Feministisk pionjär med problematisk kvinnosyn

Berättelsen om Elin Wägners liv (1882–1949) ger en fascinerande inblick i europeisk historia under den första halvan av 1900-talet. Under denna händelserika tid var Wägner ofta på resande fot i Europa och skaffade sig med tiden ett stort kontaktnät i ett flertal länder, framför allt i Tyskland och Österrike. Hon tog aktiv del av händelseutvecklingen och dokumenterade flitigt det hon upplevde. Förutom ett stort antal artiklar och böcker, bland dem ett flertal romaner, har hon efterlämnat en mängd brev och dagboksanteckningar. Här finns således ett omfattande stoff för hugade forskare att sätta tänderna i, vilket åtskilliga också har gjort. Det finns vid det här laget en rik litteratur om Wägner. En klassiker är Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders stora biografi om Wägner som utkom i slutet av 1970-talet, nyutgåva 2003, och som fortfarande är mycket läsvärd. Att efter den våga sig på att skriva en ny biografi är djärvt, men Ulrika Knutson har vågat och det har resulterat i boken Den besvärliga Elin Wägner. I förordet argumenterar Knutson för att det behövs en ny biografi, eftersom tidigare litteratur inte i tillräcklig grad fångat in det som Knutson ser som ”besvärligt” med Wägner.

 Det besvärliga handlar framför allt om vissa sidor av Wägners tänkande, vilka enligt Knutson framträder särskilt tydligt i boken Väckarklocka som publicerades 1941, relativt sent i Wägners liv. Mitt under brinnande världskrig presenterar Wägner här en vision av ett helt annat samhälle, tecknad mot bakgrund av en synnerligen mörk bild av den västerländska civilisationen. Boken kan ses som ett nödrop riktat till en mänsklighet som enligt Wägner har hamnat på helt fel spår i en värld präglad av våld, mekanisering och hänsynslös utarmning av jordens resurser. Det är en värld skapad av män och Wägner frammanar gentemot detta möjligheten av ett helt annat samhällsliv, som kännetecknas av fredlig samvaro, småskalighet och ekologiskt brukande av jorden – och i vilket kvinnorna har ett avgörande inflytande.

Att under pågående krig – och ett synnerligen brutalt sådant – förespråka pacifism var förstås inte populärt, eftersom allt fler tappade tron på att med fredliga medel kunna bekämpa nazismen.

När det gäller kritiken av den storskaliga rovdriften på jordens resurser ser Knutson, liksom många andra som skrivit om Wägner, henne som en pionjär som var långt före sin tid. Även om mottagandet av boken i samtiden var relativt svalt, har Väckarklocka långt senare fått stor uppmärksamhet för författarens medvetenhet om vikten av att handskas varsamt med jordens ändliga resurser. Det är inte heller de idéerna som Knutson ser som besvärliga, utan Wägners föreställningar om demokrati, om fred och hennes kvinnosyn. Att under pågående krig – och ett synnerligen brutalt sådant – förespråka pacifism var förstås inte populärt, eftersom allt fler tappade tron på att med fredliga medel kunna bekämpa nazismen. Wägner, som tagit starka intryck av Gandhis icke-våldsfilosofi, var dock ihärdig och det var först några år efter krigsslutet, då vidden av krigets fasansfulla händelser uppdagades, som hon övergav den villkorslösa pacifismen. Wägners kritik mot demokratin – hon menade att den inte fungerade särskilt väl i praktiken – kunde också uppfattas som problematisk i en tid då demokratierna sågs som oantastliga värn mot ett tilltagande hot från totalitära statsbildningar. Wägners kvinnosyn, slutligen, enligt vilken hon lovordade specifikt kvinnliga egenskaper, sågs i mångas ögon som bakåtsträvande.

För att förstå Wägners samhällsvision måste man se hur den växte fram ur erfarenheterna från kampen för kvinnlig rösträtt och de förhoppningar som knöts till den. Knutson beskriver hur Wägner tog aktiv del av rösträttsrörelsen och hur hon drömde om en genomgripande omvandling av samhället som en följd av att kvinnor tilläts rösta. Det var en tro på en radikal förändring inte bara för den enskilda kvinnans del och för kvinnor som kollektiv, utan för hela mänskligheten – ja, här formulerades drömmar om hur världen efter reformen skulle komma att omdanas i grunden. Visionerna präglades också av erfarenheterna från första världskriget genom vilka tron på den västerländska civilisationens utveckling hade fått sig en ordentlig törn. Förhoppningar om den kvinnliga rösträttens välsignelsebringande effekter lierades därmed med visioner om kvinnors möjligheter att forma alternativ till den våldsamma civilisation som männen hade skapat. En viktig inspiratör för Wägner och många andra kvinnor i samtiden var Ellen Key, vars inflytande sträckte sig långt utanför Sveriges gränser. Keys idéer om samhällsmoderlighet innefattade tron på att specifikt kvinnliga egenskaper – hög moral, inlevelseförmåga, ett fredligt sinne med mera – utgjorde ett slags utopisk resurs, som borde få genomsyra hela samhällslivet.

