Heliga Birgittas liv och verk fortsätter att fascinera

Den heliga Birgitta (1303–1373) hör till de mest karismatiska personligheterna under svensk medeltid. Med sina himmelska uppenbarelser rönte hon internationell berömmelse redan under sin livstid och hennes liv och verk utgör en aldrig sinande källa till såväl forskning som fiktion. Aktuella exempel är Roger Anderssons pågående utgivningsarbete med den fornsvenska översättningen av Birgittas uppenbarelser, samt Ulla Britta Ramklints roman Hon kom att kallas Den heliga. I ett internationellt perspektiv kan också nämnas Denis Searbys och Bridget Morris fleråriga och nyligen avslutade arbete med att översätta Birgittas verk till engelska (The Revelations of St. Birgitta of Sweden).

Birgitta föddes i en förmögen familj och mottog redan som barn – enligt legenden, förstås – sina första uppenbarelser. Bland annat ska jungfru Maria ha visat sig för henne och sträckt fram en gyllene krona: »Vill du ha den?« Men barndomen varade inte så länge: som trettonåring giftes hon bort med den fem år äldre Ulf Gudmarsson, blivande riddare och lagman. Nu blir Birgitta husfru på godset Ulvåsa i Östergötland, och sexton år gammal föder hon sitt första av totalt åtta barn. Ulf och Birgitta tillhör den svenska aristokratin, och under en tid verkar Birgitta som hovmästarinna vid kung Magnus Erikssons och drottning Blankas hov. Magnus Eriksson kommer med tiden att ådra sig Birgittas särskilda ogillande. Hon hade visserligen tidigare uppmuntrat hans korståg i österled, men vände sig mot honom när dessa misslyckades. I en text från början av 1360-talet uppmanar Birgitta till revolt mot kungen. Hennes hårda dom över Magnus Eriksson har stor del i det negativa eftermäle som följt honom genom århundradena.

Ulf och Birgitta gjorde tillsammans pilgrimsfärder till Nidarosdomen i Trondheim 1339 och därefter till Santiago de Compostela. Men på hemvägen från Spanien blev Ulf sjuk, och några år senare dog han i Alvastra kloster, dit makarna dragit sig tillbaka. När Ulf skulle sänkas i jorden tog Birgitta av sig makens ring och kastade bort den. Från och med nu skulle hon ägna all sin tid åt att vara en Kristi brud och verka som hans språkrör till människorna. Det var nu, under åren efter Ulfs död, som Birgittas religiösa kallelse vaknade på allvar: en stor del av det totala antalet uppenbarelser är tillkomna under senare hälften av 1340-talet. En viktig person i sammanhanget var utan tvivel hennes biktfar, den berömde teologen magister Mathias i Linköping, som bedömde hennes upplevelser som äkta och bekräftade och uppmuntrade henne. Att ha en respekterad teolog i ryggen betydde oerhört mycket för Birgitta. Andra personer av stor vikt för spridningen av Birgittas uppenbarelser var ytterligare två biktfäder – vilka båda bar namnet Peter Olofsson – som efterhand översatte hennes texter till latin.

Birgitta hade självförtroende nog att genom sina gudomliga uppenbarelser såväl framföra kritik mot präster som förklara vilka plikter riddare och kungar bör åta sig. Men snart vände hon också blicken mot internationell politik. Mot slutet av 1340-talet försökte hon utan framgång medla mellan England och Frankrike i det pågående hundraårskriget. Hon ville också uppmana påven, som sedan årtionden tillbaka uppehöll sig i Avignon, att återvända till Rom. 1349 avreste Birgitta mot Italien. Hon avsåg att delta i firandet av jubelåret 1350, och hade dessutom fått ett gudomligt uppdrag att grunda en ny klosterorden – trots att det var förbjudet att grunda nya ordnar – vilket hon, karaktärstypiskt nog, var fast besluten att genomdriva. Visserligen befann sig alltså inte påven i Rom, utan i Avignon, men Birgitta tänkte helt enkelt vänta tills han infann sig. Hon hade fått det uppenbarat för sig att så skulle ske; det var bara en fråga om tid.

1300-talets andra hälft var en tid av fruktansvärda epidemier och enorma förluster i människoliv. När Birgitta reste ner mot Italien 1349 hade pestepidemin, digerdöden, precis börjat spridas i Skandinavien. Hon reste genom ett sargat Europa där fruktansvärda pogromer mot den judiska befolkningen rasade i pestens fotspår. Birgitta var bara en av flera kvinnliga mystiker som framträdde under denna svåra tid. I England mottog Julian of Norwich uppenbarelser, som blev berömda för sin ljusa och medkännande ton; Margery Kempe, borgardotter och mor till fjorton barn, beskrev sina andliga visioner i vad som kom att bli den första självbiografin på engelska; Katarina av Siena såg likt Birgitta syner av Kristus redan som barn och kom sedan under sitt korta liv – hon dog endast 33 år gammal – att motta ett stort antal gudomliga uppenbarelser. Precis som Birgitta drog hon sig inte för att säga sin mening till såväl sekulära som religiösa makthavare.

