En mästare i att skaffa sig fiender

Vem talar i dag om Stig Ahlgren (1910–1996), den radikale litteraturkritikern med sitt sarkastiska leende och sin fruktade penna som kunde drypa av ironi och hånfullhet? Han slog igenom redan på 1930-talet, fick rykte om sig att vara en upprorsman och blev lika inflytelserik som hänsynslös. En gudabenådad stilist som kunde både förolämpa och roa. Fram till 1946 var han verksam i den socialdemokratiska pressen, bland annat i Aftontidningen, men köptes över av Bonniers till Vecko-Journalen, den borgerligt förnäma tidningen med en upplaga på runt 100 000 exemplar. Ett sådant sidbyte väckte förstås uppmärksamhet, och Ahlgren betraktades av många som en förrädare som svikit sin marxistiska grundsyn. Hur kunde etablissemangets orädde utmanare plötsligt bli en del av det etablissemang han så framgångsrikt häcklat?

I sin biografi Ensamvargar låter litteraturkritikern Ulrika Milles Ahlgrens gärning träda fram ur den glömska som tiden sänkt över mannen med epitetet Sveriges elakaste penna. Hennes biografi är fascinerande läsning. Inledningsvis framhåller hon att hon lockats av uppgiften att studera ”förgänglighetens mekanismer”. Hon följer Ahlgrens väg uppåt i karriärstegen, iakttar hur denne ständige provokatör får auktoritet och makt och skapar sig ett namn. Lika noggrant får vi följa hur hans ställning gradvis försvagas i takt med att uppdragen uteblir och platsen i avantgardet intas av andra. Ahlgrens storhetstid varade endast drygt ett decennium. Men i mer än femtio år var han verksam som litteraturkritiker. Sin sista artikel publicerade han i början av 1980-talet. Han arbetade också som översättare, främst av fransk litteratur.

Lika noggrant får vi följa hur hans ställning gradvis försvagas i takt med att uppdragen uteblir och platsen i avantgardet intas av andra. Ahlgrens storhetstid varade endast drygt ett decennium.

Biografin är huvudsakligen kronologiskt upplagd. Dispositionen kunde ha varit tydligare. Nu blir det bitvis litet hoppigt, när Milles tvärt byter ämne och tar upp nya trådar, utan att ordentligt ha fäst de tidigare. Det hela börjar med den lille Stig som blir föräldralös vid två månaders ålder och adopteras av en moster och morbror. Han studerade i Lund och kom där i kontakt med stadens marxistiska och kulturradikala kretsar. Sin journalistiska bana inledde han i Sydsvenska Dagbladet, där hans första alster handlar om Marcel Proust. Snart syns hans texter i flera tidningar. Det är bredd över hans ämnesval, och Ahlgren gör till exempel ingen skillnad på litteratur för vuxna och för barn. Tvärtom tycks han gärna skriva om barnböcker, något som vid denna tid var anmärkningsvärt. I en artikel från 1930-talet om Lisa Tetzners radikala verk konstaterar han att barnbokens uppgift inte är att lära barn veta hut, utan att få dem att genomskåda illusioner. Här var han som i mycket annat före sin tid.

Artikelsamlingen Orfeus i folkhemmet (1938), där Ahlgren i huvudsak angriper den borgerliga kultureliten, blev hans genombrott som radikal revoltör. Med sin särpräglade stilkonst slog han an en ny ton i svensk kritik, men i den kulturella offentligheten kom han ofta att inta en udda position. Han kunde vara skoningslös i sin kritik och hamnade lätt på kant med människor. Sten Selander ansåg han med ett ofta citerat uttalande vara ”tråkig som en påstigande i Alvesta”, ord som fick Selander att tystna som lyriker. Ahlgren kom också i konflikt med både Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg. Under andra världskriget gav han sig på Torgny Segerstedt som han attackerade med en spark från vänster, ett påhopp som väckte mycket ont blod och ledde till att många tog avstånd från Ahlgren.

