Från amningsplikt till hushållstjänster med RUT-avdrag

En fartfylld roadtrip genom det svenska föräldralandskapet med start 1755 och målgång 2025. Så vill jag beskriva Maja Larssons Föräldrarnas födelse − 250 år av experter, släktingar och andra som lagt sig i. Vi träffar mammor och pappor som har viktiga saker att säga om sin vardag och relation till olika förståsigpåare. Till upplevelsen av fart bidrar att händelseutvecklingen skildras i historiskt presens vilket skapar en särskild energi. Man får till exempel följa med Carl von Linné på en resa i Tornedalen 1732 där denne upptäcker att mammor i trakten använder så kallade dihorn i stället för att själva amma sina barn. Dihornen hängs upp ovanför barnens vagga och fylls med kall mjölk som stått och surnat över sommaren. När provinsialläkaren Henric Deutsch drygt sextio år senare rör sig i trakterna kring Tornedalen noterar han samma fenomen. 

Han känner stanken av den sura mjölken och de odiskade hornen redan när han kliver in genom dörren till bondstugorna. Hans uppfattning är att matvanorna är en direkt orsak till den skyhöga spädbarnsdödligheten i trakten – på vissa platser är spädbarnsdödligheten så hög som 40 procent.

Detta stilgrepp går igen genom hela boken. I början av 1900-talet, i en urban miljö, möter vi den välbeställda Hedda Ekman som har bestämt att hennes stora familj ska bli modern och börja dua varandra. För att ro projektet i land använder hon sig av en muta: barnen får varsin 25-öring, men måste böta varje gång de säger »han«, »hon« eller tilltalsnamnet. Om de i stället lyckas använda »du« blir de belönade med mer pengar.

Det blir fart på familjen: alla anstränger sig för att säga rätt och ta sig igenom experimentet »med så stor finansiell fördel som möjligt«. Innan ens en vecka har gått duar hon och barnen varandra »som om vi aldrig gjort annat i vårt liv«.

Ambitionen i Maja Larssons bok är att låta vanliga föräldrar höras, i stunden, i presens som sagt. Det skapar en polyfoni av röster från »de människor som har levt familjeliv på en spelplan som ständigt har ritats om«. Att kartan ständigt ritas om medför ibland ånger och ruelse. I kapitlet »Förvirrade föräldrar i en ny tid, 1960–1990« uttrycker föräldrar sorg över att de höll så hårt på läkarnas klockstyrda regemente och inte tog upp sina bebisar när de skrek efter mat och kontakt. 

Målet verkar vara att komma riktigt nära föräldrarna, deras känslor och inte minst deras pragmatiska strategier för att få mat på bordet, ordning i stugan och ungarna i säng. Bland uppfostringsteknikerna märks – som vi såg – mutor men också hot om våld, mer sällan stryk. I det stora hela ter sig bokens föräldrar förvånansvärt lika 2000-talets mammor och pappor vad gäller grundvärderingar samtidigt som de försöker rätta sig efter vad som anses rimligt enligt tidens medicinska, pedagogiska och kulturella diskurs. 

Samtidigt driver Maja Larsson – mellan raderna – några teser, som att materiella och kulturella förhållanden varierar föräldrarnas handlingsmönster både inom och mellan samhällsklasserna. Föräldraskapet i ett visst socialt skikt och en specifik geografisk miljö kan vara påtagligt heterogent. Några observationer av etnologen Lars Levander från det rurala Dalarna vid 1900-talets början lyfts fram: 

Här förlitar sig föräldrarna på »den uråldriga seden« – att »göra som mor, mormor och helst mormorsmor«. Vad som egentligen är det rätta sättet att ta hand om barn växlar »från socken till socken, ja från by till by« – men i varje by finns kvinnor som går att tillkalla när det behövs. 

I detta exempel spelar tidigare generationer en viktig roll i barnens uppfostran. Släktingarna tar annars inte så stor plats som man skulle kunna tro med tanke på boktiteln, även om de ibland förekommer i berättelsen. När det gäller aga anser Levander att den inte är lika allmänt förekommande som man ofta tror, åtminstone inte i Dalarna:

Att lugga barnen som en varning tycks förekomma – om de sedan inte lyder slår man dem på rumpan med vidja eller ris. I en del hem finns ett björkris liggande, mest som varning. På kvällen, när barnen trilskas och inte vill sova, kan mamma eller mormor peka upp mot bakugnen där barnen vet att detta ris ligger. På andra håll är misshandel vardagsmat. »I somliga hem med många pojkar och stränga uppfostringsprinciper var man försedd med en mindre och vekare vidja för småpojkarna och en större, kraftigare vidja för de stora pojkarna«.

Lokal tradition, pluralitet och pragmatism är alltså något som Maja Larsson skriver fram som typiskt i föräldraskapets historia. Kanske har hon ledsnat på historikernas tendens att söka efter struktur och mönster överallt och vill, fri från akademisk tillhörighet och vetenskapliga skolor, poängtera mänsklig mångfald. 

I det stora hela ter sig bokens föräldrar förvånansvärt lika 2000-talets mammor och pappor vad gäller grundvärderingar samtidigt som de försöker rätta sig efter vad som anses rimligt enligt tidens medicinska, pedagogiska och kulturella diskurs.

