Hållbarhetsmålen har alltmer urvattnats och politiserats

De sjutton färgglada kuberna – du möter dem i entrén till valfri myndighet eller kanske företaget där du jobbar. De har funnits där i många år nu, symbolerna för FN:s hållbarhetsmål. Men vid något tillfälle noterar du att de samlar damm. De ser även lite nötta ut. Någon verkar ha varit framme och gjort ett ordentligt hål i tolvan, den om hållbar konsumtion och produktion. Även klimatkuben ser rejält sargad ut. En olyckshändelse eller sabotage månntro? Tiden går, och du tänker inte mer på saken. Tills en dag då kuberna är borta. En tom yta är vad som återstår av platsen där man dagligen blivit informerad om den ena utmaningen större än den andra. Du får höra att bortstädningen sker på bred front på alla möjliga ställen runt om i landet. 
 
Ett uppmålat scenario, naturligtvis, men inte helt otänkbart, då det mesta går i trender, även världsomspännande strömningar som den om hållbarhet. En strömning som nu hotas. I slutet av februari nåddes vi – förvisso – av nyheten om utfallet av COP16 i Rom, och att väldigt många länder, mot alla odds, hade enats om att rädda den biologiska mångfalden. Men några veckor senare, 250 mil norr om Rom, närmare bestämt i Skellefteå, utspelade sig en annan nyhet: den om batteritillverkaren Northvolts ansökan om konkurs. Detta blev slutet för en av de starka symbolerna för grön industrialisering. Av dessa två bilder av framgång respektive bakslag inom den hållbara utvecklingen är det den senare som kommit att få allt större utrymme. Den lyckliga utgången av COP16 kändes närmast som en återuppstådd händelse från det förflutna – som något som mest hände förr, men inte så ofta nuförtiden. Mot bakgrund av de senaste händelserna både inom världspolitiken och hemmavid kan man därför fråga sig om »hållbar utveckling« kommer att kunna stå emot alla dess motståndare som nu upplever allt starkare medvind – mot de som högljutt kallar det för en bubbla, eller som med drastiska medel vill rasera idéen om att mänskligheten har en gemensam framtid att värna om?
 
Sett utifrån ett retrospektiv har budskapet om en hållbar utveckling under de senaste decennierna jobbat sig in i otaliga policydokument och läroplaner, såväl som på mjölkpaketens baksidestexter. Inte allt, men väldigt mycket, kan betraktas genom ett hållbarhetsperspektiv. Nästan tvåhundra länder har förbundit sig att följa de så kallade hållbarhetsmålen, men med vitt skilda ambitioner. Länder väljer mål efter behov eller politiska motiv. Ofta läggs mest energi och resurser på de saker man redan är bra på för att kunna använda detta som marknadsföring av det egna landet. I Sverige är målen tätt förknippade med klimat, konsumtion, hälsa, energiomställning, jämställdhet och utbildning, med brett engagemang från näringsliv, kommuner, myndigheter, skola, och akademi. 

Vänstern ser ofta hållbarhet som täckmantel för marknadskapitalism och ohämmad teknikoptimism. Och ju längre ut man kommer på den politiska högerskalan, desto mer ses den som en blandning av wokeism och hårdnackad planekonomi.

Att »hållbarhet« expanderat så mycket beror knappast på att det står för något entydigt och lättfattligt. Det inbjuder snarare till många olika förståelser och användningsområden, vilket förklarar den oetiska användningen av hållbarhet bland alltför många länder och företag, ofta kallat gröntvättning, som går ut på att se mer miljövänlig eller förnybar ut än vad man egentligen är. Andra lyfter fram begreppets floskelstämpel: att hållbarhet kanske tidigare haft något vasst att komma med, men som senare alltmer utmynnat i menlöst värdegrundsarbete. Eller så förknippas hållbarhet med ideologiska agendor. Vänstern ser ofta hållbarhet som täckmantel för marknadskapitalism och ohämmad teknikoptimism. Och ju längre ut man kommer på den politiska högerskalan, desto mer ses den som en blandning av wokeism och hårdnackad planekonomi.             
 
