Energikällorna som omformar vår civilisation

Tänk dig att du sitter och tittar ut genom fönstret på ett nattflyg ner mot Medelhavet. Vad ser du? För 150 år sedan var svaret kort och gott: Ingenting. Och inte bara för att flygplanet inte var uppfunnet än. Numera ser man en hel del. Ljus strömmar upp från fönster, bilar, balkonger, antenner och gatlampor. Ljus för att se, värma, kommunicera, övervaka. Men med en annan flygrutt, till exempel längs Afrikas östkust, hade du fortfarande inte sett något annat än reflektionen av ditt eget ansikte i den mörka rutan.

Faktum är att man kan lära sig mängder om en plats bara genom att titta ner på den från en höjd nattetid. Ju ljusare den är, desto högre är genomsnittsinkomsten och desto större är sannolikheten att innevånarna kommer bli rikare i framtiden. Människor lever längre på ljusare platser och har större politisk och ekonomisk frihet. Långt färre dör som spädbarn och det finns mindre korruption.

Att försöka förklara hur allt detta hänger ihop är som att springa rätt in i ett snårigt nät av samverkande processer som går hela vägen tillbaka till människans begynnelse och kretsar kring frågan om energi. En växande skara forskare har på senare tid fått upp ögonen för hur våra samhällen formas av våra energikällor. Genom de senaste femton årens bokutgivning inom detta ämne har det blivit möjligt att urskilja de stora linjerna i historien, och hur vi påverkas av de energislag från vilka vi har fått värmen, ljuset och kraften som all mänsklig aktivitet är beroende av. Samspelet mellan våra samhällen och energin som har drivit dem förklarar många av de mest fundamentala förändringar som vi har genomgått: Själva vår arts existens hänger samman med upptäckten av eld. Att vi har tamdjur beror på att de genererar mer arbetskraft än människor i förhållande till energin vi investerar i dem. Och vi blev bofasta eftersom bara jordbruk kunde skapa det energiöverskott som krävdes för att göra mänsklig civilisation möjlig.

Ämnet är desto mer angeläget då klimathotet har gjort det nödvändigt att drastiskt minska konsumtionen av fossilbränslen, vilka i dag förser oss med 80 procent av all vår energi. Optimisterna menar att lösningen är att vi helt enkelt byter ut kolet, oljan och gasen mot förnybara alternativ och fortsätter som vanligt, medan pessimisterna menar att vi i stället måste dra ner på aktiviteten och krympa våra ekonomier. Men när man betraktar det historiska samspelet mellan hur våra samhällen fungerar och energislagen vi har använt, blir det tydligt att båda sidor kraftigt underskattar hur djupgående effekterna av deras lösningar faktiskt skulle bli.

För inte så länge sedan var energihistoria en avlägsen provins av ekonomisk historia. En liten matteglad grupp historiker med en förkärlek för att diskutera den industriella revolutionens orsaker satte sig att räkna på industrialiseringen i termer av den energi som huserade i den explosionsartade ökningen av rörelse, värme och ljus som var revolutionens grundelement.

De senaste femton åren har sett ett kraftigt ökat intresse för hur produktionen, transporten och konsumtionen av energi påverkar våra samhällen.

Vad dessa forskare antydde genom sin sorgfälliga bokföring var subtilt revolutionerande: Bakom varje mått som i början av 1800-talet sköt i höjden – från BNP och befolkningstillväxt till innovationstakt och handel – fanns en mer grundläggande kvantitet, nämligen energi. Alla mått kunde förstås som ett uttryck för samma underliggande fenomen – den massiva ökningen av energi som blev tillgänglig för mänsklig konsumtion. Forskarna själva gjorde dock inga sådana påståenden. Att bygga stora berättelser låg inte för dem. De var synnerligen kompetenta ekonomiska historiker, skolade i de kvantitativa metoder som har varit så hopplöst omoderna bland historiker det senaste halvseklet.

Men sedan hände något. Finanskrisen 2008 fick många att uppfatta den globala ekonomin som ohållbar och orättvis. Man pekade på de stora ekonomiska klyftorna, både nationellt och globalt, och den miljöpåverkan, framför allt i form av global uppvärmning, som allt fler uppfattade som ett existentiellt hot.

