Grundforskning som blir till en mångstämmig roman

Greve Lev Tolstoj tyckte inte om Ibsen. Det framgår med all önskvärd tydlighet av Ben Hellmans bok Hemma hos Tolstoj – Nordiska möten i liv och dikt. Inför nordiska besökare koketterade han gärna med att kalla sin norske kollega obegriplig. I essän ”Om konsten” betecknar han till och med Ibsens Brand som bluffkonst. Tolstojs antipatier verkar framför allt ha handlat om den svårtolkade symboliken i Ibsens dramer. Hos Ibsen såg han inget idéinnehåll och inget kristet budskap, bara en utstuderad estetik som vanligt folk inte kunde förstå. För Tolstoj var det ett tecken på en livshållning som var rakt motsatt hans egen. 

Ben Hellman, översättare och forskare i rysk litteratur vid Helsingfors universitet, har i det avseendet valt ett kongenialt angreppssätt i sin redogörelse för Tolstojs kontakter med de nordiska länderna. I fem tematiskt uppdelade kapitel ges en katalog över nordiska avtryck i Tolstojs liv och verk, där olika ögonvittnesskildringar och dokument får tala för sig själv. Hellman har dammsugit ryska och nordiska arkiv och letat igenom Tolstojpublikationer och tidningslägg för att kartlägga alla möten och all korrespondens med nordisk anknytning. Han har inventerat Tolstojs bibliotek i jakt på nordiska boktitlar och dedikationer och samlat all dokumentation kring Nobelpriset och andra nordiska utmärkelser och sammanhang där Tolstojs namn figurerat. Den största delen av arbetet bygger på vetenskapliga utgåvor och en rysk-sovjetisk litterär redaktörstradition som i dag är ett minne blott.

Med alla referenser noggrant redovisade i fotnoter är detta ett exempel på gedigen humanistisk grundforskning. Ändå liknar resultatet en mångstämmig roman. Flera av namnen och samtalsämnena återkommer och Hellman använder sig av ett neutralt berättande framställningssätt men internaliserar ibland också de inblandade personernas synvinkel i sina referat av källmaterialet. 

De nordiska resenärerna kommer för att diskutera översättningar och litteratur, men oftare handlar det om trosfrågor och sexualhygien, barnuppfostran, pedagogik, spiritism och finsk självständighetspolitik.

Boken är inte någon biografi i strikt mening, men den kan ändå läsas som arkivforskarens svar på långt mer kreativa biografiska framställningar som Jay Parinis Den sista stationen. Hellman går inte i polemik med någon, men avsikten är uppenbarligen att med hjälp av historiska dokument ge en så objektiv bild som möjligt av Tolstoj, hans livsfilosofi och levnadsomständigheter – denna gång ur ett nordiskt perspektiv. Boken fungerar samtidigt som ett slags nordisk receptionshistoria, med information om vilka av Tolstojs texter som översattes och diskuterades när och av vem. Här ges också glimtar från den nordiska miljön som kan ge uppslag till fortsatt forskning, inte minst inom det kvinnohistoriska området. 

Med sin tillgängliga framställning och nordiska referensram talar boken till en större läsekrets, även om läsaren ibland förväntas känna till tidigare forskning. Mest underhållande är det första kapitlet som redogör för de nordiska besökarnas intryck från sina visiter. Alla gäster presenteras kronologiskt i den ordning de från mitten av 1880-talet dyker upp på godset Jasnaja Poljana eller i huset utanför Moskva. I sina resebrev, dagböcker och reportage ger de en levande bild av hur det såg ut hemma hos Tolstojs – från de sneda och dåligt underhållna grindstolparna till det gedigna möblemanget och den spartanska maten på författarens tallrik. 

Intrycket av hemmet blir på samma gång intellektuellt, aristokratiskt och bohemiskt. Barn och barnbarn läser läxor dansar, leker och slåss, medan Tolstoj sitter i samtal med olika besökare, skriver eller pliggar skor och Sofija Andrejevna organiserar hushållet och korrespondensen. Besökarna beskriver gärna Tolstojs kläder och konstaterar att han verkligen går klädd lika bondskt som ryktet gjorde gällande. De lägger märke till hans händer, ögon och smidigheten hos hans resliga gestalt. Man behandlar honom kort sagt som den offentliga person han var vid den här tiden, en projektionsyta för olika idéer och förutfattade meningar som alla tyckte sig ha rätt att veta allt om. 