Birgitta blev kvar i Italien under återstoden av sitt liv och dog i sitt hus i Rom 1373. Några år tidigare hade påven verkligen återvänt till Italien, och Birgitta hade lyckats få igenom ett första godkännande för sin klosterregel. 1378 stadfästes den i en mer fullkomlig form, och så grundades den klosterorden som än i dag fortlever i olika förgreningar världen över. Vadstena kloster vid Vätterns strand invigdes 1384, och under årtiondena som följde förgrenade sig birgittinorden över stora delar av Europa. Vadstena växte under 1400-talet till en betydande kulturinstitution i det senmedeltida Sverige, med ett berömt bibliotek och en omfattande predikoversamhet. De internationella kontakterna var många och utbytena med dotterklostren täta. 1391 kanoniserades Birgitta och 1999 utsågs hon av påven till ett av Europas skyddshelgon.

Birgittas uppenbarelser kan läsas på många olika sätt. Ur texterna framträder bilden av en praktiskt lagd, dynamisk, observant och idérik person, någon man antingen beundrar, fascineras av eller retar sig på. Oavsett hållning har Birgittas uppenbarelser ett stort kulturhistoriskt värde, med ett bildspråk hämtat från livet som husfru på Ulvåsa, från den religion som genomsyrade samhället och från medeltida kvinnoliv. Uppenbarelserna ger oss också många inblickar i hennes eget liv och låter oss skönja personen bakom myt och legend. Berömd är till exempel historien om sorgebarnet Karl, som trots att han har familj i hemlandet inledde ett förhållande med drottning Johanna av Neapel, precis när han, tillsammans med sin mor och syskonen Birger och Katarina, skulle bege sig till Jerusalem på pilgrimsfärd i början av 1370-talet. När så Karl insjuknade och dog blev Birgitta förtvivlad och fruktade att sonen för evigt skulle plågas i helvetet. Birgittas modersångest framgår tydligt i den vision som hon mottog omedelbart efter Karls död. Maria visade sig för henne och förklarade, med en bild som låg nära till hands att förstå för den som fött åtta barn, att hon bistått Karl »som en kvinna, som står hos en barnaföderska och hjälper barnet, så att det inte drunknar i blodflödet eller kvävs i det trånga ställe, varigenom det kommer ut. På samma sätt bistod jag din son Karl, strax innan han gav upp andan, för att han inte skulle ha sådana tankar på köttslig kärlek i minnet.«

I etapper under den långa pilgrimsresan får sedan Birgitta visioner av Karl inför domaren Kristus. Djävulen framlägger den ena anklagelsen efter den andra mot sonen, men en ängel träder emellan och förklarar att Karls mor – genom fromma handlingar, böner och tårar – trots allt förmått rädda hans själ. Karl ska därför kallas »tårarnas son« i himmelriket. Demonen blir tvungen att ursinnigt vika sig: »O, vilken förbannad sugga är hon inte, hans mor!« Synen slutar med att Kristus vinkar Karl till sig: Veni tu, o mi electe! »Kom, du min utvalde!« Lättnaden hos Birgitta går inte att ta miste på.

I Ulla Britta Ramklints roman Hon kom att kallas Den heliga skildras Birgittas liv i korta scener. Ramklint använder sig av olika stilistiska grepp: hennes prosa är ofta inåtblickande och reflekterande, men ibland byter hon perspektiv och talar själv till läsaren i en mer faktamässig ton. Ramklint tecknar på bokens 75 sidor ett suggestivt, litet undanglidande porträtt av det blivande helgonet. Boken är illustrerad av Andrzej Ploski: bilderna, med suddiga konturer och ett spel mellan skugga och ljus, ger boken en passande inramning.

Ramklint återkommer några gånger till August Strindbergs historiska drama Folkungasagan, där Birgitta framställs i mycket osympatisk dager. För Strindberg var Birgitta i första hand, med hans egna ord, en »härsklysten, äresjuk kvinna som medvetet strävade efter helgonskapet och makten över ›det andra könet‹«. Kung Magnus Eriksson, pjäsens huvudperson, kan å anda sidan ses som en bild av Strindberg själv: den välmenande mannen som oförskyllt blir måltavla för attackerna från Birgitta/emancipationen. Hon kom att kallas Den heliga avslutas med ett utdrag ur Folkungasagan, med kommentarer av Ramklint. Det är en innovativ avslutning på boken, men här blir Ramklint onödigt mästrande när hon hävdar att Strindbergs historiska dramer »numera aldrig spelas, för att det inte längre finns nog folk med skolutbildning i historia så en teatersalong kan fyllas«. Folkungasagans tunna produktionshistoria beror knappast på bristande bildning hos den svenska publiken, utan snarare på att pjäsen är erkänt svårspelad, mycket långdragen och sceniskt krävande. Inte ens Strindberg själv skattade verket högt: »Stycket är bland de sämre byggda och karaktärerna svaga”, menar han i ett brev några år efter dramats tillkomst.

