En värld av toner som försvann

Den avslutande delen i journalisten och författaren Anders Rydells magnifika trilogi var den perfekta reselektyren för höstlovet i Paris. Jag drog med man och tonårsbarn till nionde arrondissementet för att blicka upp på Opéra Garnier – denna storslagna byggnad som brukar blända med sin prakt. Nu var den snopet nog inplastad av en enorm Chanel-reklam, troligtvis på grund av fasadrenovering. Den 23 juni 1940 betraktade Adolf Hitler operahuset, under en snabb och hemlig Parisvisit tidigt på morgonen. Efter att ha gått omkring mellan de guldglänsande salarna via de ståtliga trapporna, hade han ändrat sig; Albert Speer har vittnat om att Hitler efter besöket bestämde sig för att ej rasera Paris.

Sex veckor tidigare, den 8 maj 1940, hade Darius Milhauds opera Medée premiär på Opéra Garnier. Den hyllade avantgardekompositören var där med sin hustru Madeleine som skrivit librettot. Rydell beskriver det absurda i att den premiärklädda Parissocietetens stående ovationer blandades med flyglarmen. Två dagar senare intog tyskarna staden.

Hur angriper man ännu en gång de oöverskådliga tragedier som Hitler med sina mannar i Tredje riket orsakade? Anders Rydells historier tar sin utgångspunkt i artefakter – konst, litteratur och nu, i den tredje delen, musik. Här berättar han på den skicklige reporterns vis hur instrument, noter och korrespondens mellan musiker stals, försvann, förskingrades. Men Rydell tappar ändå aldrig bort människorna bland nazisternas utstuderade utrensningsförsök av »orena element«. Jag skulle säga att människoöden rentav framträder tydligare just genom förlusterna av de meningsskapande tingen. 

Efter kriget uppskattade franska myndigheter att minst 8 000 pianon och flyglar hade stulits

Varje nytt kapitel inleds med ett musikstycke, som jag lyssnade på under läsningen. Arthur Rubinstein, Wanda Landowska, Alma och Arnold Rosé, Darius Milhaud, Shony Braun, Wladyslaw Szpilman, Lev Aronson, Guido och Melanie Karoline Adler – dessa judiska musikers öden är i Stulen musik ordnade som i ett välstrukturerat partitur. Berättelserna är alldeles lagom detaljerade – utan noter i den löpande texten, men med väldokumenterade källhänvisningar i bokens digra litteraturförteckning.  Och varje judisk musiker som behandlas mördas tack och lov inte av nazisterna, vilket gör läsningen uthärdlig, och lärorik.

I Boktjuvarna reste Rydell runt i Europa och visade att han både är en skicklig reporter och en mycket god berättare. Därutöver visar han i denna bok att han har forskarens metodiska tillvägagångssätt. Frågeställningen är stor och svårgripbar: Vilka konsekvenser fick plundringen, förskingringen och förstörelsen av musik- och instrumentsamlingar för människor och för eftervärlden? Genom data och intervjuer, samt ett genuint och smittsamt intresse för både källmaterialet och sekundärlitteraturen, ges läsaren många, både goda och nedslående, svar. 

Specialkommandot Sonderstab Musik hade under andra världskriget avdelningar i många europeiska städer. Som guide för de plundringar som denna musikaliska insatsstyrka genomförde betydde verket Das Lexikon der Juden in der Musikmycket. Mig veterligen har ingen svensk studerat dessa förbrytelser lika noggrant och läsbart som Rydell. En rapport från juli 1944 sammanfattade resultaten i Frankrike: 69 919 hem hade tömts, 26 984 godsvagnar hade rekvirerats för transporten. Efter kriget uppskattade franska myndigheter att minst 8 000 pianon och flyglar hade stulits. Vissa av dem hade förvarats i Palais de Tokyos källare där judiska överlevande kunde hämta ut dem efter kriget, men många pianon blev kvar eftersom hela familjer hade mördats.

I det eleganta förordet länkas Rydells bok om den plundrade musiken ihop med hans förra bok om de plundrade biblioteken, via ett tunt gråblått häfte som han hittar på Zentral- und Landesbibliothek i Berlin, där bibliotekarier än i dag arbetar med att återbörda stulna böcker till överlevande släktingar. I häftet fanns en dedikation till kompositören Arthur Rubinstein vilket leder Rydell och läsaren till Brasilien på 1920-talet. Rubinstein var god vän med Sydamerikas store modernistiske kompositör Heitor Villa-Lobos, vilken tillägnade sin temperamentsfulla och svårspelade Rudepoêma till Rubinstein.

Tjugotalets Paris bubblade av experimentell och kreativ konstnärlighet. Där grundade Darius Milhaud musikgruppen Les Six. Vännen Arthur Rubinstein spelade sexhändigt Milhauds Le Boeuf sur le toit – en komisk balett inspirerad av brasilianska rytmer som Jean Cocteau satte upp. Deras stammisställe fick styckets namn och finns ännu kvar på en adress i Paris åttonde arrondissement. Milhaud stod högt upp på nazisternas lista över musiker man ville rensa ut. Hans modernistiska musik och hans stora samling av noter ägnades en ovanligt stor artikel i Das Lexikon der Juden in der Musik.

