Ett nedslag i Rom – kan man få en lugn stund eller är allt bara heligt jubel?

I början av mars passerade jag Rom. Den världsvane kan alltid stanna för en kaffe och möjligen världens godaste pasta carbonara på Salumeria Roscioli. Själv hoppades jag hinna med en kondenserad »Grand Tour« genom i tur och ordning det antika Rom, den medeltida pilgrimsstaden, renässansens och Vatikanens mästerverk, samt gärna också hinna bocka av ett antal av barockens Caravaggio-målningar. Fullt schema, men med fördelen att detta var under lågsäsongens lugn före stormen. Ännu mer så i år, för den nyligen avlidne påve Franciskus – som samtidigt låg på Gemellisjukhuset med dubbelsidig lunginflammation – lät i julas förklara det heliga jubelåret 2025 invigt och öppnade de heliga portarna till Roms fyra stora basilikor: Peterskyrkan, San Giovanni in Laterano, San Paolo fuori le Mura och Santa Maria Maggiore. Dessa portar öppnas bara under jubelår, alla andra år är de igenmurade. Med anledning av detta väntas trettiotvå miljoner pilgrimer ovanpå Roms vanliga trettioåtta miljoner årliga turister.

Det har uppskattats att upp till en och en halv miljon människor besökte Rom redan vid det första heliga jubelåret, år 1300. Och det trots att den antika miljonstaden hade plundrats av barbarer, och akvedukterna för vattenförsörjning förstörts på 500-talet, med följden att befolkningen krympt till mellan 15 000 och 30 000 invånare under medeltiden. Succé direkt alltså, och raskt minskades tidsrymden mellan jubelåren först från hundra till femtio år, och sen till dagens tjugofem.

De tidiga pilgrimerna lovades fullständig avlat mot att under en och samma dag gå genom de fyra heliga portarna; ett klassiskt »skynda att fynda«-läge. Än idag är öppnandet av den heliga porten ett symboliskt erbjudande om en »extraordinär« väg till frälsning. I mars besökte jag – som agnostiker – de fyra basilikorna utan att fastna i längre köer än sju minuter in till Peterskyrkan, och följde strömmen av besökare som la en hand på de heliga portarna och bad en kort bön. Till sommaren kan köerna förbi säkerhetskontrollerna i stället bli många timmar långa. Och biljetter till stadens mest populära museer, som Vatikanmuseet, Villa Borghese, Colosseum och Forum Romanum, bör förbokas långt i förväg. Rom blir alltså inte det bekvämaste resmålet i år, med stor trängsel och dyra hotellpriser. Men det finns förstås en hel del som ändå kan locka.

Några är direkt kopplade till jubelåret. Det är trots allt speciellt att ta del av stämningen kring de pilgrimsresande, och de tre tidigkristna stora basilikorna som föregick byggandet av Peterskyrkan är alla värda sina besök – oavsett om du söker frälsning eller inte. Santa Maria Maggiore, som grundades år 432, är känd för sina romerska mosaiker och sitt förgyllda innertak. Den är ett välkänt landmärke i staden som ligger centralt och tillgängligt. Hit hittar man lätt.

Lite längre bort, någon kilometer bortanför Colosseum, ligger San Giovanni in Laterano. Hit söker sig helgturisterna mer sällan, men kyrkan grundades redan år 324 och är fortfarande Roms domkyrka. Det är heller inget litet bygge, men efter en jordbävning år 897 och ett par svåra bränder på 1300-talet är det mesta av det vi ser idag byggt på 1600- och 1700-talen. Anmärkningsvärt för de historieintresserade är att vi i basilikans centralport återfinner de väldiga bronsdörrar som ursprungligen kommer från den romerska senatens port på Forum Romanum. Just det dörrparet är inte en av de heliga portarna, men att lägga handen mot dem eller Panteons dörrar från samma tid är verkligen att känna på antiken.

Bredvid San Giovanni in Laterano ligger också det som var Roms påvepalats (bara öppet för mindre grupper i förbokade besök) innan påvestolen flyttades till Vatikanen år 1397. Fram till dess – med undantag för de föregående sjuttio årens utflykt till Avignon – var den här platsen alltså kristenhetens centrum.

Många byggnader och monument från medeltidens och renässansens Rom anlades för att hjälpa den pilgrim som anlände utan varken kartbok eller Google Maps. Framför de stora basilikorna restes de höga obelisker som romarna hade hämtat från faraonernas Egypten som siktpunkter. Och än i dag kan man passera en särskild fyrvägskorsning, Via delle Quattro Fontane, eller de fyra fontänernas korsning, som knappast alla moderna besökare lägger märke till, men som var central för hur en pilgrim orienterade sig i staden. Från den kunde man ta ut riktning mot de pilgrimsmål man sökte. (Som bonus ligger i korsningen även den lilla kyrkan San Carlo alle Quattro Fontane som är en arkitekturhistorisk pärla ritad av Borromini runt år 1640.)

