I centrum för deras kärlek stod samhällsnyttan 

Vilket par de var, Elsa och Natanael Beskow! Båda med spännande yrken, en som barnboksförfattare och en som samhällsengagerad predikant, bosatta med sin stora familj i ett vackert hus med en prunkande trädgård i det då kulturellt livaktiga Djursholm. Visst fanns det mörka inslag i deras liv, såsom sjukdomar och, framför allt, sorgen efter den yngsta sonens död – han blev vid unga år överkörd av en isjakt. Men i det stora hela är det en sann idyll som tecknas i Annika Perssons dubbelbiografi Elsa och Natanael Beskow. En kärlekssaga. Kärleken mellan de två tycks outsinlig – den flödar alltifrån en stormande romantisk början på relationen, då Elsa sitter modell för Natanael, fram till Elsas bortgång som så till den grad knäckte Natanael att han en kort tid därefter själv tynade bort. Då är vi framme vid år 1953 och den första halvan av 1900-talet, präglad av ekonomiska kriser och två världskrig, är ett passerat kapitel.

Makarna Beskow levde i en tid som är långt borta men på vissa sätt ändå nära. Persson betonar det förra när hon i inledningen av boken slår fast att de verkade i en annan värld än vår. Lite undrande blir man dock när hon exemplifierar detta med att det var en tid då människor i olika samhällsklasser levde i separata världar och att de enda kontakterna mellan dem var som över- respektive underordnad. Hon noterar vidare att det var en tid av stora skillnader i medellivslängd och att det var näst intill omöjligt för de lägre samhällsklasserna att få en bostad i Stockholms centrala delar utan att betala multum. Beskrivningen är tyvärr träffande även för vår egen tid, och paret Beskows ambitioner att komma till rätta med de orättfärdiga förhållandena väcker frågor kring hur motsvarande föresatser ser ut i dag.

Att mötas som jämlikar var då, liksom nu, ett ideal med starka förbehåll.

Elsa och Natanael hyste båda en stark tro på möjligheten att skapa en bättre värld – men verkade för detta på olika sätt. Efter de första mötena mellan de unga konststudenterna gick deras yrkesmässiga verksamhet i skilda riktningar. Elsa kom att följa den konstnärliga banan och blev snart anlitad och omtalad som barnboksförfattare. Natanael avbröt dock den konstnärliga utbildningen för att i stället läsa teologi i Uppsala. Den kristna tron blev ett fundament för hans fortsatta gärning, och genomgick en intressant utveckling från en åskådning präglad av den högkyrkliga och tämligen konservativa miljö han var uppvuxen i, till en mer liberalt färgad kristendom. Det framgår dock inte av Perssons framställning i vilken mån han var influerad av Elsa, vars ursprungsfamilj var betydligt mer frisinnad än Natanaels. Han blev efter hand alltmer kritisk till den dåvarande statskyrkan och avstod från att prästvigas. Det hindrade honom inte från att predika, och många har vittnat om hur de inspirerades av hans engagerande lekmannapredikningar. Den tro Natanael bekände sig till inbegrep ett starkt socialt engagemang – att följa Jesus i spåren innebar att verka för de lägre samhällsklasserna. Efter andra världskriget var han aktiv inom fredsrörelsen och blev vid ett tillfälle till och med nominerad till Nobels fredspris.
 
En viktig tanke för Natanael var att föra olika samhällsklasser närmare varandra. Han tog starka intryck av den så kallade settlementsrörelsen, byggd på en idé hämtad från England som gick ut på att de lägre samhällsklasserna skulle bibringas bildning genom direkta möten med högre samhällsskikt. I det ideala fallet skulle människor från olika delar av samhället bo och arbeta tillsammans och den gemenskap som där skapades tänktes kunna bidra till en mer rättfärdig och högtstående samhällsordning. Natanaels möte med den socialt driftiga Ebba Pauli, som delade hans visioner, ledde till bildandet av Birkagården i Stockholm. Några år före första världskrigets utbrott skapades här en samlingsplats för undervisning och olika typer av bildningssträvanden riktade till de lägre samhällsklasserna. Elsa bidrog genom att läsa sagor för barnen. Verksamheten växte snabbt, en folkhögskola startade efter ett par år, och Birkagården blev en av flera byggstenar i framväxten av ett starkt civilsamhälle.  
 
För Natanael var det ett självklart önskemål att hans och Elsas familj skulle bosätta sig i Birkagårdens lokaler – det fysiska mötet mellan klasserna var ju den grundläggande tanken med settlementsidén. Elsa var dock ovillig – det framstod som en alltför stor uppoffring att lämna tillvaron i Djursholm med närheten till naturen och ett aktivt kulturliv. I det vackra kapellet som invigdes 1898 predikade Natanael inför stora åhörarskaror och under en period var han även rektor för Djursholms samskola. Här hade paret nära vänner, såsom Viktor Rydbergs änka Susen Rydberg, Alice Tegnér, Emilia Fogelklou och många andra. Natanael fann sig i Elsas önskan och de blev kvar i Djursholm. Det kan synas ironiskt att de kom att bo i ett område som efterhand har utvecklats till ett reservat för penningstarka människor, i hög grad avskärmat från andra delar av samhällslivet. Det var förstås tvärt emot Natanaels grundläggande vision. Man kan också notera att det i familjen fanns såväl jungfrur som guvernant som hjälp i hushållet, vilket förmodligen sågs som en självklarhet för paret. Att mötas som jämlikar var då, liksom nu, ett ideal med starka förbehåll.

