Ett jämlikt samhälle som byggde på exkludering

Ellen Key var en centralgestalt i den kulturella offentligheten vid förra sekelskiftet. Hon var inte bara författare och skribent utan också en folkbildare och föreläsare som enligt mångas vittnesbörd kunde trollbinda sin publik. Hennes betydelse för utvecklingen inom en rad olika områden har varit högst märkbar under 1900-talet. Bland annat har hon påverkat framväxten av folkhemsideologin samt bidragit till en ny syn på barnet, barnuppfostran och skolundervisningen. Hon har gett inspiration till en ny heminredningsstil, kämpat för fred och för jämlikhet mellan könen, inte minst för kvinnors rösträtt. 

Även internationellt var Key en framträdande kulturpersonlighet och hör till de få svenskar som nått världsberömmelse. Ja, hon var betydlig mer uppskattad utomlands än i hemlandet och har blivit hyllad långt utanför Sveriges gränser, något som framgår bland annat av hennes omfattande korrespondens. Hennes brevsamling på Kungliga biblioteket i Stockholm ger vid handen att nästan fyratusen personer från närmare tjugo länder skrev till henne. Mellan henne och författaren Rainer Maria Rilke växte det fram en livslång vänskap, och till hennes umgängesvänner hörde även skulptören Auguste Rodin och dansösen Isadora Duncan. I Italien benämndes hon ”la gran’ poetissa”. 

Men i Sverige var den radikala Ellen Key en i hög grad kontroversiell person. Många såg henne som ett hot mot goda seder och moral. Hon var en skarp civilisationskritiker med åsikter om det mesta och hennes utmanande uttalanden gav henne åtskilliga fiender och gjorde henne till en tacksam måltavla för hån och förlöjliganden. Hennes stämma hördes såväl när det gällde unionsfrågan mellan Sverige och Norge som i frågor rörande religionen, kärleken och äktenskapet. Hon angrep den svenska statskyrkan och kristendomen och pläderade för ett sekulariserat moral- och värdebegrepp. Särskilt vände hon sig mot tron på arvsynden och tudelningen mellan kropp och själ, vilket hos många väckte ont blod. Key utvecklade en egen ”livstro”, som hon presenterade främst i verket Lifslinjer, utgivet i tre delar 1903–1906.

Ellen Key blev ofta misstolkad och när hon exempelvis kritiserade konvenansäktenskapen, ingångna utan kärlek, uppfattades hon som en förespråkare för fri kärlek och en ungdomens förförare. I grunden menade hon att en ömsesidig kärlek skulle vara det viktigaste föreningsbandet mellan man och kvinna. Vigselakten i sig var en bisak. Barn avlade i kärlek var enligt Key också mer livskraftiga. Men som John Landquist formulerade det sågs hon istället som ”ett mytologiskt vidunder […] som lurar på blomstrande och obefästa döttrar och söner.” Bland hennes mest ihärdiga kritiker fanns Carl David af Wirsén, dåvarande ständige sekreteraren i Svenska Akademien. Välkänd är också August Strindbergs satiriska och hätska bild av Key i romanen Svarta fanor (1907), där hon under namnet Hanna Paj skildras som en vampyr som hotar mannen. 

Men i Sverige var den radikala Ellen Key en i hög grad kontroversiell person. Många såg henne som ett hot mot goda seder och moral.

Mer än fyrtio böcker och hundratals essäer och artiklar hann den stridbara Key skriva under sin femtio år långa verksamhet. På grund av hennes breda verksamhet har forskningen om henne skett inom flera olika discipliner, såsom idé- och lärdomshistoria, litteratur- och konsthistoria, statsvetenskap och sociologi. Nu har Emma Vikström vid Örebro universitet lagt fram en avhandling inom ämnet pedagogik med titeln Skapandet av den nya människan– Eugenik och pedagogik i Ellen Keys författarskap. Hon tar upp ett hittills mindre uppmärksammat ämne, nämligen Keys förhållande till eugeniken, det vill säga läran om att förbättra människans ärftliga egenskaper. 