Samhällsvetare och humanister började röra sig bort från frågor om kultur, representation och diskurs. Mer materiella fenomen och processer kom åter upp på dagordningen. Ekonomisk historia och politisk ekonomi blev populärt igen. Nya fält uppstod, som Capitalism Studies, i vilket forskare skrev om kapitalismens historia med betoning på den rutinmässiga våldsutövningen som gick hand i hand med att skapa ett ekonomiskt system präglat av enorma ojämlikheter. Inom samhällsvetenskapen uppstod den så kallade »materiella vändningen« (the material turn). Och vi fick konceptet »antropocen«, alltså föreställningen att mänskligheten har intagit rollen som planetens viktigaste geologiska agent och trätt in i »människans epok«.

Och så skapades Energy Studies (alternativt Energy Hu­manities eller kort och gott energihistoria). De senaste femton åren har sett ett kraftigt ökat intresse för hur produktionen, transporten och konsumtionen av energi påverkar våra samhällen. Det kanadensiske universalgeniet Vaclav Smil, känd bland annat som Bill Gates favoritförfattare, har skrivit ett oräkneligt antal böcker om energi, däribland Energy and Civilization (2017). Den Pulitzerbelönade författaren Richard Rhodes kom året därpå med Energy – A Human History.

Det nya forskningsfältet går tillbaka åtminstone till 1940-talet och antropologen Leslie A. White. I boken The Science of Culture (1949) hävdade White att »kulturen utvecklas i takt med att mängden energi som utnyttjas per person och år ökar.« Åtta år senare hävdade Karl Wittfogel i klassikern Oriental Despotism – A Comparative Study of Total Power (1957) att totalitarismens ursprung stod att finna i antikens enorma infrastrukturprojekt och specifikt i behovet av centraliserad maktutövning för att genomdriva storskaliga bevattnings- och översvämningskontrollprojekt (Nilen i Egypten, Tigris och Eufrat för Mesopotamien och Gula floden i Kina).

Vatten har fortsatt att vara viktigt för energiintresserade samhällsvetare. Miljöhistorikern Richard White beskrev i en banbrytande bok Columbiafloden i nordvästra USA och de människor och djur som levde i anslutning till den som ett enhetligt energisystem. Ursprungsbefolkningen färdades på floden i båtar utformade enligt flodens energiflöden och de förbrukade rörelseenergi i paritet med flodens produktion av densamma. De livnärde sig på kalorier som floden förde in i landet i form av laxen som vandrade upp från Stilla havet.

Inte minst betydelsen av fossilbränslen diskuteras flitigt i forskningen. Behovet av kolstationer på regelbundna avstånd avgjorde formen för både de brittiska och amerikanska imperierna från 1840-talet och framåt. Enligt den amerikanske statsvetaren Timothy Mitchell skapar våra energikällor förutsättningarna för våra statsskick. Kolet transporterades på tåg vars räls var lätt att sabotera, vilket stärkte arbetarnas förhandlingsposition. Den sjöburna oljetransporten var desto svårare att sinka. Därmed reducerades arbetarnas möjlighet att utkräva politiska eftergifter i övergången från kol till olja. Även forskartrion Astrid Kander, Paolo Malanima och Paul Warde pekar på kopplingen mellan energiflöden, politik och samhälle i Power to the People (2014). I motsats till Mitchells dystra syn menar de att ökningen av energikonsumtion har varit ett verktyg för folkets frigörelse.

Ekonomhistorikerna Rolf Peter Sieferle och E. A. Wrigley var tidiga förespråkare för kolets revolutionerande inverkan under den industriella revolutionen. Fossila bränslen befriade oss från tidigare begränsningar då den enda energi vi hade att tillgå kom från levande växter och djur. Andreas Malm har nyligen erbjudit en radikal kritik av Sieferle/Wrigley-teorin i boken Fossil Capital. Malm hävdar att övergången från vattenkraft till kol i 1800-talets Storbritannien inte motiverades av ekonomiska vinster, utan av den större förmågan kol gav att kontrollera och exploatera arbetare (vilket ju i sig leder till ökad vinst).

Det här är bara några exempel från den växande floran av samhällsvetenskapliga perspektiv på energins betydelse för mänsklighetens historia. Baserat på fältets insikter har det blivit möjligt att teckna konturerna av en historia som sätter människans relation till energi i centrum. I stora drag skulle den historien kunna skissas på följande vis.

Baserat på fältets insikter har det blivit möjligt att teckna konturerna av en historia som sätter människans relation till energi i centrum.