Inte så konstigt då att begreppets »ursprungliga« tankegods, med rötter från tidigt 1970-tal, alltmer hamnat i skymundan. Framför allt tre saker är värda att lyftas fram. För det första, en klassisk formulering, den om att mänskligheten måste »möta nutidens behov utan att kompromissa med kommande generationers förmåga att möta sina specifika behov«. Den går att finna i FN-rapporten Vår gemensamma framtid, som gavs ut 1987 av en expertgrupp, ledd av Norges före detta statsminister Gro Harlem Brundtland. Med andra ord – huruvida framtida generationer kommer att hylla eller svära över vår behandling av planeten avgörs här och nu. Andemeningen är att grundpremissen för ett hållbart samhälle är att det kan hantera dåtid, nutid och framtid samtidigt: att inte romantisera det förflutna, fastna i nuet (kortsiktiga lösningar), eller utveckla utopiska framtidsplaner utan att dra lärdom av historien. Denna förmåga att vara tidsreflexiv ses inom sociologin som den moderna människans naturliga metod för att lösa problem, och dess betydelse ökar i takt med att världens hållbarhetsutmaningar blir alltmer akuta. 
 
Ytterligare en aspekt av en mer ursprunglig förståelse av hållbar utveckling är förmågan att se hur ekologi, sociala behov och ekonomi hänger ihop. Här ligger Oxford-ekonomen Kate Raworths teoretiska modell nära till hands. Modellens utgångspunkt är Brundtland-rapportens ensidiga fokus på miljöfrågor och dess alltför okritiska syn på den rådande tillväxtekonomin. Fokus, menar Raworth, måste ligga på relationen mellan människans grundläggande sociala behov (vatten, mat, energi, inkomster, arbete, jämlikhet, rättvisa med mera), och planetens ekologiska gränser. Utbyggnaden av de sociala behoven är en viktig utmaning för mänskligheten, men får inte ske på bekostnad av ekologin – för då blir tillståndet ohållbart (i form av gifter, avgaser, utsläpp). Lösningen måste vara, menar Raworth, att ekonomin underställs både ekologin och de sociala behoven. Denna idé, även kallad munk-modellen, i vilken en munks inre- och yttre gränser fungerar som pedagogisk illustration, har kopplingar till Paul Crutzens teori om antropocen och hur vi nu trätt in i den fas av historien där människan avgör planetens öde. Här har forskare som Johan Rockström varit tongivande i idéutvecklingen genom sitt fokus på planetära gränser. 
 

En tredje aspekt av idéerna som präglat förståelsen av hållbar utveckling – men som numera allt oftare tycks glömmas bort – är till globala utblickar. Våra hållbarhetsutmaningar är gränslösa på så sätt att »allt hänger ihop« över nations- och kontinentgränserna. Därför är hållbar utveckling och globalisering i viss mån kusinbegrepp. Begreppens popularitet växte fram parallellt från 1980-talet och framåt, och hade gemensamt att de förmedlade nationalstatens utsatthet i en alltmer sammankopplad värld där ett lokalt engagemang fortsatte att vara av största vikt. Känns den kärnfulla klyschan »tänk globalt, handla lokalt« igen?
 
Tanken är alltså att ovan beskrivna resonemang i olika hög grad ska kunna sippra ned i arbetet med att uppnå de sjutton hållbarhetsmålen senast 2030. Målen är dock ambitiöst formulerade (»ingen hunger«), och kan knappast uppfyllas helt. Efter 2030 kommer inte osannolikt en ny deadline, med reviderade mål för vad som måste göras på planeten. Kanske kommer hållbarhet fortsätta vara ett stående men urvattnat inslag i vårt offentliga samtal; en term man slänger ur sig när man jobbar med utmaningar i största allmänhet, men som ursprungligen syftat på något större. På detta sätt riskerar de ouppfyllda globala målen att bli något av »mänsklighetens gemensamma work in progress« – ett projekt som ständigt måste fortgå och aldrig riktigt avslutas.
 