De nordiska resenärerna kommer för att diskutera översättningar och litteratur, men oftare handlar det om trosfrågor och sexualhygien, barnuppfostran, pedagogik, spiritism och finsk självständighetspolitik. De är kvinnor och män från alla samhällsskikt och landsändar, och i de flesta fall är de också meningsfränder. Vissa kommer för att själva få hjälp, andra vill ge goda råd för att lösa de ryska samhällsproblemen och stödja Tolstoj i hans nödhjälpsarbete. Den excentriske svensken August von Bonde, ”min skugga” som Tolstoj kallar honom, vill dela med sig av sin visdom och slår sig helt sonika ned på godset.

De två längsta avsnitten ägnas dansken Peter Hansen och svenskan Dora Westerlund. Historien om hur den danske skådespelaren, äventyraren och översättaren Hansen blir kvar hos Tolstoj i en vecka för att på nära håll följa tillkomsten av efterordet till Kreutzersonaten, och översätta det direkt från manus blir till en berättelse i berättelsen. Intressant nog slutar Hansen som översättare av Ibsen till ryska.

Dora Westerlund kommer in i bilden via Tolstojs son Lev Lvovitj. Efter tungt nödhjälpsarbete i sin fars anda får den unge Lev åka till Sverige för att reparera sin hälsa. Hos doktor Ernst Westerlund i Enköping kureras han enligt receptet sömn, fysisk aktivitet och regelbundna måltider och förälskar sig dessutom i Westerlunds dotter. Efter giftermålet flyttar paret in i en flygel på Jasnaja Poljana och det är rörande att läsa om deras ansträngningar för att inrätta sig på släktgodset och försöka hålla ihop familjen, trots Doras hemlängtan och Levs konflikter med sin far.

Tolstojs nordiska korrespondens ägnas ett särskilt kapitel i boken. Det är både komiskt och skrämmande att läsa hur krävande brevskrivarna är. Någon vill veta vilken färg den store författaren har på skägget, en annan ber om en lista på de författare och filosofer han påverkats av, vissa vill ha pengar och andra är ute efter hans autograf. Samtidigt blir man imponerad över hur systematiskt Tolstoj gick till väga för att kunna besvara de brev som verkligen diskuterade hans idéer.

Ett tredje kapitel redogör för den nordiska kopplingen i Tolstojs bibliotek, där Ibsen trots allt visar sig vara mycket väl representerad, medan de två sista kapitlen ägnas åt nordiska pris och utmärkelser respektive en genomgång av nordiska prototyper för Tolstojs romanfigurer. 

Annars framstår aktivisten och anarkisten Tolstoj som en förvånansvärt modern man.

Hellman är lika moralisk och metodisk som sitt föremål. Han undviker spekulationer och lämnar sådant i noterna som andra bygger hela sin framställning kring. Här smyger sig ändå en värdering in. Den omdiskuterade Vladimir Tjertkov, som är huvudperson hos Parini, får till exempel inte någon ordentlig presentation. Han introduceras bara i förbifarten som Tolstojs granne och litteräre agent, bland annat i förhandlingarna med Albert Bonnier. 

Ibland dyker det också upp en värdering i berättelsen som tillhör forskaren snarare än de inblandade ögonvittnena, vilket är litet förvirrande. Synpunktsaspekten är central, både för framställningen och för värderingen av källmaterialet. Tolstoj hade egna sekreterare vid många av sina möten och var skeptisk till tidningarnas reportage och reseberättelser. Frågan är därför hur naivt vi kan tillåta oss att läsa dessa källor i dag. 

Samma sak gäller dagböcker. De skrivs ofta för att bekräfta bilden av det egna jaget och dess förhållande till omgivningen, snarare än för att pröva den i dialog med någon utomstående. Den vedertagna bilden av konflikten mellan makarna Tolstoj och synen på Sofija Andrejevna som en kvinna med hysterisk läggning bygger framför allt på dagboksanteckningar och framstår i dag som ganska förenklad. Ändå återkommer den i Hellmans berättelse om Tostojs uteblivna resa till Stockholm i samband med fredskongressen 1909. Själv tar jag hellre fasta på den synpunkt som anas bakom doktor Westerlunds tidigare råd: ”Ni borde inte skämma bort er man, Sofia Andrejevna.”

Annars framstår aktivisten och anarkisten Tolstoj som en förvånansvärt modern man. Han tror på självförsörjning och fri upphovsrätt, förespråkar vegetarianism och är motståndare till omskärelse, hyllar praktisk kunskap och är en inbiten pacifist, djupt skeptisk till alla former av patriotism. Men vart tog författaren till Anna Karenina och Krig och fred vägen? Båda romanerna diskuteras i kapitlet om prototyper, men den nordiska ingången visar sig ge ganska klen utdelning där. Den nordiska kopplingen är uppenbarligen starkast hos den sene Tolstoj.

Publicerad i Respons 2018-2