Energins sociala historia börjar med tre domesticeringar. Först tämjde vi elden: För omkring en miljon år sedan började människor använda sig av gemensamma eldstäder. De höll rovdjur borta och gav ljus efter mörkrets inbrott. Men framför allt kunde människan börja tillaga sin mat. Att tilllaga någonting är i praktiken att påbörja matsmältningsarbetet utanför kroppen. En hel del potentiella näringskällor, som kött, potatis och rötter, är bara ätbara efter att ha tillagats beroende på våra klena käkar, tänder och matsmältningssystem. Men även mat som är ätlig i rå form blir mer näringsrik när den tillagas.

Som bland andra Richard Wrangham har visat i boken Catching Fire (2009) gjorde kontrollerad eld tidigare oåtkomlig energi åtkomlig, vilket ökade antalet människor som ett samhälle kunde försörja. Högre befolkningstäthet ledde i sin tur till rudimentära former av social ordning, som arbetsdelning mellan könen. Arkeologiska fynd tyder till exempel på att män jagade medan kvinnor lagade mat.

Den andra och tredje domesticeringen skedde under några tusen år i slutet av den senaste istiden för 10 000 år sedan. Då började människan hålla djur och bedriva jordbruk. Tamdjur utgör en källa till värme- och rörelseenergi medan de lever och kemisk energi i form av mat. Jordbruket gav människan en annan energikälla som var mer riklig, regelbunden och näringsrik än de vilda växter de tidigare hade livnärt sig på.

Djurhållning och jordbruk innebar ett stort kliv framåt i människans förmåga att utvinna energi från sin omgivning. Jämfört med ett typiskt jägarsamhälle kunde det genomsnittliga jordbrukssamhället försörja tio gånger fler människor på samma markyta. Liksom med elden möjliggjorde domesticeringen av växter och djur en motsvarande ökning av befolkningstätheten, vilket i sin tur både tillät och krävde större social komplexitet. Några tusen år in i denna process uppstod de första urbana civilisationerna. Städer uppstod i Mesopotamien och Kina omkring 3200 före vår tideräkning. Uruk i det forntida Mesopotamien, som grundades vid den här tiden, hade en befolkning på så många som 80 000 människor.

Dessa 80 000 stadsbor producerade inte sin egen energi, utan försörjdes av den kringliggande landsbygden. Det visar i sin tur att bönderna producerade så mycket energi att de, för första gången i världshistorien, kunde avvara en betydande del. Som ett resultat befriades en del av befolkningen från uppgiften att producera energi och kunde i stället fokusera på icke-energiproducerande aktiviteter, såsom att administrera samhället genom att bemanna en liten byråkrati eller ägna sig åt vetenskap, filosofi, konst och så vidare.

De tre domesticeringarna – av eld, växter och djur – lade tillsammans den materiella grunden för ett nytt levnadssätt som skulle vara i över 10 000 år. Den definierande komponenten i detta levnadssätt var att all aktivitet var knuten till en enda tillgång: växter. Växter utgjorde människans enda källa till värme, då de brändes, och mat, antingen direkt eller via djur som i sin tur livnärde sig på växter. Maten omvandlades sedermera till muskelmassa under en 10 000-årsperiod då muskelkraft, från människa och djur, var praktiskt taget den enda källan till rörelseenergi.

Kort sagt, alla produktiva verksamheter som människor kunde företa sig började med energin hos en växt. Wrigley kallar denna materiella ordning för »den organiska ekonomin«. På grund av växternas centrala roll i all mänsklig aktivitet kunde människans produktionshastighet, inklusive reproduktion, inte överstiga hastigheten hos den organiska reproduktionen, det vill säga den hastighet med vilken växter växer.

Denna världsordning fick ett abrupt slut kring sekelskiftet 1800, tack vare en maskin och stenen som drev den: ångmaskinen och kolet. Ångmaskinens revolutionerande påverkan på världen låg i dess förmåga att omvandla värme till ihållande rörelse. Det var den första maskinen i historien med denna förmåga. Lika viktigt var det att ångmaskinen drevs med kol, som inte består av levande växter utan fossiliserade sådana. Kol är ju ett bränsle som utgörs av fossiler, tidigare epokers växt- och djurliv, vilket underjordisk värme och tryck har omvandlat till ett slags energikoncentrat.

Kolet gjorde det möjligt att kringgå den organiska ekonomins definierande flaskhals. Den mänskliga produktiviteten begränsades inte längre av hur snabbt växter växer. Det torde inte förvåna någon att vi numera konsumerar energi i en långt snabbare takt än återväxttakten hos våra buskar och träd. Faktum är att energin vi utvinner årligen från fossila bränslen motsvarar planetens växt- och djurliv under fyra hundra år.