En annan ikon som han angrep var Ingrid Bergman som 1955 var i Sverige för att spela Jeanne d’Arc på operan i Stockholm. Ahlgren hävdade då i en artikel att den stora stjärnan reste runt och visades för pengar i sällskap av maken Roberto Rossellini. ”Med konst har detta kringkastande sällskap föga eller intet att skaffa.” Det är förståeligt att ett sådant uttalande ledde till en storm av protester. Men det fanns också de som stod vid Ahlgrens sida. Moa Martinson var en trofast vän genom åren och till vännerna hörde även David Sprengel. Ahlgren var en stor beundrare av Sprengels hustru, Agnes von Krusenstjerna, och dennas författarskap analyserade han i Krusenstjerna-studier (1940), en bok som det fortfarande hänvisas till i Krusenstjerna-forskningen.

Titelns plurala form får sin förklaring av att boken även handlar om Birgit Tengroth, skådespelerskan och skandalförfattaren, som 1946 till 1950 levde i ett stormigt äktenskap med Ahlgren. Paret träffades 1943 och en för båda förödande passion uppstod. Både Ahlgren och Tengroth syns på bokens omslag, men först när man kommit halvvägs i läsningen får man stifta närmare bekantskap med den sistnämnda. Under perioden 1926–1950 medverkade hon i ett femtiotal filmer, som fick blandad kritik. Hon syntes ofta i pressen, djupt dekolleterad i svart sammet eller spets. Tengroth längtade efter att få uttrycka sig också i ord och med novellsamlingen Törst (1948), en utmanande skrift om kvinnlig sexualitet, gjorde hon en skandalomsusad debut. Boken, där teman som begär och ångest står i centrum, har självbiografisk prägel. Den blev också filmatiserad 1949 med Ingmar Bergman som regissör och med Tengroth själv i huvudrollen. Milles behandlar inte nämnvärt Tengroths filmer utan uppehåller sig främst vid hennes författarskap, som hon menar har vissa likheter med Marguerite Duras. Det är förtjänstfullt att Tengroths litterära verk får denna intressanta genomlysning, särskilt med tanke på att det tidigare inte alls behandlats, inte ens av feministiska forskare.

År 1950 gifte sig Tengroth med Danmarks dåvarande handelsminister Jens Otto Krag, som under två perioder var socialdemokratisk statsminister. Det äktenskapet blev minst lika stormigt som det med Ahlgren och hade dessutom inslag av misshandel och notoriska kvinnoaffärer. Birgit Tengroth ansågs vara ett hinder för Krags politiska karriär, vilket var en bidragande orsak till skilsmässan. Efter sitt korta äktenskap med Krag återvände hon till den trofast väntande Ahlgren, som kom att bli hennes närmaste människa livet ut. De båda blev med åren mycket beroende av varandra, och Ahlgren tog hand om henne under hennes långa och svåra sjukdom i cancer. Men de tycks på något sätt ha älskat sönder varandra i ett oavbrutet utbyte av giftiga elakheter.

Relationen mellan Ahlgren och Tengroth var något av en folie à deux. De blev alltmer isolerade och ekonomiskt var de i det närmaste utblottade. Bådas liv kan ses som exempel på hur hårt drabbande offentlighetens villkor kunde vara, och Milles låter mediesamhällets och kritikens förändring få bilda en förklarande bakgrund till parets liv och verksamhet. Här finns genomgående ett genusperspektiv som visar de olika normer som gällde för kvinnor respektive män. Det är en dyster historia, bitvis rent plågsam, som Milles skriver fram. Ahlgren hade alltid ont om pengar, även när han var välavlönad. Men han levde flott, tvingades ofta ta lån och blev alltmer alkoholiserad. Tillvaron i det torp i Ösmo där de bosatte sig för gott under 1970-talet, blev alltmer tragisk, en sorgesång i hemtjänstens och långvårdens regi. Ingemar Bergman har i Smultronstället gett ett föga smickrande porträtt av Ahlgren-Tengroth i det närmast groteska paret Alman, som får lift med filmens huvudperson under resan till promotionen i Lund.