Men från allt fler länder, inklusive vårt eget, kommer signaler om att saker går åt fel håll beträffande jämlikheten, energiförsörjningen, och inte minst klimatet. Från EU meddelar Ursula von der Leyen att tidernas mest ambitiösa regelverk för företags hållbarhetsrapportering, CSRD, nu delvis ska rullas tillbaka. Kanske växer en trötthet hos både politiker och medborgare inför ett begrepp som man i grunden står bakom, men som kan upplevas som alltmer tjatigt då det nästlat sig in i varje liten vrå av samhället. Delvis förståeligt, kan tyckas. Samtidigt ger det ofrivillig skjuts åt de krafter som vill avveckla majoriteten av de regelverk, policyer och projekt som genom åren kommit att förknippas med hållbar utveckling. Det aktiva motståndet kommer som bekant i första hand från ytterhögern; från nationalistiska ledare (Putin, Trump och deras motsvarigheter världen över), samt den tidigare hållbarhetshjälten Elon Musk – som nu har bytt sida. Undergrävandet av internationell rätt, oviljan att skriva under klimatavtal och motståndet mot mångfaldsarbete är sedan länge satt i system. Dess lågintensiva sätta-käppar-i-hjulen-metodik byts nu alltmer också ut mot mer drastiska handlingar. Som när Trumps nya administration över en natt kapade 40 procent av världens totala bistånd genom att närmast lägga ned biståndsorganisationen USAID. Det kan ses som en krigsförklaring mot Brundtland-rapportens centrala idé – den om en gemensam framtid. På 1980-talet sa Margret Thatcher, i nyliberal anda, att samhället är ett påhitt, att det enda som finns är individer. Hållbarhetens motståndare utmålar nu på ett liknande vis vår gemensamma planet som ett ideologiskt påfund. Strategin förefaller uppenbar. Om det går att övertyga folket om att det inte existerar en gemensam värld bortom nationalstaten så finns det heller inte något gemensamt att värna om. Därmed är det fritt fram för den »sanna« världsordningen att ta över, befriad från internationell samverkan och i stället genomsyrad av öppen kamp om makt, territorier och naturresurser, där starkast vinner. 
 
Det må vara sant att många, ja, kanske egentligen den stora majoriteten i samhället, i grunden har varit ointresserade av att rensa havet på mikroplaster eller engagera sig i ett projekt för kvinnors utbildning i Pakistan. Normen om att sådana handlingar bör ses som något eftersträvsamt har dock varit stark, men det är en norm som nu utmanas. Vi ser en utveckling där frågor som mänskliga rättigheter och klimat mer och mer förknippas med vänsterliberal politik snarare än något som de flesta självklart kan stå bakom. Med andra ord, »hållbar utveckling« blir mindre mainstream och mer politiskt kontroversiellt. 

Detta nya sätt att konsumera information om omvärlden förvandlar konflikterna, extremvädren, katastroferna och exploateringen till ett fragmentariskt medieflimmer där kontakten förloras med världen som helhet.

Men går det då att – bara så där – bryta ned hållbar utveckling som stark diskurs i samhället, uppbyggd genom decennier av undervisning om världen som gemensam angelägenhet?  Går det att stjälpa grundtanken med FN-dagar i skolan och Musikhjälpen? Radera Greta-effekten och landvinningarna med #MeToo? Naturligtvis, säger de som betonar den digitala teknikens centrala betydelse för utvecklingen och pekar på den utbredda desinformationen, empatilösheten, och faktaresistensen. Ett relaterat problem som riskerar att undergräva de politiska och etiska värden som hållbar utveckling representerar är hur tekniken gjort oss till slavar under de hyperkorta klippen och den svajpade världsuppfattning som snuttifierar verkligheten. Detta nya sätt att konsumera information om omvärlden förvandlar konflikterna, extremvädren, katastroferna och exploateringen till ett fragmentariskt medieflimmer där kontakten förloras med världen som helhet.  Därmed går vi miste om en viktig tanke med de sjutton hållbarhetsmålen: att samla de stora utmaningarna under ett gemensamt projektparaply.
 
