För massiv för den allmänt intresserade, för ytlig för den som vill gå på djupet

Litteraturhistorieskrivning har länge varit en försummad och undervärderad disciplin inom litteraturforskningen. I Norge har ämnet inte diskuterats i större omfattning sedan tidigt 1980-tal, och då bestod diskussionen huvudsakligen av en ideologikritisk uppgörelse med de ”traditionella” litteraturhistorierna från den period när genren fortfarande stod i centrum och hade prestige och kraft. Den gemensamma skandinaviska världslitteraturhistorien i sju band, redigerad av Hans Hertel (1994), ledde inte till någon större diskussion, i alla fall inte i Norge, och när boken Verdenslitteratur av Jon Haarberg, Tone Selboe och Hans Erik Aarseth kom ut 2007 betraktades den som ett rent pedagogiskt verk som inte tillhörde den egentliga litteraturforskningen. Detsamma kan sägas om verk som koncentrerat sig på den norska nationella litteraturhistorien. Ansatser till en sådan diskussion har man förvisso kunnat se i samband med ett nytt förslag till litteraturhistorisk periodisering och i kölvattnet av både den nationella och den skandinaviska kvinnolitteraturhistorien, men inget av detta har lett till bredare akademiska debatter. 

Det är alltså hög tid att återuppliva litteraturhistoria som föremål för teoretisk reflektion och arena för praktiska experiment. Mycket har trots allt hänt mellan 1980 och i dag: feminismens och populärkulturens bredare genomslag, litteraturteoretisk innovation från dekonstruktion och nyhistorism till de senaste modetrenderna inom kulturstudier, framväxten av en mer världslitterär och tvärvetenskaplig syn på kulturen som försvagat det nationella perspektivet och ersatt det autonoma litterära verket med olika mer flytande format.

Exakt vad sådana förändringar och utvecklingsriktningar har betytt för hur vi läser och skriver litteraturhistoria är dock fortfarande litet oklart. I boken Is Literary History Possible? (1992) dömde David Perkins ut den tidens mest ambitiösa experimentella och encyklopediska verk – Columbia Literary History of the United States (1988) och A New History of French Literature (1989) – som otillräckliga alternativ till de traditionellt berättande historierna. Den encyklopediska formen, med sina många och heterogena teman och många fristående författare, som ofta kunde motsäga varandra, gjorde att vår bild av det förflutna inte blev stimulerande mångsidig, utan snarare osammanhängande och kaotisk på ett sätt som saboterade både tankens och känslans förväntningar på överblick. En läsare av den franska litteraturens historia blev inte klar över varför Proust på det hela taget var ett ämne, menade Perkins. Hans lakoniska och slutgiltiga bedömning av detta, i och för sig välgrundade experiment, blev att ”det är litet spännande att läsa [en sådan bok]”.

Carin Franzén och Håkan Möller är redaktörer för Natur & Kulturs litteraturhistoria, som är stor och tung nog att utlova att inte bara vara till pedagogisk nytta, utan också kunna utmana forskare och experter. Boken är en helt svenskförfattad världslitteraturhistoria skriven av tio erfarna huvudförfattare och med en rad medhjälpare som bland annat behandlar asiatisk och afrikansk litteratur samt egna teman som ”Litteratur och politik” och ”Litteratur och musik”. I inledningen skriver Franzén och Möller att de ”i möjligaste mån” har försökt låta de senaste decenniernas diskussioner om världslitteratur ”prägla arbetet”, men de säger också att de av skäl som delvis är pedagogiska (boken riktar sig speciellt till en svensk publik) och pragmatiska (det är begränsat med utrymme även på 960 stora sidor), kommer att ”låta den västerländska litteraturen utgöra huvudspåret”. Ändå hoppas de – litet i blindo – att boken ska ”representera såväl tradition som nödvändig förnyelse” så att läsaren ska mötas av en ”igenkännbar men i många avseenden också ny historia”. 

Samma balans eftersträvas i förhållandet mellan att i första hand vara en ”berättelse” men också ett ”uppslagsverk”, och mellan verkets ”många röster”, som alla måste få vara fria, och den inre sammanhållningen mellan de olika kapitlen. Som läsare blir man likväl mest av allt litet orolig av denna optimistiska inledning. Boken vill ha det bästa av alla världar, men det är svårt att tro att detta är särskilt enkelt att åstadkomma i praktiken. Undgår boken de faror för upplösning som Perkins pekade på? Eller blir resultatet ändå mer konservativt än vad de allra flesta av dagens litteraturforskare skulle önska?

Vi måste också ställa frågan: Vilka var egentligen de största svagheterna i den gamla, berättande formen av litteraturhistorieskrivning? Det var nog inte så mycket berättandet i sig som var problemet, det berättande är ju en väsentlig aspekt av all tolkning, utan snarare vissa drag som ofta gjorde dessa berättelser mer auktoritära än de kunde ha varit:

1) Berättelserna var ofta skrivna på ett monologiskt sätt, som inte lämnade utrymme för rivaliserande perspektiv, preferenser och tolknings- och värderingsmässiga val. Det framstod därmed som att litteraturhistorikerna uttryckte vad som tycktes vara en etablerad konsensus, medan de flesta av litteraturfältets kontroverser tystades ned. Man undvek framför allt att kritiskt diskutera förhållandet till redan existerande litteraturhistorier. 