Ahlgren var inte länge i takt med tiden. Han tog till exempel ingen del i kulturlivets radikaliseringsvåg på 1960-talet, och 1970-talets dogmatiska vänsterkritik hade å sin sida inget till övers för Ahlgren. Den unga generationen hade länge sett honom som en stofil, en som gått in i skuggorna.

Vem var han då, Stig Ahlgren, och hur såg han på sitt kritiska uppdrag? Ulrika Milles vrider och vänder på dessa frågor och för många tankeväckande resonemang härom. Hon jämför Ahlgren med samtida kritiker såsom Olof Lagercrantz. De var jämnåriga och framgångsrika, men när Lagercrantz i början av 1950-talet stod beredd att inta sin maktposition var Ahlgren på väg bort från offentligheten. Hans inflytande på det litterära fältet hade minskat avsevärt när han övergick till Vecko-Journalen. Han började känna leda och talade i brev om sin politiska ensamhet. En känsla av alltings meningslöshet växte fram hos honom. Ahlgren var inte länge i takt med tiden. Han tog till exempel ingen del i kulturlivets radikaliseringsvåg på 1960-talet, och 1970-talets dogmatiska vänsterkritik hade å sin sida inget till övers för Ahlgren. Den unga generationen hade länge sett honom som en stofil, en som gått in i skuggorna.

Ahlgrens litteraturbedömning kännetecknas av en säker känsla för litterär kvalitet och en särskild förståelse för det avvikande, framhåller Milles. Han hade integritet och självständighet. Till den uppburne Lars Ahlins roman Min död är min (1945) var han till exempel kritisk. Han uppskattade däremot det experimentella i Erik Lindegrens mannen utan väg som han hyllade redan 1942 när boken anspråkslöst och till en början obemärkt kom ut på eget förlag. Ivar Lo-Johanssons Traktorn (1943) beskrev han som en ”bragd, född och ammad av samma tidsålder som redan manifesterat sig i Sven Erixons gobelänger, Bofors 40 mm. luftvärnskanoner, Konsums jättesilos och Sandöbrons eleganta betongspann.”

Men vad låg bakom de starka invektiv som Ahlgren så gärna pepprade sina texter med? Varför var han så polemisk och arrogant, en mästare i att skaffa sig fiender? Han trodde själv, påpekade han vid ett tillfälle, att han gjorde mest nytta som motvallskärring. Som sådan blev han dock ofta missförstådd. Milles menar att det självdestruktiva och självföraktande draget hos Ahlgren bidrog till hans isolering. Under hans glansdagar var det dock en fest att läsa honom. Man hade roligt i hans sällskap, ansåg journalisten Gunnar Unger. Visserligen finns det i Milles text flera citat från Ahlgrens artiklar, men det hade ändå varit fint om man i ett appendix kunde ha fått ett smakprov på någon eller några av hans texter i sin helhet.

Ulrika Milles skriver med både närhet och distans. När hon belyser större delen av 1900-talets litterära kritik och strider, pressens utveckling och den framväxande kommersialismen anlägger hon ett litteratursociologiskt vidvinkelperspektiv. Hon ger också träffsäkra tidsskildringar, bland annat av förhållandena på de stora tidningsredaktionerna. När hon skildrar personen Ahlgren och relationen med Tengroth formulerar hon sig lyhört inkännande, nästan poetiskt. Titeln Ensamvargar är synnerligen väl vald. ”Ensamhet” ser jag som ett ledord i texten, något som får en hjärtskärande belysning av bokens sista bild, ett foto från Berns 1955. Interiörbilden från restaurangens matsal visar dels i bakgrunden en stor spegel där en vimlande folkmassa avtecknar sig, dels i förgrunden Stig Ahlgren i profil, sittande helt ensam vid sitt bord. Han tycks som fastfrusen i en isande ensamhet, avskärmad från alla andra.

Publicerad i Respons 2019-3