Ensidigt om förhållandet mellan språk och tanke

Sambandet mellan språk och tanke har varit föremål för reflektioner och kontroverser sedan språkfilosofins begynnelse. Ett tidigt exempel i västerländsk historia är Platons dialog Kratylos som diskuterar huruvida relationen mellan språkliga tecken och världen är naturligt eller konventionellt betingad. Långt senare skulle lingvisten och antropologen Edward Sapir tala om språket som en ”guide to social reality” efter att ha hämtat inspiration hos tyska tänkare som Wilhelm von Humboldt och Johann Gottfried Herder. Den sistnämnde såg ett direkt samband mellan modersmålet och världsåskådningen när han talade om ”folkspråket” som ett uttryck för ”folksjälen”.

Tillsammans med kollegan Benjamin Lee Whorf som utforskade hopi-språket, kom Sapir fram till att ett språks grammatiska och semantiska resurser påverkar hur människan tänker genom att vår perception av världen struktureras på olika sätt. Från och med 1940-talet kom deras ståndpunkt att rubriceras som den så kallade Sapir-Whorf-hypotesen, ofta slarvigt uttolkad som en teori om språkens makt över tanken. För det var knappast ett teoribygge som Sapir och Whorf skapade med sin forskning, inte heller var det tal om någon språklig determinism – att språket bestämmer vårt tänkande – som vissa av deras kritiker har velat göra gällande. På sin höjd kan Sapir-Whorf-hypotesen sägas handla om språklig relativism, nämligen att språket inverkar på vår kognition genom att fungera som en lins genom vilken vi ser världen. Föreställningen om en språklig relativism rimmade förstås illa med Noam Chomskys idé om en medfödd universalgrammatik och när den generativa grammatiken kom att dominera lingvistiken på 1960-talet var det knappast möjligt att hävda ens en växelverkan mellan språk och tanke.

Men i och med den så kallade ”linguistic turn” inom human- och samhällsvetenskapliga ämnen på 1970-talet, hamnade språkets roll för olika samhällsfenomen i fokus: språket ansågs inte bara vara en spegel av samhället utan antogs också bidra till att skapa betydelse och mening. Ungefär samtidigt hittade pragmatiken in i lingvistiken via språkfilosofin och tilldelade språket handlingspotential. I de socialkonstruktivistiska perspektiv som vuxit sig starkare under de senaste decennierna finns ett språkidealistiskt fundament: den sociala verkligheten konstrueras med hjälp av språket (eller mer exakt: av språkbrukare i interaktion).

Om denna synnerligen spännande, uppenbarligen kontroversiella och tämligen komplexa fråga har språkvetarna Lars Melin och Mikael Parkvall skrivit en bok med titeln Laddade ord. Med utgångspunkt i nutida debatter om pronomen som hen och en, bruket av n-ordet, skiftande benämningar för funktionsnedsatta personer och lågpresterande elever, spinndoktorers funktion i politiken och en hel del annat försöker författarna gå till botten med det vi egentligen vet om språkets makt över tanken. Någon utförlig utredning av problemet blir det dock inte. Redan i förordet klargör författarteamet att språk, samhälle och tanke är ”tre mycket olika saker, om än med diverse överlappningar.” Resten av boken blir snarast en illustration av tesen att det i själva verket är tanken som styr språket och en vidräkning med dem som hävdar att valet av språkliga uttryck faktiskt har inflytande över hur vi betraktar världen. Melin och Parkvall poängterar att det naturligtvis har betydelse vad vi säger till varandra, men det är diskussionen om hur något sägs som författarna tycker har fått orimliga proportioner och som de vill ifrågasätta med sin framställning.

