Glöm inte medieborgarens ansvar för mediernas kris

Vi har döpt detta nummers tema till Medieskuggor, eftersom flera hot nu tornar upp sig mot kvalitetsmedier. Den tidigare ekonomiska modellen fungerar inte längre, redaktioner bantas och tidningar läggs ner. Om pressen inte kan fullgöra sin roll som tredje statsmakt hamnar viktiga delar av samhället i skugga. Ett annat krissymptom är att kvalitetsjournalistik har allt svårare att påverka människor. Det finns flera orsaker till det, men en är, som Sharon Rider påpekar i sin essä, att journalister och experter har blivit alltför bekväma med sin identitet som upplyst elit och talar till människor i stället för med dem.

Medieutredningens slutbetänkande, som belyses i Mats Hyvönens artikel, hävdar att tidningarnas kris beror på de sociala mediernas genombrott, som berövar tidningarna annonsintäkter. Dessa tillfaller i allt högre grad globala aktörer som Facebook och Google. Att tidningar ändå gör sitt material tillgängligt på till exempel Facebook bygger väl på bedömningen att närvaron där ändå stärker varumärket, men när artiklar läses i Facebookflödet är kopplingen till ursprungskällan sannolikt svag.

Det var förmodligen ett misstag att göra så mycket material fritt tillgängligt när internet slog igenom.

Följden blir att man befäster gratisläsandet. Att många förväntar sig att få tillgång till kvalificerat material utan att betala är ett stort problem för medier när annonsintäkterna viker. Det var förmodligen ett misstag att göra så mycket material fritt tillgängligt när internet slog igenom. I det rundabordssamtal som ingår i temat ventilerar SvD:s kulturchef Lisa Irenius emellertid optimism om att betalningsviljan nu håller på att öka.

Den tekniska utvecklingen är enormt betydelsefull i sammanhanget, men den samspelar med kulturella ideal, eller om man så vill bristen på sådana. Ihärdiga angrepp på kulturella hierarkier har medfört att det i dag är lätt att vara bekväm med sin okunnighet. Vi kommer inte förbi det faktum att krisen hänger samman med medieborgarens preferenser. Många tycker sig numera ha rätt att välja sina egna fakta, men hur länge har vi inte fått höra från den så kallade eliten att det inte finns några objektiva fakta, bara maktanspråk och perspektiv. Postmodernistiska klichéer har blivit folklore.

En annan faktor som har bidragit till den bristande betalningsviljan är den akademiska världens open access, som är rimlig ur ett forskningsperspektiv, men som befäster förväntningen att kvalificerad information ska vara gratis. Universitetets utveckling har också förändrat akademikers benägenhet och förmåga att vara ett allmänt kulturbärande skikt. Vi har i Respons spalter länge diskuterat om vad New Public Management och dess krav på mätbarhet och effektivitet innebär för universitetet, men det finns också anledning att fundera över denna utvecklings konsekvenser för samhället i stort. När universiteten drivs som ett företag blir forskaren lätt en stressad underleverantör, som sällan har tid eller ork att lyfta blicken utanför sitt eget ämne. Det är också en aspekt av att återupprätta bildningsidealet inom akademin; det skulle förstärka akademikernas ställning som bärare av en kvalificerad offentlighet.

Kay Glans är chefredaktör för Respons.

Publicerad i Respons 2016-6