Syftet med Vikströms avhandling är att undersöka hur Keys intresse för eugeniken uppstått, hur det generellt förhöll sig till hennes pedagogiska engagemang, särskilt till reformpedagogiken som växte fram i slutet av 1800-talet, och hur hennes idéer relaterade till samtidens tankeströmningar. Andra forskare har förvisso berört Keys förhållande till eugeniken, men Vikström nyanserar den bild som i detta avseende tidigare framträtt. Till exempel ger hon belägg för att Key var mer positiv till eugeniken än man trott och skrev mer om eugeniska frågor än vad som tidigare framgått. Hon vidareutvecklade andras tankar inom detta område, men Vikströms poäng är att Key även var en idéproducent och en självständig tänkare inom det eugeniska området. Det har länge funnits en tendens att ensidigt betona det eklektiska draget i Keys tänkande. Man har lyft fram hennes receptivitet och lyhördhet för vad som rörde sig i tiden och främst sett henne som en förmedlare av andras idéer och tankar. 

Att frambringa en ny, högre stående mänsklighet var en strävan som präglade Keys verksamhet i dess helhet. Människans möjlighet till förändring var en central utgångspunkt för hennes pedagogiska tänkande och hon omfattade reservationslöst dåtidens starka tro på evolutionismen. Inspirerad av både Charles Darwins och Herbert Spencers teorier var hon övertygad om att människan kunde utvecklas till det bättre, både kroppsligt och själsligt. Denna tro på uppfostrans och utbildningens förmåga att förändra människan var ett utslag av den optimistiska anda som rådde åren runt sekelskiftet 1900. 

En sådan optimism och framtidstro genomsyrar det mesta av det som Key skrivit, inte minst den inflytelserika skriften Barnets århundrade (1900), översatt till sexton språk. Där drog hon upp riktlinjerna för den nya människa, som med hjälp av uppfostran och utbildning skulle träda fram under det nya seklet. Äldre tiders auktoritära uppfostran med stränga normer och krav på ovillkorlig lydnad skulle inte längre gälla. Barnet borde i stället få utvecklas i sin egen takt och efter sina egna förutsättningar. För Key var känslofostran lika viktig som fostran av intellektet, vilket bottnar i hennes holistiska synsätt. Det fanns en utbredd kritik mot dåtidens massutbildningssystem och man eftersträvade en mer individualiserad undervisning där barnet stod i centrum. Här var Ellen Key en förgrundsgestalt och inte minst var hon en pionjär när hon betonade att barn hade rättigheter som borde beaktas.

Det är i Keys pedagogiska engagemang för formandet av en ny mänsklighet som den eugeniska vetenskapen kommer in i bilden. Bättre pedagogiska metoder för uppfostran, i kombination med ett lämpligt urval av föräldrar, var för Key viktiga byggstenar i formandet av den nya människan. Den brittiske naturforskaren Francis Galton anses 1883 ha myntat termen eugenik eller rashygien. Med sina empiriska undersökningar gällande ärftlighet bidrog han också till att tydliggöra skillnaderna mellan arv och miljö, och själv poängterade han arvets betydelse på bekostnad av miljön. Key å sin sida var övertygad om miljöns inverkan på individens utveckling. Med kraft betonade hon också föräldraskapets betydelse och mödrarnas viktiga uppgifter inom uppfostran. Men det bör framhållas att hon även ansåg att männen borde bli bättre fäder, vilket hon tar upp i den sista bok hon gav ut, Allsegraren II (1924). Hon avled 1926. I viss opposition mot Galton myntade hon begreppet erotoplastik. Galtons eugenik låg enligt Key alltför nära idén om växtförädling; hennes ambition var att knyta den eugeniska läran närmare kärlekens område och den erotiska idealism som hon förespråkade. 

Om människan gavs möjligheter till en positiv utveckling kunde detta enligt dåtidens synsätt också bidra till att lösa de stora sociala problem i form av fattigdom, arbetslöshet och alkoholism som var utbredda i samhället. Då var en bra uppfostran och utbildning grundläggande. Framför allt tidens så kallade reformpedagoger, dit Ellen Key hörde, var engagerade i de många uppfostringsprojekt, inriktade på nya skolformer och undervisningsmetoder, som växte fram runt förra sekelskiftet. Här förenades eugenik med pedagogik vilket vi exempelvis kan se i den italienska pedagogen Maria Montessoris och psykologen G. Stanley Halls verksamhet. 

