Förändras det mänskliga dramat eller är det bara kulisser och kostymer som byts ut?
Svenskt debattklimat är onekligen speciellt. Ledande aktörer skiftar position och intar ståndpunkter, som de nyss dömde ut som oanständiga, men det finns ingen principiell diskussion om positionsförflyttningen. Jag tänker naturligtvis främst på…
Svenskt debattklimat är onekligen speciellt. Ledande aktörer skiftar position och intar ståndpunkter, som de nyss dömde ut som oanständiga, men det finns ingen principiell diskussion om positionsförflyttningen. Jag tänker naturligtvis främst på flyktingkrisen, där tal om volymer länge var tabu bland de etablerade partierna, och så plötsligt inte alls var det – eller kanske ändå?
Att hänvisa till svensk konformism räcker inte långt, för en sådan kan slå åt olika håll. Det är en bestämd syn på tillvaron som har blivit så dominerande i Sverige att många saker blir svåra att diskutera. Jag återvänder ofta till den afroamerikanske ekonomen Thomas Sowells bok A Conflict of Visions – Ideological Origins of Political Struggles (1987, nyutgåva 2007) för att få perspektiv på tidsandan. Som grund för politiska idéer urskiljer han två visioner med motsatta uppfattningar om människans natur.
När vi betraktar historien och samtiden – är det själva dramat som förändras eller bara kulisserna och kostymerna? Den begränsade visionen hävdar att det är det senare; människan är sig lik genom tiderna och de problem hon brottas med har ingen definitiv lösning. Vi kan göra saker för att förbättra situationen, men åtgärderna får i sin tur konsekvenser som måste vägas mot en eventuell förbättring. Man kan försöka hantera världens ondska genom kloka avvägningar, trade-offs, men den kommer alltid att finnas kvar.
Den obegränsade visionen däremot anser att människan är föränderlig intill perfektion. Dramat förändras hela tiden. Problem har en lösning och om den inte kommer till stånd, beror det på att illvilliga krafter håller emot. Knapphet och begränsningar erkänns inte; om någon saknar något beror det på att någon annan har tagit det eller blockerar tillgången. I stället för att undersöka om det faktiskt finns begränsningar letar man efter illvilliga avsikter.
Detta kan se ut som en uppdelning i höger och vänster, men marxismen är en hybrid som utgår från att människan är begränsad av den tid hon lever i – tills kommunismen infinner sig. Den ickemarxistiska vänstern däremot tillhör den obegränsade visionen, men det gör också nyliberaler.
Det svenska debattklimatet kännetecknas av en extrem dominans för den obegränsade visionen bland etablerade partier och medier. Vi saknar ett politiskt språk för trade-offs i centrala frågor. Att argumentera för en mer restriktiv invandringspolitik, inte bara genomföra den brådstörtat med hänvisning till en akut kris, skulle förutsätta en starkare ställning för den begränsade visionen, som gör det legitimt att väga det svenska samhällets intressen mot humanitära förpliktelser.
Den plötsliga omsvängningen och bristen på åtföljande argumentation lär knappast stärka väljarnas förtroende för det politiska etablissemanget. Det handlar inte i första hand om att ”vi” har varit naiva, utan ängsliga och in i det längsta undvikit att fatta obekväma beslut av rädsla för att stämplas som illvilliga.
Publicerad i Respons 2015-6