Den tredje stora basilikan ligger i söder lite utanför Roms historiska stadsmurar; San Paolo fuori le Mura. Den är mindre än Peterskyrkan men är fortfarande en av de tio största kyrkobyggnaderna i världen. Precis som Peterskyrkan sägs vara placerad på platsen där Petrus led martyrdöden och begravdes, ska San Paolo fuori le Mura ligga på platsen där aposteln Paulus halshöggs och gravsattes. Heliga reliker var viktiga saker under de första århundradena e.Kr. och en kropp vägde tungt för pilgrimer (även om både Petrus och Paulus avhuggna huvuden ska finnas i San Giovanni in Laterano).

Den ursprungliga kyrkobyggnaden uppfördes på 330-talet, men den räckte inte till för besökstrycket och ersattes av en mycket större basilika som trots bränder och jordbävningar i princip stod intakt från 400-talet till en förödande brand år 1823. Den basilika som sen återuppbyggdes innehåller många delar från den föregående, men har snarare behållit allmänna drag och volym än återskapat originalet.

Somligt är gratis i Rom. De offentliga dricksvattenfontänerna, »nasoni« (näsorna), kan vara en turists bästa vän i sommarvärmen. Det fria inträdet till svalkan i de många kyrkorna likaså. Utan att fastna i köer kan man där se kända storverk ur konst- och arkitekturhistorien, och alla som fascineras av Caravaggios målningar kan på det sättet bocka av ett flertal under en promenad genom stan. I kyrkan San Luigi dei Francesi kan tre av dem också ses med nyhetens behag sedan man inför jubelåret har investerat i ett nytt och avancerat belysningssystem.

Då tjugofyra av Caravaggios målningar nu dessutom visas på Palazzo Barberini i utställningen »Caravaggio 2025« (7 mars till 6 juli) finns ett unikt tillfälle att uppleva ett av de mest tongivande konstnärskapen i historien, men man måste förhandsboka sin biljett. Namnet Caravaggio drar besökare. Det kommer vara trångt i salarna, men i varje fall inte kö i dörren.

Det finns totalt cirka nittio bevarade målningar av Caravaggio och många av de mest välkända saknas i utställningen, men det är inte förvånande med tanke på de komplexa förhandlingar som kan krävas för lån mellan världens prestigeinstitutioner, och de ibland astronomiska transport- och försäkringskostnader som medföljer lånen.

Själv hör jag till dem som gärna söker upp Caravaggio-målningar i världen – de är lagom många – som en skattjakts-hobby (»gotta catch ’em all«). Det betyder inte att jag tycker att de alla är fantastiska. Tvärtom gör de höga förväntningarna att jag ofta upplever dem som besvikelser. Även om jag på alla sätt rekommenderar den intresserade att ta chansen att se den aktuella utställningen, kan jag lugna alla andra med att utställningens verkliga guldkorn hör till Palazzo Barberinis permanenta samling och kan ses där alla andra år också. Caravaggios»Judit halshugger Holofernes« (cirka 1598 – 1600) är en sån målning som får mig att stanna mitt i steget. Till skillnad från de många bibliska motiven som Caravaggio målade i stora format för kyrkorum är den ganska liten, och otroligt exakt. I måleriet, i ögonblicket, i ansiktsuttrycken. Det är en målning som ska ses på riktigt. Den är ensam värd en resa till Rom för mig.

Palazzo Barberini är ett av Italiens nationalgallerier, med en fantastisk konstsamling och tyngd nog att samla en stor Caravaggio-utställning. Men det var också tidigare det största privatpalatset i Rom, näst Vatikanen. Det byggdes på 1630-talet av Maffeo Barberini (som 1623 blev påve Urban VIII), och var fram tills 1955 residens för släkten Barberini-Colonna. En stor portion marmor och annat material från de antika romerska ruinerna ska ha använts vid uppförandet, och det har lämnat spår bland romarna genom uttrycket »vad inte barbarerna gjorde, det gjorde Barberini.«  Så för ironins skull: passera gärna Forum Romanum innan du tar en promenad för att se Caravaggio-utställningen.