Kolet och ångmaskinen revolutionerade människans tillvaro från 1800-talet och framåt. När den mänskliga produktiviteten frikopplades från den organiska reproduktionen, steg produktionen i en allt brantare kurva. Den globala produktionen kring Jesu födelse hade ett uppskattat värde på strax över 100 miljarder dollar. År 1700 hade det beloppet vuxit till 370 miljarder dollar. »Ingen stor förändring i den genomsnittliga livsstilen,« som ekonomen John Maynard Keynes uttryckte det i en märkligt insiktsfull essä för nästan hundra år sedan. Det ger en genomsnittlig årlig tillväxttakt på 0,2 procent. Vid slutet av den industriella revolutionen, bara 120 år senare, hade den globala produktionen fördubblats och uppgick till omkring 700 miljarder dollar. Och år 1900 hade den tredubblats igen och närmade sig 2 biljoner dollar. Den globala befolkningen ökade också kraftigt. Den första fördubblingen av befolkningen tog 1500 år, medan den har fördubblats två gånger bara under det föregående seklet (från 1,6 miljarder till 6 miljarder).

Det kan vara svårt att hålla reda på alla dessa siffror, men poängen är enkel: Sedan den industriella revolutionen har varje tillväxtmått skjutit i höjden. Sett till det globala genomsnittet lever vi längre, har bättre hälsa, högre ekonomiskt välstånd och så vidare.

Även om nästan alla har fått det bättre, har det välstånd som har skapats sedan industrialiseringen fördelats mycket ojämlikt. År 1500 var den årliga genomsnittsinkomsten ungefär densamma för européer och afrikaner och något högre för asiater. År 1900 var den genomsnittliga västeuropén fem gånger rikare än en typisk afrikan eller asiat. Även inom länder är den ekonomiska ojämlikheten långt större i dag än före industrialiseringen.

Den växande ojämlikheten har också den sin energihistoria. Kolet och ångmaskinen öppnade upp en klyfta mellan industriell varuproduktion å ena sidan och livsmedels- och råmaterialproduktion å andra sidan. Medan den förra kunde utnyttja den enorma kraften hos fossila bränslen, förblev den senare fast i den arbetsintensiva organiska ekonomin. Eftersom vinsterna från ångdriven produktion var mycket större, använde det industrialiserande globala nord sina nyvunna teknologier för att tvinga det globala syd att producera råmaterial, såsom baslivsmedel (kött, spannmål) och industriella råmaterial (bomull, timmer). Sven Beckerts Empire of Cotton – A Global History (2014) är en belysande fallstudie över denna dynamik. Detta bidrog till att perioden från 1870 till 1950 fick den mest dramatiska ökningen av global ekonomisk ojämlikhet i historien, en utveckling som i grund och botten betingades av människors varierande förmåga att omvandla och koncentrera energiflöden.

Ungefär hundra år efter den första industriella revolutionen inträffade den andra. Om kolet och ångmaskinen hade utgjort hjärtat i den första revolutionen, var det oljan och förbränningsmotorn som innehade huvudrollerna i den andra. Liksom oljan själv var förbränningsmotorn både smidig och effektiv. Kol drev tåg och fartyg, medan oljan drev bilar, flygplan och motorsågar (och fartyg).

Även globalt spelade Amerika en nyckelroll i den nya världsordning som oljan var medskapare till. Oljans fysiska egenskaper krävde en aldrig tidigare skådad nivå av statlig intervention.

I USA skapade högre löner och fler bilägare i kombination med massiva statliga satsningar på infrastruktur och ett federalt bostadslåneprogram det som reklamare under mellankrigstiden började kalla för »the American way of life«: enfamiljshus belägna i förorter som endast kunde nås med bil. På så vis manifesterades vissa sätt att producera, transportera och konsumera energi i en ny social geografi.

För de som lämnades kvar i de alltmer eftersatta städerna, företrädelsevis icke-vita, försvann den amerikanska drömmen utom räckhåll. När bostadspriserna sedermera började stiga kraftigt blev den här dynamiken en avgörande komponent i det som i amerikansk debatt ofta kallas »the racial wealth gap«. I dag är genomsnittsförmögenheten bland vita hushåll mer än sex gånger större än bland svarta hushåll.