Rydell beskriver känsligt den rasbiologiskt färgade framväxten av nazistisk musikteori och ger en tankeväckande förklaring till varför många judiska musiker sökte sig till jazzen – att »den liksom modernismen och socialismen bar på ett löfte om ett mer öppet, jämlikt och tolerant samhälle«. Jazz betraktades av nazisterna som en »neger-judisk komplott« (Alfred Rosenberg). Men redan 1850 hade Wagner beskrivit vad han ansåg vara det främmande och orena i Der Juden in der Musik. Den wagnerska familjens stöd åt nazismen, både intellektuellt och materiellt, betydde mycket för Hitler och hans rörelse – den gav dem inträde till en värld av kultur och förfining. 

Herbert Gerigk, som under kriget ledde plundringen av instrument och musiksamlingar vid Sonderstab Musik, är den mest framträdande onde aktören i denna bok om den stulna musiken. I Rydells senaste bok i denna trilogi om nazisternas plundringar, Boktjuvarna, om plundringar av judiska bibliotek och boksamlingar, var det den baltiskfödde nazisten och ideologen Alfred Rosenberg som ledde arbetet. Efter kriget avrättades Rosenberg. Herbert Gerigk välsignades dock med ett långt liv. Han fick fortsätta att verka som musikkritiker och författade flera böcker om musik under andra delen av 1900-talet. För många andra gick det ännu bättre. Gerigks högra hand, SS-mannen Wolfgang Boetticher, utsågs 1957 till chef för Göttingens musikologiska institut. Inte förrän på 1980-talet avslöjades Boettichers förbrytelser för en större allmänhet – att han hade varit med och organiserat plundringen av musiksamlingar runtom i Europa, samt bidragit till Lexikon der Juden in der Musik. Först då fråntogs han alla titlar.

Det som ägde rum i östra Europa är ej bortglömt i Stulen musik. De polska områdena skulle »förvandlas till en intellektuell öken« som nazisten och ståthållaren Hans Frank uttryckte det. Ett exempel på de insatser som gjordes är räden mot musikkaféet Kawiarnia Plastykow i Krakow 1942 då en stor del av stadens kulturella cirkel fördes till Auschwitz. Tack vare att de polskfödda pianisterna Arthur Rubinstein och Wanda Landowska hunnit bli etablerade musiker under mellankrigstiden, och naturligt nog hade sökt sig till Paris, hade de kontakter som kunde hjälpa dem att fly från Frankrike 1940. Och den amerikanske journalisten Varian Fry, som nyligen har biograferats av Uwe Timm, hjälpte Darius och Madeleine Milhaud att via Marseille ta sig till USA. Deras livslånga skuldkänslor över att ha överlevt medan nästan alla deras släktingar i Europa dog, är även de varsamt beskrivna i Rydells bok.

Det är knappt att man återfinner lämningar av Landowskas liv i Frankrike ens på Musée de la Musique i Paris: två trasiga, svensktillverkade pianon från 1800-talet

Miljöer, stämningar, ambitioner målas upp i Stulen musik. Wanda Landowskas unika instrument- och musiksamling, cembaloskola och konsertsal i hemmet i Saint-Leu-la-Forêt var vida känd i musikaliska kretsar. Men av den institutionen finns ingenting kvar på platsen. Det är knappt att man återfinner lämningar av Landowskas liv i Frankrike ens på Musée de la Musique i Paris: två trasiga, svensktillverkade pianon från 1800-talet.

Arthur Rubinstein fick till sist tillbaka sin lägenhet i Paris på 1950-talet. Darius Milhaud kunde återvända till sin något tidigare. Förvisso var de flesta ägodelarna försvunna. I stället fanns där en obehaglig hälsning från plundrarna på spiselkransen (läs boken)! Huset där hans föräldrar bott i Aix-en-Provence hade bara väggarna kvar. Rubinstein fortsatte att spela runt om i världen efter kriget. Men ett land satte han inte sin fot i. När han fick frågan om varför han aldrig framträdde i Tyskland svarade han: »Jag har för stor respekt för de döda«.

Man kan förstå Rubinsteins hållning. För vad hade det till exempel kunnat bli av Hélène Berr, den unga parisiska som var en lovande violinist. En ny Chopin? En stor författare? Vi kommer aldrig få veta. Hon fördes 1944 till Auschwitz, där hennes mor och far dödades. Hélène själv förflyttades till Bergen-Belsen och misshandlades till döds, bara dagar innan lägret befriades. Peter Englund har använt hennes dagboksanteckningar i sin Onda nätters drömmar (2022) för att denna unga människa såg så klart på livet och ger en fasett till andra världskrigets vändpunkt. På min egen Paris-semester med familjen letade vi upp hennes och föräldrarnas adress nära Eiffeltornet. En diskret skylt i fasaden anger hennes namn och födelseår. Rydell citerar Helenes sista anteckning: »fasa, fasa, fasa«.

I bokens efterord (som benämns »postludium«) möter Rydell en kvinna i Paris, barnbarn till förintelseöverlevande musikaliska judar, som upprättat organisationen Musique et Spoliation som numera samarbetar med Tysklands viktigaste organisation för proviniensforskning. Författaren reflekterar insiktsfullt: »Kanske ligger värdet i att efterforska inte främst i att återföra instrument till sina ägare, utan i blottläggandet av historia. Efterforskningarna är då inte ett medel utan ett mål för ett långsamt och mödosamt minnesarbete.« Hans trilogi gör i sin tur ett oerhört värdefullt jobb med att få oss att ana den värld av konst, litteratur och musik som gått förlorad för mänskligheten på grund av den ideologiskt underbyggda rädslan för den andre. Stulen musik borde ha vunnit Augustpriset, att den inte ens nominerades säger alltför mycket om Sveriges låga intellektuella nivå – och förhoppningsvis inget värre.