Maja Larsson kryddar då och då framställningen med lite udda händelser vilket bokens dråpliga omslag med det lilla, till tänderna uppklädda barnet som tronar som gräddbakelse ovanpå sin anspråkslöst klädda mamma med enkel mittbena, ger en försmak av. Kapitlet »De perfekta familjerna 1930–1960« inleds till exempel med en skildring av hur Aftonbladet 1938 anordnade en tävling om titeln A-barn. Trehundra flickor och pojkar nominerades av föräldrar som ansåg att just deras telning var ett A-barn, det vill säga urtypen för »ett helt folks framtidsgaranti«. 

Vann gjorde Lars Börje, 4 år. Enligt Lars Börjes mamma njöt han frisk luft fem timmar och sömn 13,5 timmar per dygn, hade glupande aptit och älskade att hamra och spika. Maja Larsson kommenterar: »Symboliken är nästan övertydlig: det är män som han som ska bygga folkhemmet.« Kanske borde hon ha tillagt att det på den tiden nog inte handlade om det socialdemokratiska folkhemmet eftersom Aftonbladet på 1930-talet fortfarande hade en Tysklandsvänlig profil.

Populärpressen är en guldgruva i jakten på föräldraideal. I sista kapitlet, »Kompetenta föräldrar och curlade barn 1990–2025« dyker Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt upp i egenskap av föräldrar, fäder och förebilder. Statsministrarna Bildt och Reinfeldt vill vara närvarande i sina barns liv. Reinfeldt gillar att vara hemma, knäskura golv och umgås med familjen. Bildt är mer anspråkslös och har som mål att vistas i Sverige åtminstone hälften av året. Båda familjerna anlitar barnflickor och köper hushållstjänster för att få vardagspusslet att gå ihop. Fredrik Reinfeldt presenterar som statsminister till och med en »föräldraskapsdiskurs för det nya millenniet«. Den kan jämföras med kungamaktens och läkarnas föreskrifter för 1700-talets föräldrar. På 1700-talet handlade råden bland annat om mammors plikt att ge sina barn bröstet, och om det inte fungerade anställa en god amma. På 2000-talet handlar det i stället om pappors plikt att vara nära barnen, och om det inte fungerar köpa hushållstjänster med Rut-avdrag. 

Bortsett från de sällsynta pappor som är statsministrar framträder bokens föräldrar både som subjekt och objekt. De är handlande individer men också offer för pekpinnar och oförstående kommentarer från makthavare och experter. Inte heller familjen representerar nödvändigtvis en harmonisk helhet. I en hjärtskärande episod är torparhustrun och sedermera författaren Moa Martinsson huvudperson. Hon arbetar ofattbart hårt i och utanför hemmet medan den supige maken inte gör mycket nytta. När deras två söner gått igenom isen och drunknat tillrättavisar han Moa med orden: »Du skulle ha sett efter dem.« 

På 1700-talet handlade råden bland annat om mammors plikt att ge sina barn bröstet, och om det inte fungerade anställa en god amma. På 2000-talet handlar det i stället om pappors plikt att vara nära barnen, och om det inte fungerar köpa hushållstjänster med Rut-avdrag.

Hur förhåller sig då Föräldrarnas födelse till vetenskaplig barnhistorisk forskning? På avdelningen Tema Barn vid Linköpings universitet har mer än 70 avhandlingar lagts fram, många med historisk inriktning. Många studier från universitet och högskolor omnämns också i Föräldrarnas födelse, men Larsson har i regel valt att lyfta fram föräldraröster ur undersökningarna snarare än vetenskapliga slutsatser. Detta kan ha flera orsaker. Kanske har hon inte ambitionen att ta ställning till resultaten, eller så finns det inte tillräckligt med historisk forskning ur föräldraperspektiv. Den barnhistoriska forskningen har nämligen ofta behandlat politikens, organisationernas och medicinens betydelse för barns villkor, medan föräldrarnas villkor och aktörskap mer sällan har stått i fokus. Faktum är att bara ett av Tema Barns åtta forskningsområden som presenteras på nätet (februari 2025) omnämner föräldraskap. Det tycks alltså som om bokens ämne, föräldraskapets svenska historia, är ganska unikt. 

I de två sista kapitlen kommer därför Helene Brembecks, professor i etnologi vid Göteborgs universitet, studier av samtida föräldrars attityder och praktik väl till pass. Brembeck bidrar med mycket kunskap om föräldraskapets skiftande betingelser och hur idealen skiljer sig åt i olika kulturella miljöer – från kollektivistiska till auktoritära, och på senare tid också extremt individualistiska. 

Sammantaget är Föräldrarnas födelse ett exempel på populärhistoria som ger mersmak med sin omfattande research och sitt rika galleri av exempel från alla upptänkliga typer av material – även från de tornedalska och romska minoriteterna. Men de som önskar botanisera vidare i föräldraskapets historia möts av en uppförsbacke eftersom använda källor och litteratur ofta är knapphändigt beskrivna. En kompletterande litteraturlista av traditionellt snitt hade onekligen varit behändigt! Personligen hade jag gärna sett underrubriker och sammanfattningar av varje kapitel. Det hade skapat en lugnare rytm och mer utrymme för reflektion. 

Denna anmärkning till trots är det onekligen ett mycket intressant ämne Larsson har gett sig i kast med. I inledningen står det att boken handlar om de »idéer, lagar, påbud och normer som styrt svenskt föräldraskap sedan de första statliga amningsråden kom på 1750-talet. Ännu mer handlar den om de som på samma gång har skapat de nya idealen och anpassat sig efter dem: mammorna och papporna.« Att för en gångs skull placera mamma och pappa i framsätet ger onekligen oväntade, viktiga och stimulerande perspektiv på historien.