Den språkliga relativitetshypotesen handlar framför allt om skillnaden mellan olika modersmål har något inflytande på vårt tänkande. Melin och Parkvall redovisar ett antal studier som ger ett visst stöd för att de språkliga resurserna påverkar språkbrukarnas perception. Exempelvis har talare av språk med flera färgbeteckningar i tester visat sig vara snabbare på att skilja olika nyanser åt. Det finns också belagda korrelationer mellan centrala fenomen och språkliga uttrycksformer som är typiska för vissa språkgemenskaper och saknas i andra, vilket i sig knappast är ett bevis för att språket frambringat en viss kultur. Så långt håller jag med Melin och Parkvall om att den ursprungliga Sapir-Whorf-hypotesen inte genererat en stor mängd forskning som kan visa på skillnad i tänkande mellan olika kulturer vilken kan knytas direkt till de språkliga resurserna.

När författarna övergår till att diskutera olika språkpolitiska och normkritiska frågor inom en språkgemenskap (dessa är bokens kärna och det är främst svenska debatter som behandlas) blir deras argumentation mindre övertygande. Melin och Parkvall menar att det i princip inte finns någon lingvistisk forskning att stödja sig på för de språkaktivister som hävdar språkbrukets inflytande på vår perception och världsbild. Det är ett märkligt påstående som antingen beror på att författarna inte är förtrogna med forskningsfält som feministisk lingvistik, diskurslingvistik och politisk semantik eller att de inte godkänner dessa discipliners resultat som empirisk evidens. Till exempel kan anföras ett antal perceptionsstudier som visar att språkbrukare föreställer sig helt olika deltagare i en situation beroende på vilka personbeteckningar som används.

Dessutom menar jag att de ”attitydförskjutningar” som författarna talar om och som kan beläggas i ett stort antal diskurslingvistiska korpusstudier åtminstone visar hur språk och samhälle växelvis påverkar varandra. Den socialkonstruktivistiska diskursanalysen fokuserar visserligen på hur diskursen förändras (och inte kognitionen), men dess forskningsresultat är i högsta grad centrala för en diskussion om språk och tanke. Melin och Parkvall ondgör sig över att socialkonstruktivister inte intresserar sig för psykolingvistisk experimentell forskning, men de har själva en mycket snäv definition av vetenskapliga studier, vilket är till men för diskussionen. Den raljanta tonen mot sociolingvister och diskursanalytiker grumlar dessutom diskussionen och gör boken till en pamflett snarare än en populärvetenskaplig introduktion om sambandet mellan språk, tanke och samhälle.

Den ensidiga framställningen samt avsaknaden av konsekventa källhänvisningar (de förekommer ibland) och en litteraturlista gör tyvärr att boken inte kan rekommenderas som kurslitteratur. Det är synd, då den trots allt rymmer intressanta och aktuella exempel på språkets centrala roll i samhälls- och mediedebatter samt en empirisk studie om hur olika ord värderas av språkbrukare. Boken introducerar också på ett lättsamt och begripligt sätt språkvetenskapliga verktyg som ska hjälpa till i de animerade diskussioner vi har om språket. Författarna slår hål på myten om en fast och egentlig (etymologisk) betydelse hos ord och visar att de språkliga uttrycken får betydelse genom sin användning. Deras påpekande att språket inte agerar helt på egen hand förtjänar också att belysas. Språket är alltså inte något magiskt, utan förankrat i språkbrukare och användningskontexter.

Melin och Parkvall ondgör sig över att socialkonstruktivister inte intresserar sig för psykolingvistisk experimentell forskning, men de har själva en mycket snäv definition av vetenskapliga studier, vilket är till men för diskussionen.

Frågan är då vilka möjligheter språkbrukarna har när det gäller att förändra språket. Finns det över huvud taget skäl att byta ut ord? Ja, Melin och Parkvall menar att det kan löna sig att byta ut lexikaliserade ord som inte är genomskinliga för språkbrukaren, särskilt om de inte är så frekventa. Som exempel anför de orden mödomshinna och naturgas som kan förorsaka missförstånd. Eftersom det i fysisk mening inte handlar om en hinna menar författarna att RFSU:s förslag att ersätta ordet med slidkrans kan anses vara rimligt. Naturgasen är ett fossilt bränsle och därför vore beteckningen fossilgas mer rättvisande.