2) De litteraturhistoriska berättelserna gav heller inte alltid intryck av att de litterära verken hade lästs nyligen och med öppenhet, entusiasm och kritisk blick. Där historikerna idealt sett borde ha sagt något nytt och oväntat om litteraturhistoriens kända och okända verk, verkade de i stort sett bara upprepa sådant som tidigare kritiker och historiker hade sagt eller bara valde ut de aspekter av verket som det föreföll råda största möjliga enighet om. De undvek därmed den dramatik som det innebär att uppvärdera och nedvärdera författare och verk, som man gör hela tiden i kulturen, och intog på det sättet en position fjärran från det litterära livet självt. Detta blev mer och mer problematiskt allteftersom 1900-talet fortskred med ständigt nya krav på närläsning och inriktning på tolkningsmässiga subtiliteter som låg utanför de flesta allmänna läsares räckvidd.

3) Detta avstånd till den diskuterade litteraturen kom också till uttryck i en säregen litteraturhistorisk stil. Den typiske litteraturhistorikern fick det att låta som att han var suverän, som om han för länge sedan hade hört och läst allt, som om han länge haft auktoriteten att fälla litterära domar om allt mellan himmel och jord och avgöra vad som var viktigt och centralt i kulturen. Entusiasmen undantrycktes; att bli överraskad var tecken på omogenhet; det personliga språkliga engagemanget hade tydligen inget i en litteraturhistoria att göra. Avståndet till materialet ledde till stilistisk trötthet och en serie färdiggjutna formuleringar om hur betydelsefullt eller viktigt eller inflytelserikt det eller det verket hade varit.

4) Eftersom så många litterära verk och så många författare som möjligt skulle tas med, lämnades ofta för litet utrymme åt de enskilda verkens särdrag. Här finns kanske ett olösligt dilemma mellan kvantitet och kvalitet. En bra litteraturhistoria måste ägna mycket utrymme åt några utvalda författare och några viktiga verk, även om detta innebär att många andra betydelsefulla författare och framstående verk hamnar i skymundan. Endast på det sättet kan man röra sig smidigt mellan ”det uendeligt små der tilhører Livet” och ”det uendeligt Store, der er Livets Aarsag, Grund og Type”, som var det Georg Brandes år 1869 menade var Shakespeares stora förtjänst som författare. Samma dubbla blick kan stå som ett ideal för litteraturhistorikernas förhållande till det litterära livet: å ena sidan anekdoter, detaljer, egenheter, slående metaforer och pregnanta formuleringar, å andra sidan större huvudlinjer och kulturella paradigmskiften.

Entusiasmen undantrycktes; att bli överraskad var tecken på omogenhet; det personliga språkliga engagemanget hade tydligen inget i en litteraturhistoria att göra.

Dessa fyra traditionella ”fel” plågar dessvärre även Natur & Kulturs litteraturhistoria. Till exempel tycker jag att det är en besvikelse att en av världens bästa romaner, George Eliots Middlemarch, får ett minimalt avsnitt i vilket de mest markanta formuleringarna lyder:

Middelmarch är en berättelse om inbillningskraft och om ett lidande som förädlar. […] Efter makens död trotsar [Dorothea Brooke] dennes testamente och gifter sig med hans yngre kusin Will Ladislaw, en medels- och riktningslös idealist.

Vem får lust att läsa Middlemarch efter att ha läst detta? Vem tänker att detta är något speciellt, något stilistiskt banbrytande, ett under av litterär komposition och visdom i romanform?

Visserligen kommer det precis efter detta några mer upplysande meningar om George Eliot generellt:

Hon hyste en förkärlek för den enkla människan som verkar i det tysta och hennes verk uppvisar en ny typ av moralisk medvetenhet som självklart väver sig in i estetiken utan att skapa missljud.

Här är vi inne på några väsentliga egenskaper som skiljer Eliot från andra av 1800-talets stora realister, men man måste nästan redan vara välbekant med Eliot för att förstå vad som här antyds, och formuleringarna är hur som helst bara början till en början av en möjligt kraftfull karaktäristik.

Ännu värre är att Charles Dickens största mästerverk – Bleak House, Little Dorrit, Great Expectations och David Copperfield – knappt nämns. De nedprioriteras alla till förmån för några meningar om att många av Dickens romaner nu upplevs som ”otidsenligt högröstade”, även om vi uppenbarligen fortfarande kan glädja oss åt ”de inkännande och klarögda klasskildringarna och en unik förmåga att förtrolla vardagen”. Är detta en av världslitteraturens giganter? Eller är Dickens detroniserad? Vem har i så fall gjort det?