En annan av de rika släkterna i Rom som producerade påvar var familjen Medici. Deras 1500-talspalats på kullen Pincio (under antiken en del av Lucullus trädgårdar), ovanför den Spanska trappan och med tjusig utsikt över hela staden, ägs i dag av den franska staten och rymmer den franska akademins verksamhet i Rom. Vanligen får besökare följa en guidad tur genom huset och den stora trädgården. Jag tycker kanske att rundvisningen stannar väl länge i trädgården och är lite snål med att ge tillgång till delar av palatset, men den här våren uppvägs det av den roliga fotoutställningen  »Chromotherapia: The Feel-Good Color Photography«.Var för sig hamnar rundturen och utställningen inte på en måste-lista för Rom, men sedda tillsammans blir de fram tills 9 juni en fin anledning till ett besök.

Samtidskonstens trevlige provokatör Maurizio Cattelan har tillsammans med kuratorn Sam Stourdzé satt samman en utställning som gör nedslag i drygt hundra års fotohistoria. Cattelan är känd som en sorts samtidens hovnarr som gärna vänder på invanda perspektiv. Cattelan och Stourdzé gör en enkel poäng av hur det svartvita fotografiet sällan ifrågasatts i finkulturen, medan ett konstnärligt utforskande av färgfotot lätt sammanblandas med kitsch, grälla färger, reklam- och modeestetik. Utställningen är både en lättsam bagatell och ett piggt perspektiv på kreativitet i bild. Några av de tjugo fotograferna/konstnärerna är kända namn och överraskar inte – som William Wegman och Martin Parr – medan andra är nya för mig. Utställningen visar på hur fotografer vid olika tider har frigjort sig från fotografiets dokumentära kvaliteter, jag blir faktiskt glad av den, och den erbjuder ett andrum från alla antika och religiösa motiv som Rom annars lätt tvångsmatar sina besökare med.

Vill man ha mer färg går det ibland att besöka Casa Balla. Det är ett bevarat konstnärshem som sedan 1929 fram tills början av 1990-talet tillhörde futuristen Giacomo Balla och beboddes av hans två ensamstående döttrar. Sen stod det stängt i många år, innan det moderna konstmuséet MAXXI öppnade upp lägenheten för besökare 2021. Sedan dess tar man i perioder emot små grupper några gånger i veckan, men öppettiderna är oregelbundna och den intresserade får bevaka Case Ballas hemsida för att se om bokningsfunktionen är aktiv.

Giacomo Balla (1871–1958) var mer intresserad av färg, funktion och rörelser än av maskiner och fascism. Han undertecknade Marinettis futuristiska manifest 1910, men hans måleri utvecklades senare mot det abstrakta och grafiska. Det är lekfullt och optimistiskt. Den mest välkända målningen av Balla är  »Damen med hunden« (1912), en stilstudie av en liten tax på promenad.

Lägenheten ligger på femte våningen i en ganska alldaglig hyresfastighet på Via Oslavia i området Prati, norr om Vatikanen. Det är en fyrarummare, men det är också ett fullt genomarbetat allkonstverk skapat av Balla och döttrarna. Allt är bemålat, skåp och förvaring är platsbyggda, många av möblerna är egenbyggda. Det är inte exklusivt eller rikt, snarare är det en hobbyfixares hantverk. Tidens patina och finishen som inte alltid är perfekt bidrar till att göra platsen unik. Det är inte en heminredning för alla, men inspirerande. Att den här typen av platser, som av slump eller omständigheter smugit sig in i helt vanliga fastigheter, bevaras och går att besöka gör min värld rikare.

Men nu kommer brasklappen. Lägenheten är fantastisk men att känna till den och förtjusas av Ballas vision för sitt boende räcker bra för de flesta. Jag älskade att gå runt i den, men €18 för fyrtio minuters guidad tur på italienska står kanske inte på alla Rom-besökares topplista. Att alla fönsterluckor var stängda och plastfilm täckte golven är rimligt i rum som ska skyddas från slitage, men det ger besöket en lite dyster inramning.

Direkt pinsamt blir det när man ser den tjugo minuter långa film som berättar om konserveringsprojektet. Den säger tyvärr inget intressant om lägenheten, men rabblar upp vilka institutioner och finansiärer som bidragit. Besökaren får också veta att konserveringsarbetet varit väldigt ambitiöst och komplext, men vad vi ser i bild är någon elegant italiensk kvinna i vit rock och skyddsglasögon som med en liten pensel duttar konstlat på Ballas verk. Lägenheten har stor charm, men filmen är ett ganska typiskt fåfängt alibiprojekt för italiensk kulturpolitik.

Tur att man alltid kan sätta sig på en servering i Rom och dricka en bra espresso i stället.