den 20 juli 1944 för »förrädare«. Det var magstarkt även för en regering som inte ville gräva för djupt i det förflutna. 

Det är nu som Fritz Bauer träder in i handlingen. Han hade varit en ung åklagare med vänstersympatier under Weimar­republiken och fängslats efter Hitlers maktövertagande 1933. Efter en tid hade han frigivits och gått i exil i Danmark och Sverige. Som jurist funderade han mycket på hur nazisterna skulle ställas till rättsligt ansvar för sina brott och hade till och med skrivit en bok i ämnet 1944. 

Till skillnad från många judiska flyktingar undan Hitler hade han valt att återvända till Tyskland efter kriget. Sommaren 1948 anställdes han vid Högsta domstolen i Niedersachsen och när Remermålet blev aktuellt hade han avancerat till chefsåklagare. Han insåg att fallet erbjöd en historisk möjlighet rycka undan mattan för argumentet att de nazistiska förövarna inte kunde åtalas eftersom de varit skyldiga att lyda order. Bauers argument var att deltagarna i mordförsöket på Hitler den 20 juli inte kunde vara landsförrädare eftersom Hitlerregimen varit olaglig från början.

Hans avsikt var inte främst att etablera individuell skuld utan att visa att Förintelsen var ett system som omfattat en stor del av det tyska samhället.

När domen föll våren 1952 blev själva straffet lindrigt. Remer fick tre månaders fängelse för förtal. Men implikationerna var långtgående: Nazityskland var inte en legitim stat. Men detta blev inte ett prejudikat som andra tyska domstolar var tvungna att följa. Motståndet inom det tyska rättsväsendet mot att åtala nazistiska krigsförbrytare var starkt. Och högt upp i den västtyska statsapparaten fanns ledande nazister som beskyddades av Adenauer. Men Bauer började söka efter ett fall som skulle sätta hela den nazistiska folkmords­apparaten i fokus. 

Han fastnade för Adolf Eichmann, som varit ansvarig för organiserandet av transporten av judar till förintelse­lägren, inte minst deportationen av 400 000 judar till Auschwitz sommaren 1944. Den internationella uppmärksamheten kring åtalet mot Eichmann i Jerusalem 1961 blev en stor framgång för Bauer. Men hans målsättning var att få tyska folket att inse sitt kollektiva ansvar för Förintelsen. Samtidig som jakten på Eichmann pågick började Bauer, som nu var chefsåklagare i Hessen, förbereda ett gruppåtal mot personer som arbetat i Auschwitz. Hans avsikt var inte främst att etablera individuell skuld utan att visa att Förintelsen var ett system som omfattat en stor del av det tyska samhället.

Unga studenter som varit barn under kriget hade börjat ställa frågor om Förintelsen.

Vid den så kallade Auschwitzprocessen, som inleddes 1963 i Frankfurt, stod 25 lägerfunktionärer på olika nivåer åtalade. Som tidigare gick försvaret ut på att de inte kunde anklagas för mord så länge de bara åtlytt givna order. Men opinionsläget i Västtyskland hade förändrats sedan början av 1950-talet. Unga studenter som varit barn under kriget hade börjat ställa frågor om Förintelsen. Förbundsrepublikens ekonomiska framgångar – det som kommit att kallas Wirtschaftswunder – spelade också in. Tyskarnas mottaglighet för moralisk introspektion under de kaosartade första efterkrigsåren hade varit begränsad, men med ökad politisk stabilitet och ljusare framtidsvyer blev mottagligheten för att göra upp med det förflutna större. Som dramatikern Bertolt Brecht cyniskt uttryckt det: först kommer maten, sen moralen. 

Det innebar inte att det var självklart att Auschwitzprocessen skulle leda till fällande domar. Försvaret gjorde gällande att de åtalade inte varit medvetna om att det ingått i ett folkmordsmaskineri utan bara utfört begränsade handlingar vars konsekvenser de inte kunde ha insett. För att skjuta dessa invändningar i sank gjorde Bauer ett originellt drag. Han organiserade en studieresa för domare, åklagare och försvarsadvokater till Auschwitzlägret i Polen som gjorde tydligt att det var fysiskt omöjligt att inte känna till gaskamrarna och krematoriet.

Domarna föll i augusti 1965. I de fall där det kunde bevisas att de åtalade rent fysiskt mördat en eller flera personer utdömdes livstidsstraff, men de som bara indirekt medverkat i döds­maskineriet fick lägre straff eftersom det bara räknades som medhjälp till mord. Det innebar att en vakt som godtyckligt dödat en fånge kunde få ett strängare straff än en officer som organiserat transporterna till gaskamrarna. 

Bauer var besviken. Trots de fällande domarna hade rätten avvisat tanken att Auschwitz var ett kollektivt massmord och inte en samling individuella handlingar utförda av några få monster. Men i ett längre perspektiv fick ändå Auschwitzrättegångarna i Frankfurt en avgörande betydelse.  

Någon rättslig vidräkning med alla de tyskar som deltagit i Förintelsen blev det visserligen inte. Hösten 1968 preskriberades alla nazistiska brott utom i de fall som rörde uppsåtligt mord. Men slutet på de juridiska försöken att ställa nazisterna till ansvar innebar, kanske en aning paradoxalt, början på den omfattande offentliga tyska uppgörelse med nazismen som kommit att kallas Vergangenheitsbewältigung. 

Under de följande decennierna blev bearbetning av skuldfrågan ett centralt tema i tysk historieundervisning, kulturdebatt, konst, litteratur och film. Det som Bauer inte ansåg att han lyckats med i domstolarna – att väcka ett kollektivt tyskt ansvar för Förintelsen – blev nu en dominerande fråga. Det finns förstås flera förklaringar till detta: 1968 års generationsuppror, den ökade öppenheten för Förintelse­överlevarnas berättelser, tv-serien Holocaust som i slutet av 1970-talet skakade om Västtyskland, och kanske överhuvudtaget en ökad tidsmässig distans till de nazistiska brotten; vad farfar gjorde i kriget är lättare att hantera än vad pappa gjorde.

Men Bauer hade lagt grunden. Tyvärr fick han inte uppleva resultatet av sitt ihärdiga arbete. Han dog sommaren 1968, 65 år gammal, sorgsen, trött och utsliten. Han hade inte bara kämpat mot nazismen, utan även verkat för förbättrade rättigheter för homosexuella, något som inneburit en viss risk för honom själv eftersom han var homosexuell. 

Att ägna sitt liv åt att utkräva ansvar för ett folkmord som många människor helst vill glömma och en del varit delaktiga i är förstås inget recept för ett lugnt och harmoniskt liv. Jack Fairweather antyder i slutet av sin insiktsfulla biografi att Bauer kanske begärde för mycket av sina landsmän: att de både skulle förstå hur nazisterna tänkte och samtidigt ta på sig ansvaret för deras handlingar. Men, som Fairweather skriver, skyddet mot ondskan ligger inte i yttre gränser och institutioner utan i vår förmåga att granska oss själva.