Samuel Richardson klarar sig inte mycket bättre i ett tidigare kapitel, men eftersom Jean-Jacques Rousseaus Julie ou la Nouvelle Héloïse behandlas med långt mer respekt än Richardsons Clarissa förstärks intrycket av att denna litteraturhistoria har sin styrka när det gäller fransk och tysk litteratur snarare än engelsk, något som inte minst hela kapitlet om romantiken är ett bra exempel på. Omnämnandena av Gustave Flauberts Madame Bovary och Charles Baudelaire är emellertid också försvinnande korta, så knappheten även om de största verken är och blir ett problem, oavsett vilket språk och vilken kultur som behandlas. Först när man vänder sig till Shakespeare får man en någorlunda bra och fyllig karaktäristik av ett helt författarskap, men den är knappast bättre eller annorlunda än vad man kan finna hos till exempel Hertel, som dessutom har ett eget längre avsnitt om The Tempest.

Det finns också en koppling mellan en stor mängd material och stilistik. Den som ska skriva om allt lyckas aldrig riktigt inta ett offensivt förhållningssätt till sitt ämne. Hur många böcker av Henry James orkar man egentligen läsa på nytt när man skriver en historia av detta slag? Hur ska man kunna uppehålla sig tillräckligt länge vid ett verk för att omfatta det med kärlek och inlevelse och samtidigt inte göra avkall på en viss cynisk distans när det är befogat? När jag läser de bästa av de äldre norska pionjärverken inom litteraturhistoria, från Henrik Jæger (1896) via Kristian Elster (1924) till det stora av Francis Bull och Fredrik Paasche (1937), är jag alltid spänd på vad författarna ska säga om ett visst verk av Henrik Ibsen eller Bjørnstjerne Bjørnson eller Camilla Collett. Sådana karaktäristiker är viktiga delar av verkens receptionshistoria, och inte sällan är de också helt personliga tolkningar som man inte finner någon annanstans, varken i recensioner eller i forskning. Individualitet och auktoritet förstärker varandra i dessa litteraturhistorernas bästa stunder, och sådana stunder är svårare att hitta i de nyare historierna, som ofta också är kortare.

Är detta en av världslitteraturens giganter? Eller är Dickens detroniserad? Vem har i så fall gjort det?

Det finns naturligtvis många utmärkta avsnitt i Natur & Kulturs litteraturhistoria. Inledningarna till romantiken och till modernismen fungerar pedagogiskt sett bra och är inte förenklande. Mångfalden i dessa komplexa rörelser framkommer tydligt. Men även här hade man kunnat önska sig större inslag av oenighet och olika teoretiska infallsvinklar. Vad tänkte forskare, historiker och teoretiker som Northrop Frye, Erich Auerbach, René Wellek, Harold Bloom och Isaiah Berlin om romantiken? Hur eniga och oeniga var de? Vem har varit Lord Byrons främsta försvarare och Percy Bysshe Shelleys främsta motståndare? Hur olika är den franska, tyska och engelska förståelsen av romantiken?

Det finns gränser för hur långt man kan gå i en sådan riktning också, men i ljuset av denna nya litteraturhistorias ambitioner är det i alla fall påfallande att teoretiker som Edward Said, Stephen Greenblatt, Eve Kosofsky Sedgwick, Camille Paglia och Jane Tompkins över huvud taget inte nämns. Tompkins kunde till exempel ha tagits upp i samband med Harriet Beecher Stowes Uncle Tom’s Cabin, men så visar det sig att inte heller denna omdiskuterade roman har fått tillräckligt mycket utrymme för att en diskussion om diskussionen ska vara möjlig. Av 1800-talets amerikanska klassiker är det egentligen bara Moby-Dick som behandlas på ett anständigt sätt. Nathaniel Hawthornes The Scarlet Letter försvinner i vimlet; detsamma gäller märkligt nog Mark Twains Huckleberry Finn, ännu en roman med en rik och aktuell receptionshistoria, med framställningen av slaven Jim som fokus för kontroverserna.

Den knappt märkbara närvaron av feministiska, postkoloniala och ideologikritiska perspektiv i framställningen av centrala västerländska författare gör att avsnitten om asiatisk, afrikansk och sydamerikans litteratur hänger som dekorationer på utsidan av det stora skepp som företar sin resa från antiken till postmodernismen mer eller mindre som förut. Balansen som utlovades i förordet går inte riktigt att hitta. De världslitterära ansatserna är förtjänstfulla, men en djupare integration saknas. 

Det är uppenbart att valda delar av detta verk kan fungera utmärkt inom högre utbildning, men verkets omfattning framstår ändå inte som idealisk. Moderna litteraturhistorier bör antingen vara kortare eller längre än denna. En femhundra sidor lång redogörelse för romantiken hade kunnat intressera både lekmän och lärda, oavsett om den hade varit en del av ett större verk eller inte. Ett femhundra sidor långt verk om litterära epoker från antiken till i dag hade också kunnat bli bra, eftersom ett sådant skulle kunna koncentrera sig på några få utvalda författare som exempel. Översiktsverk i mellanstorleken, som Franzéns och Möllers verk finns det kanske redan tillräckligt många av. Natur & Kulturs litteraturhistoria är helt enkelt för massiv för den allmänt intresserade läsaren och för ytlig för den som har ett djupare intresse.

Publicerad i Respons 2021-4