I dag har ord som rashygien och rasbiologi fått en negativ innebörd och förknippas med den nazistiska ideologin och tron på existensen av rashierarkier och den ariska rasens överlägsenhet. På Ellen Keys tid var det annorlunda och eugeniken handlade då inte enbart om rasistiska föreställningar, utan sågs även som en hjälp för att förhindra ett okontrollerat barnafödande och som en lösning på en rad samhällsproblem. Eugeniken kunde också vara ett medel för att förbättra kvinnans levnadsvillkor, ansågs det. I Skapandet av den nya människan får vi även ta del av en fängslande redogörelse för eugenikens historia, en historia som har fortsatt även efter andra världskrigets slut, om än med andra förtecken. I Norden har den ofta kopplats till den sociala ingenjörskonsten och uppbyggandet av ett välfärdssamhälle. Man kan emellertid inte bortse från eugenikens negativa aspekter. Under tidigare delen av 1900-talet kom eugeniska idéer bland annat till användning på anstalter för så kallade ”sinnesslöa” och vid den tvångssterilisering som då ofta förekom. 

I Sverige var Herman Lundborg en viktig företrädare för eugeniken. Det var han som tog initiativ till Statens institut för rasbiologi i Uppsala, där han blev chef 1922. Vikström inleder sin avhandling med att ta upp en insändare som Ellen Key publicerade i Dagens Nyheter 1921. Där uttalar hon sitt stöd för Lundborg, eugeniken och det planerade institutet i Uppsala, som hon menar kunde bli av stor betydelse för Sveriges framtid. Den bevarade brevväxlingen mellan Key och Lundborg visar att de hade ett gemensamt intresse för rashygien. Även om Ellen Key till skillnad från Lundborg inte ansåg att rasblandning hade skadliga effekter förordade hon en lagstiftning som skulle förhindra psykiskt sjuka att fortplanta sig så att deras anlag inte skulle kunna föras vidare. I en artikel i Social Tidskrift 1914 efterlyser hon, med stöd av rashygieniska argument, en starkare reglering av äktenskapet. Det finns således i Keys tänkande och i hennes dröm om ett jämlikt samhälle en exkludering av mindre önskvärda individer, vilket kan kopplas till den elitism som präglar hennes tänkande. Den positiva synen på människans utveckling har således en mindre ljus baksida. Det var också många som vid denna tid hyste en fruktan för degeneration, en fruktan som Key delade. 

Vikströms avhandling, disponerad i tio kapitel, är ett viktigt tillskott till forskningen om Key. Den spänner över flera ämnesområden, främst pedagogik, och ger nya insikter som nyanserar och problematiserar den tidigare bilden av Keys pedagogiska tänkande, särskilt i relation till eugeniken. Att Key kunde vara mångbottnad och kontroversiell är känt sedan tidigare, men Vikström visar att mångtydigheten även kan ses som ett led i hennes strategi och tillskrivas hennes benägenhet att i resonemang och analyser använda sig av motsatspar. När hon presenterar sina idéer utgår hon gärna från dikotomier såsom arv/miljö, kropp/själ och förnuft/känsla. 

Avhandlingen är även ett spännande bidrag till den utbildningshistoriska forskningen och har ett intressant internationellt perspektiv. Kapitlet om Keys förhållande till engelska rashygieniker ser jag som ett av avhandlingens mest givande. Det framkommer här att hennes eugeniska idéer kom att utöva ett avsevärt inflytande utomlands. Hon stod i kontakt med en rad kända rashygieniker i andra länder, i synnerhet med de engelska läkarna Caleb Saleeby och Havelock Ellis, bägge intresserade av eugeniken. De såg Key som en förgrundsgestalt för en särskild form av ”kvinnlig” eugenik och de fann hos henne argument för sin kritik av den engelska kvinnorörelsen, som de ansåg hade drivit kraven på jämställdhet för långt. I sin skildring av hur dessa kontakter uppstod och utvecklades beträder Vikström ny och hittills outforskad mark. Det ger henne möjlighet att ge nya inblickar i Keys verksamhet som pedagog och i hennes roll som inspiratör med internationell räckvidd.

Publicerad i Respons 2021-5