Franska bibliotek – en bastion för upplysning

Efter massakern på Charlie Hebdo såg nog många bibliotekarier till att skaffa det omtalade numret, som färdigställdes veckan efter terrordådet. Även om det gav oss lätt placeringsångest, var vi såklart nyfikna. Vi såg att hjärnorna på Charlie Hebdo var blasfemiskt skolade busungar ur 68-generationen som hädade all form av maktmissbruk. De var särskilt hårda mot katolicismen och den franske presidenten. Muhammed-karikatyrerna var marginella i antal, liksom tidigare. De var absolut inte islamofober, men inte heller toleranta mot lättkränkthet och politiskt påtvingad mångfaldsverksamhet. Ändå har hittills inget större svenskt bibliotek ordnat någon utställning kring satirer, eller bibliotekschefer tillfrågats om sin hållning i yttrandefrihetsfrågor.

I vår har en välbesökt hyllningsutställning till satirkonsten hållits på det franska nationalbiblioteket, till stora delar bestående av material som den mördade signaturen Wolinski sedan tidigare hade donerat till biblioteket. Resolut bestämde sig chefsbibliotekarien Bruno Racine för att på en av nationalbibliotekets bokryggslika skyskrapor projicera, under tre dygn 8-10 januari, Wolinskis teckning ”Adieu”. Som bibliotekarie i Sverige kändes valet vågat – à Dieu – till Gud – är inte det väl provocerande? Nästan en krigshandling? Nynnas Marseljäsen bland var och varannan bibliotekarie i Frankrike numera: Aux armes citoyens?

Franska bibliotekarier är bara beväpnade med vaksamhet mot förtryckande religiösa dogmer och genomtänkta argument som bottnar i den medborgerliga överenskommelsen att den civila lagen är starkare än den gudomliga. Hemma får man vara hur religiös som helst, men biblioteken ska vara bastioner för upplysning, bildning och jämlikhet. I dag är de konfessionslösa, sekulära biblioteksrummen nödvändigare än någonsin, även här i Sverige. Här tror jag att många bibliotekspolicys är ängsliga i överkant för att feltolka huvudmännens – ofta kommunernas – riktlinjer om mångfald och mångkultur och fri åsiktsbildning. Att lyfta fram och prioritera minoriteter i inköp och programverksamhet borde vara en självklar uppgift för de sekulärt öppna rummen som biblioteken är. Däre­mot tycker jag att det är hållningslöst att vissa bibliotek hyr ut lokaler till religiösa organisationer. För biblioteket har en potential att vara relevant för alla, till skillnad från kyrkan som numera säger sig vara till för alla, fast jag har svårt att tro att bekännande muslimer känner sig bekväma med att en aldrig så välmenande präst kommer fram och talar om Jesu lidande.

I och med regeringens bibliotekssatsning ska Sverige liksom övriga nordiska länder äntligen få en ”nationell biblioteksstrategi”, men vad det innebär är oklart. Jag hoppas att regeringens extra fickpeng ska ge en vink om att biblioteket är ett viktigt offentligt rum för upplysning, och att detta skulle ge bibliotekarier större urvalsmedvetenhet, självsäkerhet och motivation att exponera samlingarna.

Ett uttalat önskemål från kulturministern om att satsa på e-boksutlåning visar två goda, sammanflätade ambitioner: att decentralisera tillgången på böcker så att de kan läsas över hela landet och av många samtidigt. Men faran med att bara skjuta till pengar på e-bokskontot är att den smala litteraturen inte finns att tillgå och att budgeten äts upp av kommersiellt gångbar litteratur. Om vi inte vill ha en sådan utveckling måste mångfalden i så fall säkerställas genom extra resurser till enskilda små kvalitetsförlag.

Publicerad i Respons 2015-2