Irrfärd på villovägar

Sommarens stora kulturella händelse är förstås premiären av Christopher Nolans film The Odyssey. Själv ser jag fram emot att se den, eftersom verk egentligen blir levande först när de tolkas och omarbetas. Redan före premiären, som i skrivande stund bara ligger några dagar bort, har diskussionerna om filmatiseringen rasat på internet. I artiklar, kommentarfält och på sociala medieplattformar har rollbesättningen väckt både upprördhet och entusiasm, eller helt enkelt uppmärksammats, vilket visar att de antika verken alltjämt engagerar. Samtidigt är det, bortsett från en skara förnumstiga och knappologiska antikkännare (dit jag antar att jag själv får räknas) framför allt genom olika bearbetningar som de flesta människor i dag möter antikens episka berättelser. Och då syftar jag inte på översättningar, som är ett helt eget ämne (vilket jag tidigare behandlat i en essä i tidskriften 20-tal). 

Tyvärr ids knappast dagens genomsnittsmänniska plöja epik, ens i översättning. Odysséen omfattar ändå 12 000 verser. I den mån Homeros fortfarande läses är det sannolikt i form av utdrag i skolor och högskolor. Men berättelserna lever, de förmedlas bara på annat vis. Jag har flera gånger näpsts för mina brister i kunskaper om homeriska skeenden av barn i min omgivning som slukat Kalle Ankas pocketutgåva av Odysséen (med Magica de Hex som Kirke!). Och då ska vi inte tala om hur de mästrar mig med sina kunskaper om grekisk mytologi efter flitigt läsande av Rick Riordans ungdomsromaner om tonåriga halvgudar som räddar världen från diverse grekiska monster. 

I själva verket har parodier och omarbetningar av de homeriska berättelserna en nästan lika lång tradition som verken själva. Batrachomyomachia, ett epos i homerisk stil om ett krig mellan grodor och möss, tillkom flera hundra år f.Kr, medan bröderna Coens O Brother, where art thou? hade premiär på biograferna år 2000 e.Kr. Och tur är väl det. Sedan bibelkunskapen försvann är Homeros berättelser en av få referensramar som fortfarande förenar människor i västvärlden.Det är en anmärkningsvärd livslängd för ett verk som först traderades muntligt, broderades ut och förändrades över tid innan det så småningom skrevs ned och fick en fastare form. Den version av verket som vi känner i dag brukar dateras till slutet av 700-talet f.Kr, och tillskrivs alltså en viss Homeros – en person vars existens fortfarande är höljd i dunkel.

Sedan bibelkunskapen försvann är Homeros berättelser en av få referensramar som fortfarande förenar människor i västvärlden.

Sålunda är det ingalunda med avsmak jag tar mig an Stephen Frys version av Odysséen. Boken utgör den avslutande delen i hans kvartett om det antika Greklands myter, en svit som inleddes med Mythos (2017, på svenska 2021), följdes av Heroes (2018, ännu inte översatt till svenska) där bland andra Perseus, Jason och Oidipus står i centrum, och därefter Troy(2020, på svenska i oktober 2026), Frys återberättelse av Iliaden. Med Odyssey (2024) fullbordas projektet. 

Att den svenska översättningen av seriens avslutande del ges ut just denna sommar beror sannolikt på Christopher Nolans filmatisering. Det är också glädjande att bokhandeln erbjuder något för den som vill fördjupa sig i berättelsen utan att ge sig i kast med Homeros dikt.

Fry har varit verksam som humorist hela sitt yrkesliv, med återkommande folkbildande avbrott − en bakgrund som genomsyrar boken. Med lätt hand berättar han om efterspelet till det trojanska kriget, när de överlevande grekerna styr hemåt med ett byte som inte bara består av rikedomar utan även människor. Det är inte bara Odysseus som återvänder hem, utan även Menelaus som återfått sin hustru, den sköna Helena, och dennes bror Agamemnon, härföraren över grekernas seger över Troja. För Agamemnon blir hemkomsten ödesdiger. Före avfärden till Troja offrade han sin dotter Ifigenia för att blidka gudarna och få gynnsamma vindar, och nu för han dessutom med sig den trojanska prinsessan Kassandra som krigsbyte och konkubin.