Mot den bakgrunden utvecklades under mellankrigstiden kraftfulla visioner om hur det framtida samhället skulle utformas. Det är i dag svårt att riktigt greppa styrkan i den tilltro till en ljusare framtid som många kvinnor vid den här tiden erfor. Mellankrigstiden var också en tid då fler dörrar till utbildning och yrkesliv öppnades för kvinnor. I Sverige blev Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, som Knutson skrivit om i annat sammanhang, en plattform för denna vilja till förändring. Här försiggick en febril aktivitet med allt ifrån utbildning i medborgarskap, skötsel av jordbruk med ekologiska metoder till insamling av protestlistor mot militarismen. Den visionära glöden gick nära nog att ta på! 

Det andra världskriget blev en knäck för alla dessa förhoppningar. I takt med att Europa gick mot upprustning och ett nytt krig, grusades drömmen om att skapa en fredlig värld. Varför hade inte kvinnornas ökade politiska inflytande hjälpt mot detta? Wägner delade sin stora besvikelse med många andra och den ledde i hennes fall till ett behov av att väcka de sovande, kvinnor såväl som män. Det är mot den bakgrunden hon formulerade kritiken mot demokratin. Det var uppenbart att införandet av den kvinnliga rösträtten inte hade varit tillräckligt för att omforma samhället – nu krävdes, enligt Wägner, andra sätt att göra kvinnors erfarenheter och röster hörda. Det hade, menade hon nu, varit naivt att tro att en förändring skulle kunna åstadkommas inom det existerande systemets ramar. 

Kanske är det inte så konstigt att Wägner med kriget som dyster realitet riktade blickarna bakåt i historien. I Väckarklocka hänvisas till den schweiziske rättshistorikern J.J. Bachofens teorier om förekomsten av forntida – och fredliga – matriarkat. Här fann Wägner exempel på vad som kan hända när kvinnor ges ett dominerande inflytande i samhällslivet och hon såg teorierna som en bekräftelse på kvinnans fredliga natur. Knutson polemiserar, utan namns nämnande, mot forskare som hävdat att detta för Wägner var att se som en modell för framtida samhällen och det är överlag oklart hur Wägner föreställde sig samhällsomvandlingen. Man kan notera att samma år som Wägner dog, 1949, utkom Simone de Beauvoirs Det andra könet, där författaren vänder blicken från betydelsen av politiska reformer för att i stället fokusera på (manligt utformade) föreställningar om det kvinnliga som en orsak till kvinnans underordnade ställning. Det var synsätt som skulle bli viktiga för kvinnorörelsen senare under århundradet – och det hade onekligen varit spännande att få veta hur Wägner hade reagerat på dem.

I likhet med många andra kvinnliga intellektuella vid den här tiden levde hon ett traditionellt ”manligt liv” utan ansvar för hem och familj och med en trogen hushållerska som stod för hemservicen och som möjliggjorde hennes resor och skrivande.

Elin Wägner är en intressant tänkare som levde ett händelserikt liv under en dramatisk tid. Hon var framgångsrik och fick överlag stor uppmärksamhet för sina artiklar och böcker. Hon invaldes också, efter Selma Lagerlöf, som den andra kvinnan någonsin i Svenska Akademien. I likhet med många andra kvinnliga intellektuella vid den här tiden levde hon ett traditionellt ”manligt liv” utan ansvar för hem och familj och med en trogen hushållerska som stod för hemservicen och som möjliggjorde hennes resor och skrivande. 

Knutson ger en livfull skildring av Wägners liv och tänkande. I framställningen myllrar det av människor som Wägner mötte och Knutson blandar beskrivningar av resor och andra händelser i Wägners liv med citat och referat av innehållet i artiklar och romaner, liksom i den arbetsdagbok hon förde. Tempot är högt – Knutson springer fram i texten nästan lika snabbt som hon menar att Wägner gjorde i sitt liv. Det är lovvärt att aktualisera denna intressanta kvinna, men hur är det då med behovet av en ny biografi? Isakssons och Linders halvsekelgamla biografi är förvisso en mer omfattande framställning som kräver mer tid och tålamod av sin läsare, men det är inte helt lätt att se vad nytt som läggs till genom Knutsons bok. Den senare kan också ses som en utvidgad version av det kapitel som Knutson ägnar Elin Wägner i boken om Fogelstadgruppen, Kvinnor på gränsen till genombrott. 

Det är inte heller självklart hur Knutsons bok förhåller sig till den forskning som utkommit efter det att Isaksson och Linder publicerade sin biografi. Det är över huvud taget ett problem att Knutson inte tydligare redovisar vilken roll tidigare litteratur spelar för hennes framställning. Kanske skulle hon försvara sig med något Wägner påpekade när hon arbetade med en biografi över Selma Lagerlöf, nämligen att hon hade som ambition inte att skriva för forskare utan för ”vanliga människor”. Om man med det avser sådana som inte tidigare har någon kännedom om Wägner så fungerar den flyhänt skrivna boken utmärkt. Den som vill gå litet djupare i Wägners liv och tänkande får dock söka sig andra vägar.

Publicerad i Respons 2020-3