Såväl Elsa som Natanael är intressanta i sin egen rätt, och det har skrivits biografier över dem båda. Mest omskriven är Elsa och det är också hon som blivit mest känd för eftervärlden, framför allt genom de många fantasifullt illustrerade sagoböckerna. Natanael är, trots en rik bokproduktion, i det stora hela bortglömd och framstår också som mer anonym i Perssons berättelse. Utvecklingen i Natanaels alltmer radikala hållning i religiösa och politiska frågor är tämligen vagt tecknad, och även rent personlighetsmässigt är han svårare att få grepp om.

Persson har dock inte någon ambition att gräva fram nya aspekter av Elsas konstnärskap eller av Natanaels sociala verksamhet. Fokus ligger i stället på deras gemensamma liv och framställningen ger verkligen en levande inblick i detta. Det är imponerande hur Persson ur ett rikt källmaterial, framför allt brev, förmår vaska fram en så medryckande berättelse. Hon säger sig vilja ge nya perspektiv på de båda och frågan är vilka dessa är. Vad ger berättelsen utöver att vara ett intressant hemma hos-reportage hos två kända personer? Vilken roll spelade kärleken mellan dem för deras sätt att verka i världen?
 
Elsas och Natanaels liv tillsammans formades i en tid då frågor om kärlek och äktenskap var omdiskuterade. I centrum för debatten stod Ellen Key, som för övrigt ingick i kretsen kring Elsas ursprungsfamilj. Key predikade kärlekens lov som ett sätt att förverkliga sig som person och hävdade att kärleken som känsla var viktigare än de äktenskapliga banden. Hennes uppfattningar mötte mothugg, inte minst från kyrkligt håll. Mer allmänt accepterade var hennes föreställningar om viktiga skillnader mellan könen och att kvinnans centrala uppgift var som maka och mor. Elsa tycks ha varit en hängiven efterföljare till det keyska evangeliet vad gäller synen på moderskapet. Men även Natanael hade ett nära och engagerat förhållande till barnen. Han var dessutom angelägen om att ge Elsa utrymme som konstnär – vilket inte främst verkar ha berott på att det var hennes inkomster som var grunden för familjens ekonomi. Så uppmuntrade han henne exempelvis vid ett tillfälle att resa till en grupp kvinnliga konstnärer i Dalarna för att helt kunna fokusera på sitt måleri. När hon väl var på plats sökte han övertala henne att inte komma hem för tidigt. I breven från honom till henne finns rapporter om barnens hälsa och om vad de ätit som skvallrar om en vardaglig närhet mellan honom och barnen.

I centrum för Elsas och Natanaels kärlek stod uppgiften att verka inte bara för varandras nytta utan för hela mänsklighetens.

Kärleken var dock i deras fall inte bara, eller ens främst, en väg till självförverkligande. I deras samliv fanns ett inslag som kan te sig något otidsenligt och som låter sig sammanfattas i det lite gammaldags ordet oegennytta. Kanske var detta mindre avvikande i deras samtid och kanske levde de i så måtto faktiskt i en annan värld än vår. I centrum för Elsas och Natanaels kärlek stod uppgiften att verka inte bara för varandras nytta utan för hela mänsklighetens. I enlighet med det vittnar Elsa om hur rädd hon var för att deras personliga lycka skulle göra dem egoistiska. Persson skriver att de två valde sina motsatser när de blev ett par – detta med tanke på Natanaels konservativa och Elsas kulturradikala familjebakgrund. Men uppenbarligen delade de redan som unga en strävan att verka för en bättre värld och den hållningen var en viktig faktor i attraktionen mellan dem: »Ju hårdare din kamp blir för sanning och rätt, dess varmare blir min kärlek till dig«, skriver exempelvis Elsa under förlovningstiden till Natanael.
 

Det var också detta som låg bakom ivern de visade för att ge den andra möjlighet att verka för det som låg utanför den egna familjekretsen. Det var inte enbart Natanael som arbetade för högre ändamål – för Elsa var skapandet av sagorna ett sätt, särskilt i mörka tider, att bringa ljus och glädje även till mindre bemedlade barn. De arbetade på skilda sätt, men med samma mål i sikte. Det hade varit intressant att veta mer om hur de förhöll sig till varandras arbeten, i vilken mån de var delaktiga i själva arbetsprocessen och hur de påverkade varandra. Hur det än förhöll sig med det är det uppenbart att deras vilja att förbättra världen hade kunnat få en annan inriktning utan den andres stöd och delade visioner. Deras kärlekshistoria kan helt klart inspirera i en tid som vår, då de orättfärdiga ordningarna är fortsatt stora och risken stor att stänga in sig i sitt eget lilla bo.