Även globalt spelade Amerika en nyckelroll i den nya världsordning som oljan var medskapare till. Oljans fysiska egenskaper krävde en aldrig tidigare skådad nivå av statlig intervention. Hemma löste USA denna uppenbara motsättning genom att omdefiniera frihetsbegreppet till frihet att konsumera de bekvämligheter som hörde till »the American way of life«. Utomlands främjade man auktoritativ disciplin, vilket, enligt till exempel Robert Vitalis och Myrna Santiago, inledde USA:s numera långa historia av att stödja icke-demokratiska regimer i stabilitetens namn. I såväl Mexiko som Saudiarabien inrättade amerikanska oljebolag rasbaserade arbetsstrukturer enligt en modell som påminde om Jim Crow-lagarna och rassegregeringen på hemmaplan.

Inte minst i Mellanöstern, världens mest oljerika – och ofria – region, blev det tydligt att stormakterna prioriterade stabilitet över frihet. Britterna och amerikanarna stöttade repressiva regimer på flera håll i regionen, framför allt Pahlavidynastin i Iran och Huset Saud på den arabiska halvön. År 1953 genomförde CIA en statskupp i Iran för att skydda shahen mot en demokratisk rörelse ledd av premiärminister Mohammed Mossadegh, som hade nationaliserat landets oljetillgångar som vid tidpunkten kontrollerades av Storbritannien.

Saudiarabiens globala inflytande vilar i dag på landets förmåga att reglera det globala oljepriset, tack vare sina enorma reserver. Det saudiska inflytandet växte långsamt fram till 1973, då det plötsligt sköt i höjden när landet gjorde gemensam sak med ett antal andra oljeproducerande arabländer och kraftigt höjde priset på olja. Ytterligare en chockhöjning genomfördes fem år senare. På tvärs med mycket av historieskrivningen kring dessa »oljechocker« gick USA ut som den stora vinnaren ur denna episod, genom att förmå arabstaterna att spendera sina nyvunna petrodollar på amerikanska produkter. Detta var en högst medveten strategi från USA:s sida. Året efter den första oljechocken skrev Donald Rumsfeld, då Vita husets stabschef: »Det är avgörande att vi är vänliga mot araberna, och detta kommer bara att vara möjligt om vi ger dem något de vill ha och som de inte lätt kan få på annat håll.«

Svaret blev vapen och modernitet. Enligt forskning av bland andra Toby Jones och David Wight, lämnade en enorm andel av de nya rikedomarna Mellanöstern, Afrika och Latinamerika och hamnade i händerna på framför allt amerikanska vapentillverkare och moderniseringskonsulter. Som den amerikanske antropologen Michael Watts visat har varje procent av ökade oljeintäkter sedan 1970-talet lett till en ökning av vapenimporten på tre procent.

Här ser vi också en dimension av det som ofta kallas »resursförbannelsen«, alltså att länder med stora naturtillgångar tenderar att uppleva sämre ekonomiskt tillväxt, ha större politisk instabilitet och svagare institutioner. På senare tid har en hel del forskning, framför allt av den amerikanska statsvetaren Michael L Ross, pekat på att resursförbannelsen bara gäller för en resurs – nämligen olja. Olja gör auktoritära stater mer auktoritära, spär på korruption och ökar risken för inbördeskrig. På många håll i det globala syd har en kombination av repressiv arbetardisciplin och resursförbannelsen skapat vad vissa numera kallar »energi-offerzoner«: Områden som betalar det politiska, ekonomiska, sociala och miljömässiga priset för energiutvinning, medan fördelarna i stor utsträckning åtnjuts någon annanstans. Oljeförbannelsen ses ofta som ett naturfenomen, orsakat av var världens oljefyndigheter är belägna. Men precis som svält är oljeförbannelsen en politisk produkt.

Vårt ekonomiska välstånd är intimt förbundet med kraften i fossila bränslen. Med undantag för ett fåtal länder söder om Sahara är samtliga av dagens länder rikare än de allra rikaste länderna för 200 år sen. Då levde 94 procent av jordens befolkning på mindre än 20 kronor om dagen (i dagens värde); i dag lever knappt tio procent på så lite. Vi lever längre, har bättre hälsa, mer fritid och är bättre utbildade. Kort sagt har praktiskt taget alla på planeten fått det bättre och i väst lever vi i ett välstånd som forntidens kungar och drottningar inte hade kunnat drömma om.