Fry dröjer vid ordet konkubin. Han menar att inget annat ord riktigt fångar relationen: ofrivillig älskarinna är otympligt, medan sexslav ligger närmare sakförhållandet men samtidigt för med sig associationer som han ogillar. Utvikningen väcker frågan om vem boken egentligen är skriven för. På Albert Bonniers förlags hemsida beskrivs den som »en berättelse för alla tider – och alla åldrar«, vilket antyder att den också är tänkt att fungera för yngre läsare. I det ljuset framstår kanske konkubin som ett mer gångbart ordval, åtminstone om boken också är avsedd för högläsning.

Frys berättargrepp är inte så dumt med tanke på att Odysséen ursprungligen till stor del bygger på återberättande. Genom stora delar av verket är det hjälten själv som återger sina äventyr, eller så berättas de av de olika hjältar som träder fram i eposet. När Homeros låter oss möta Odysseus för första gången sitter han gråtande på stranden på ön Ogygi där han i många år hållits fången av nymfen Kalypso. Gudarna har just beslutat att han äntligen ska få återvända hem efter den långa färd som tog sin början när det tioåriga kriget mot Troja var till ända. Samtidigt är situationen på Ithaka prekär. Hustrun Penelope ansätts av en skara påträngande friare och sonen Telemachos har gett sig ut för att söka efter nyheter om sin far. 

Under sin resa möter Telemachos flera välkända gestalter ur den antika mytologin, däribland Menelaos som ger sin egen version av kriget mot Troja. Han träffar även andra av sin fars tidigare stridskamrater och får höra om Agamemnons blodiga öde. Hustrun Klytaimnestra hade aldrig förlåtit att han offrat deras dotter Ifigenia inför avfärden till Troja eller att han återvänt hem med den trojanska prinsessan Kassandra som sexslav. Tillsammans med sin älskare Aigisthos mördar hon honom i badet. Under tiden har Odysseus tagit sig till fajakernas ö, där prinsessan Nausikaa finner honom naken och skeppsbruten på stranden. För henne återger han sedan den långa raden av prövningar som föregick fångenskapen hos Kalypso. Det är genom Odysseus egen berättelse som eposets mest berömda episoder tar form: mötet med häxan Kirke, bländandet av cyklopen Polyfemos, färden förbi de skönsjungande sirenerna och förstås passagen mellan Skylla och Karybdis, och hur han förlorar alla sina mannar på vägen. 

Med fajakernas hjälp når han Ithaka efter tjugo års frånvaro (tio år i krig och ytterligare tio på irrfärd). Förklädd till tiggare återförenas han med Telemachos och tillsammans gör de slarvsylta av Penelopes friare. I det grekiska originalet låter Telemachos dessutom hänga de tolv sexslavinnor som anklagas för att ha haft umgänge med friarna och därför anses vara förrädare. Den episoden utelämnas helt av Fry, vilket återigen antyder att hans bearbetning i första hand riktar sig till en yngre publik (även Kalle Anka-pocketen hoppar för övrigt över denna del av berättelsen).

Dock, denna korta resumé av det faktiska verket är missvisande. I slutänden verkar inte Fry riktigt lita på Odysséensegen lyskraft. Utan att redovisa det för läsaren väver han in stoff från flera andra antika källor vilket gör att gränsen mellan Homeros epos och den vidare grekisk-romerska myttraditionen blir oklar. Ett tydligt exempel är Ifigenia. Hon nämns inte i Odysséen men får många sidor av Fry, där han dessutom bygger vidare på Euripides drama Ifigenia i Tauris. I den tragedin räddas Ifigenia undan att offras av sin far och förs därefter till Tauris där hon senare återförenas med sin bror Orestes. Att Fry införlivar denna berättelse visar visserligen hur produktiva de homeriska myterna är och att den version av verket som vi har tillgång till i dag är ett urval av ett stort antal legender som slipats fram under hundratals år. Likväl blir bokens titel missvisande eftersom framställningen omfattar betydligt mer än Odysséen. 