Utan ett helhetsgrepp i vår förståelse av världen går vi miste om potentiellt gigantiska framsteg inom utvecklingen. Möjligheten att på riktigt uppnå ett tvärvetenskapligt förhållningssätt, i vilket de olika hållbarhetskuberna (vatten, energi, jämställdhet och så vidare) ses i samspel med varandra snarare än som separata utmaningar, är avhängig en fortsatt stark helhetssyn. Hållbarhet är inget problemfritt begrepp, men det uppmärksammar viktiga frågor om vilken väg mänskligheten bör ta. Det vägskäl vi står inför tycks vara om vi, å ena sidan, med en blandning av global etik och nationell självbevarelsedrift med hjälp av vetenskapen ska utveckla konstruktiva lösningar, eller om vi, å den andra, ska gå ner i en ordentlig kunskapssvacka. 
 
Fram till nu har ingen regering i världen helhjärtat verkat för en hållbar utveckling, men tillräckligt många har gjort tillräckligt mycket för att hållbarhetstanken ska vara en stark kraft inom och över nationsgränserna. Vi får inte glömma att även om allt fler regeringar tar »hållbarhetspaus« pågår fortfarande en febril aktivitet bortom storpolitiken. Betänk alla offentliga och privata projekt världen över som ignorerar den senaste tidens anti-hållbarhetstrend – alla workshops om social inkludering, lokala innovationslösningar för rent vatten, jämställdhetsforum, och mycket annat.  Den myriad av insatser som ändå pågår är dock är illa organiserad över nationsgränserna. Detta gör att deras gemensamma »hållbarhetskraft« är svår att överblicka, gestalta, och mäta, som den amerikanske statsvetaren Lance Bennett påpekade i boken Communcating the Future (2020). Det skulle tyda på att det trots allt fortfarande finns en rörelse framåt som leder mot mer hållbarhet, dock enligt logiken »två steg framåt ett steg bakåt«. Vägen framåt stakas inte ut av sig själv, påminner Bennett. Det krävs att världens alla hållbarhetsombud, stora som små, tuffar på med sina projekt och vågar ta kampen där det behövs. Graden av utmaning skriftar: från att agera hållbarhetsombud i en mindre kommun i Sverige till att försöka stoppa skövling av regnskogar på plats i Amazonas. 
 
Dessa ombud kommer i sin tur behöva allt stöd de kan få de närmaste åren. Det som kommer att krävas är progressiva regeringar världen över som trots systematiskt motstånd och nödvändigheten till andra prioriteringar – som exempelvis säkerhet och försvar – inte låter sig distraheras utan låter riktningen om en hållbar utveckling stå fast genom fortsatta styrmedel, incitament och resurser. 
 
Bara då kommer följande scenario kunna slå in: detta att du, efter en tid, märker att passionen för att bygga höga murar mot omvärlden och vetenskapen nu börjar att lägga sig. Smått överraskad, noterar du att världen som ett gemensamt ställe, en plats att ta hand om, blir på modet igen. Det är »verkligheten« som nu obarmhärtigt trycker på. Till slut blir det för uppenbart att världens utmaningar (kring klimat, vatten, energi, flyktingströmmar, ekosystemens kollaps) måste hanteras och att sakerna hänger ihop. Det tas kontakter över gränserna, samverkan initieras, de »goda krafterna« återfinner varandra. Självförtroendet växer. I ett förråd, där finns de färgglada pappkuberna undanstoppade. De plockas fram, de dammas av. Var är tejpen? undrar någon. Pappen på tolvan, den som handlar om hållbar konsumtion och produktion, är visst skadad. Även klimatkuben är rejält sargad. Men de går såklart att fixa till. Det brådskar.