Mer skeptiska ställer sig författarna till att ingrepp mot så kallade hot words (författarna talar om värdeord) skulle ha någon betydelse för hur vi betraktar det benämnda. Exemplen är omdebatterade och omfattar till exempel de etniska benämningarna romer, samer och svarta som ersättning för tidigare diskriminerande beteckningar, könsneutrala pronomen eller metaforer för funktionsnedsättning. Författarna argumenterar för att en nedsättande och exkluderande syn inte (men möjligen ibland) hänger samman med ordvalet. I stället vill de göra gällande att de i många fall rör sig om det ”hemliga frimurarhandslaget”, nämligen att en språkbrukare som väljer att använda pronomenet en på så vis positionerar sig som ”den goda sidan”. På samma sätt fungerar bruket av ordet skäggbarn enligt Melin och Parkvall som en etikett för politisk hemvist. Sociolingvistiken har visat hur språkbruk fungerar indexikaliskt som identitetsmarkör, men i den anförda analogin underskattar författarna benämnandets makt och inte minst dess konsekvenser. Personbeteckningar innebär just att någon blir benämnd och omtalad på ett visst sätt och är benämningen nedsättande eller rentav kriminaliserande, så måste ordvalet betraktas som något mer än ett flaggande för vem talaren är.

Att språkbruket också till stor del har med anständighet och god ton att göra skulle Melin och Parkvall säkert hålla med om. De konstaterar att även om orden i sig inte påverkar tanken, så kan det ändå finnas skäl att byta ut en benämning som en grupp inte trivs med själv. I detta ligger själva kärnan i en politiskt motiverad språkkritik (eller i den politiska korrektheten om man så vill): det handlar om en språksensibilitet i offentliga samtal där vi av respekt för varandra och med särskild hänsyn till utsatta grupper reflekterar över vårt språkbruk. Visst har författarna en poäng i att ett inkluderande och jämställt språk inte är okomplicerat. Visst kan identitetspolitiska debatter ibland bli löjligt ordfokuserade, och det kan bli oöverskådligt som i diskursen kring olika typer av funktionsnedsättning, där nya begrepp med jämna mellanrum ersätter de gamla. Att språkbrukare är så rädda att säga fel att de undviker fenomenet är förstås olyckligt. Men dessa fall är trots allt ganska få och det mest högljudda motståndet kommer från språkbrukare som vill kunna artikulera diskriminerande tankar utan att bli motsagda. För det är som bekant den enda sanktion som kan drabba språkbrukare i en demokratisk stat (om yttrandet håller sig inom lagens gränser). Man möter motstånd, man kanske blir positionerad som ”skurk” (författarnas egen formulering), men så mycket värre blir det inte i ett samhälle där yttrandefrihet råder.

I en globaliserad och uppkopplad värld med ökad diversitet och synlighet för vissa grupper krävs en mer komplex språklig hantering och benämningsapparat, vilket är en utmaning, men ingen omöjlighet. Att uttrycka sig nyanserat och adekvat har alltid fordrat en större arbetsinsats av språkbrukaren. För att ta ett exempel ur Melins och Parkvalls bok, så levererar uttrycket obegåvade elever trots allt inte en heltäckande beskrivning av lågpresterande barn och ungdomar.

Lars Melin och Mikael Parkvall har i sin bok tagit sig an ett laddat och spännande tema som torde intressera många läsare. Boken är emellertid alltför tendentiös i sin framställning för att det komplexa sambandet mellan språk och tanke ska få en tillfredsställande belysning. I polemiken mot språkaktivister och socialkonstruktivistiskt inriktade forskare tappar författarna fokus och förenklar i alltför hög grad. Dessutom har de slarvat betänkligt i att tillgodogöra sig den forskning som faktiskt hade varit relevant för en diskussion om laddade ord.

Publicerad i Respons 2017-2