På samma sätt slänger Fry in berättelsen om Aeneas, hämtad ur Vergilius Aeneiden, ett verk som skrevs flera århundraden efter Homeros, omkring år 20 f.Kr. Aeneas förekommer visserligen redan i Iliaden som en trojansk hjälte och avlägsen släkting till Paris men hans öden efter Trojas fall ingår inte i den version av Odysséen som nått våra dagar. Vergilius lånade friskt från Homeros och Aeneas irrfärder över Medelhavet har tydliga paralleller med Odysseus resa – exempelvis blir de båda fördröjda av kvinnor. Trots detta är Aeneiden ett annat sorts verk, med en tydlig författarintention att skapa ett romerskt nationalepos som gav legitimitet åt det växande imperiet. Hopkoket av hemresor i föreliggande bok kunde visserligen ha blivit ett lyckat berättargrepp, men framstår i stället mest som förvirrande. Framför allt är det svårt att se att Frys framställning erbjuder den bearbetning av det homeriska verket som utlovas i baksidestexten.

Samtidigt säljer inte Fry sin version genom sin bländande stilistiska förmåga utan genom sin noggrant framodlade persona: den härlige och bildade excentrikern.

Återigen väcks frågan vem boken egentligen riktar sig till. Är den avsedd för yngre läsare, för en antikintresserad allmänhet eller för en publik som framför allt känner Stephen Fry som en karismatisk tv-personlighet? När jag ser ut över hans övriga mytologiska produktion framträder en möjlig förklaring. När Odyssey publicerades 2024 gavs den samtidigt ut som ljudbok. Fry lär vara en gudabenådad ljudboksuppläsare, och har samlat nya fans till klassiker och storsäljare som Liftarens guide till galaxen, Sherlock Holmes och Harry Potter. 

Ur det perspektivet framstår boken i ett annat ljus. Homeros verk var ju från början muntligt traderade sånger, framförda av rapsoder som anpassade legenderna efter situation och publikens sinnesstämning. Skickliga rapsoder kunde ta verket till nya höjder medan de fantastiska berättelserna, omkväden, stående epitet, och andra upprepningar gav struktur och stöd åt de mindre dugliga. Läser man Fry som en modern rapsod, om än av den mindre noggranna sorten, blir hans fria behandling av materialet mer begriplig.

Samtidigt säljer inte Fry sin version genom sin bländande stilistiska förmåga utan genom sin noggrant framodlade persona: den härlige och bildade excentrikern (här kunde man säga en hel del om den roll antiken och Classics ofta får spela i det brittiska klassystemet, brittiske premiärministern Boris Johnsons osammanhängande citerande av homeriska verser är ett välkänt exempel, men det skulle föra alltför långt). I den rollen fungerar utvikningarna och sidospåren väl, särskilt i ljudboksformatet. Som bearbetning av Homeros blir resultatet mindre övertygande. Den tilltänkta publiken förblir oklar och Fry förlitar sig snarare på sin egen musikaliska förmåga än på eposets egen komposition. 

Att texten precis som sin antika förlaga var tänkt att höras snarare än att läsas kunde också förklara varför den svenska översättningen (som har fått kritik i bland annat Svenska Dagbladet och Aftonbladet) känns så torftig och platt. Detsamma gäller det underliga bildmaterialet. De 38 illustrationerna presenteras utan uppgifter om konstnär, datering eller medium. Läsaren får ingen vägledning om huruvida bilderna föreställer antika krukmålningar, skulpturer, arkeologiska fynd eller moderna konstverk. Också här saknas den kontext som hade kunnat fördjupa läsupplevelsen. Sammantaget förstärker dessa oklarheter intrycket av en bok som likt Odysseus går vilse på sin irrfärd och inte lyckas hitta hem.