Fossila bränslen har inte bara lagt grunden för vårt ekonomiska välstånd, utan också för våra samhällen i stort, inklusive hur politisk och ekonomisk makt cirkulerar och koncentreras på vissa punkter. Vår tillvaro är på alla sätt formad av vår fossilbränslekonsumtion. Det är ingen slump att Saudiarabien, världens oljerikaste land, också är det enda land i världen som är döpt efter sin härskande familj. Att 80 procent av all olja handlas i valutan hos världens mäktigaste land, USA, och att dollarn också är världens reservvaluta, är ett annat tydligt tecken på hur intimt sammankopplat fossilbränslet är med den geopolitiska maktbalansen. Därmed är det också tydligt att ojämlikhet av alla slag är intimt förknippad med de strukturer vi har byggt för att producera, transportera och konsumera energi.

Nu när vi står inför utmaningen att drastiskt dra ner på fossilbränslekonsumtionen, bör vi därmed också fundera kring hur våra samhällen kommer att påverkas av de olika lösningar som har föreslagits. Går det ens att föreställa sig modern ekonomisk tillväxt – alltså en tillväxt på omkring två procent om året – utan fossilbränslen? Än så länge är det bara kol, olja och naturgas som kan förse oss med värmen, ljuset och rörelsen vi behöver för att driva våra samhällen och våra ekonomier. De få gånger då globala koldioxidutsläpp har minskat i modern tid har varit tider av allvarlig ekonomisk kris: tidigt 1980-tal, 1992 och 2009 – och senast 2020 på grund av SARS-CoV-2. Så fort kriserna har passerat, har kurvan börjat peka uppåt igen. Under pandemins första år minskade utsläppen med knappt sex procent, vilket är en bråkdel av den minskning som krävs framöver.

Den kände antropologen Marshall Sahlins påpekade för länge sedan att det finns två sätt att vara förmögen – att ha mycket eller att behöva lite. Följaktligen finns det två lösningar på klimathotet – att hitta hållbara sätt att producera mycket energi eller att nöja sig med mindre. Förnybar energi och så kallad geoengineering är tekniska lösningar som erbjuder löftet om att fortsätta som vanligt. Det finns anledning att vara hoppfull om att förnybar energi kommer att infria detta löfte. Men det finns också skäl att misstänka att detta inte kommer att göra det, som turerna kring H2 Green Steel och Northvolt antyder. Även så kallad förnybar energi genererar en hel del växthusgas och annan miljöförstöring; den dras med tekniska problem, inte minst rörande energilagring; och frågan om den kan vara ekonomiskt lönsam på stor skala är långt ifrån klarlagd. Med tanke på det enorma inflytandet som våra energisystem har på våra samhällen bör vi också vara mer nyfikna på de förändringar som skulle följa på att makten över energin förflyttas till andra platser och verkar genom ett annat slags teknik.

Förespråkarna för att lösningen i stället ligger på behovssidan samlas kring begreppet nedväxt. De menar att vi borde nöja oss med mindre. Även här anas, som jag skrivit om tidigare (Respons 1–2/2023), en viss världsfrånvänd utopism. Nedväxtarna romantiserar ett liv med kraftigt minskade materiella begär. Genom att arbeta och konsumera mindre ska vi få mer tid över för konst, musik, familj och medmänniskor. Men de skyndar ofta snabbt förbi priset vi skulle behöva betala i form av kraftigt minskat välstånd. Lika omvälvande som välståndsökningen har varit de senaste århundradena, lika kännbar skulle kräftgången vara i termer av bland annat förkortad livslängd, försämrad hälsa och minskade utbildningsnivåer. Nedväxt skulle alltså slå mot vår innovationsförmåga, vilket i förlängningen skulle kunna leda till att vi hamnar i en nedväxtspiral.

Mest sannolikt är givetvis att vi går en mellanväg mellan dessa ytterligheter, samtidigt som vi också blir bättre på att få ut mer av den energi som vi använder. Som den kanadensiske forskaren Vaclav Smil har visat slänger vi i västvärlden omkring 40 procent av all mat vi producerar. Bara att minska matsvinnet skulle göra enorm skillnad, eftersom jordbruket står för drygt en tiondel av koldioxidutsläppen och transportsektorn för en femtedel.

Debatten kring klimatfrågan tar sällan in det bredare perspektivet kring de omfattande samhällsförändringar som står för dörren. Vilken väg vi än väljer, även om vi inte gör någonting, kommer klimathotet att stöpa om våra samhällen i grunden.