Strindbergs negativa Birgittasyn är långt ifrån unik; omdömena om henne har under historiens gång varierat inom ett brett spektrum.

Strindbergs negativa Birgittasyn är långt ifrån unik; omdömena om henne har under historiens gång varierat inom ett brett spektrum. Magnus Eriksson ska vid något tillfälle spydigt ha frågat en av Birgittas söner: »Vad har månne din mor drömt om oss inatt?« och en italiensk kardinal menade att uppenbarelserna »är så taffligt skrivna att Kristus omöjligt kan ha dikterat dem!« Reformationen betydde förstås också mycket för etableringen av den negativa Birgittabilden. Martin Luther kallade henne kort och gott »die tolle Brigit« – den tokiga Birgitta. I modern tid har man till och med velat undersöka om Birgittas profetior i själva verket var en följd av epilepsi. Sådana undersökningar bidrar egentligen föga till vår förståelse av Birgitta och hennes tid. En tolkningsmodell som förespråkats av latinisten Birger Bergh visar i stället på möjligheten att läsa uppenbarelserna som en dialog mellan jag och överjag, en kanal där Birgitta resonerar med sig själv. Episoden ovan, med Karl inför sin domare, är ett passande exempel.

Hur såg Birgittas uppenbarelser ut från allra första början? Hur vet vi att den text vi läser i dag i en tryckt bok motsvarar den text hon ville förmedla? Under medeltiden, innan boktryckarkonsten slog igenom, kopierades böcker för hand. Det faller sig naturligt att en skrivare nästan alltid gör några omedvetna ändringar, som sedan kan föras vidare – eller rättas – vid nästa avskrift. En hel del felaktigheter i texten dyker också upp i den första tryckta utgåvan av Birgittas uppenbarelser 1492. Sådana fel kan ändå vara intressanta, eftersom de kan gå tillbaka på textversioner som sedan länge gått förlorade. Att kartlägga och jämföra olika handskrifter för att etablera en pålitlig text är ofta ett krävande arbete, särskilt om texten i fråga varit populär och därmed spridd i många olika versioner och förgreningar. Den moderna utgivningen av Birgittas uppenbarelser på latin tog flera decennier att genomföra och avslutades 2002.

Traderingen av Birgittas uppenbarelser bär i sig på en intressant historia. Enligt traditionen lade hon alltså fram dem på fornsvenska för sina biktfäder, vilka efterhand översatte dem till latin, för att vidga läsekretsen. Vi vet också att Birgitta egenhändigt skrev ned utkast till en del uppenbarelser. Några blad skrivna av Birgittas egen hand finns bevarade, och visar för övrigt också på hennes egenartade handstil. Biktfädernas latinska översättning redigerades på 1370-talet av den spanske biskopen Alfonso av Jaén, som Birgitta lärt känna i Rom, och med Alfonsos omarbetade latinska text som förlaga översattes så uppenbarelserna till flera folkspråk, bland annat fornsvenska under 1380-talet. Detta var ett viktigt arbete, inte minst med tanke på nunnorna i det nyligen grundade Vadstena, som inte alltid hade goda kunskaper i latin. Den fornsvenska översättningen blev dessutom mycket spridd och använd i samhället utanför klostermiljön.

Birgittas uppenbarelser på fornsvenska utgavs första gången under 1800-talets senare hälft. Denna utgåva betraktas sedan länge som föråldrad och nordisten Roger Andersson har därför inlett ett omfattande och efterlängtat arbete med att på nytt ge ut det fornsvenska birgittamaterialet enligt moderna principer. Utgåvan av den första boken av Birgittas uppenbarelser på fornsvenska föreligger nu genom Sällskapet Runica et Mediævalia: Heliga Birgittas texter på fornsvenska. Birgittas Uppenbarelser. Bok I. Ytterligare fem eller sex volymer kommer att ges ut som en del i projektet. Birgittas första bok består av 60 kapitel och beskriver bland annat hennes visionära uppvaknande. Vi finner här också, med Anderssons ord, ett »prästkritiskt block«, där Birgitta liknar prästerna vid nypon, »vackra och röda på utsidan, men inuti fulla med orenlighet och vassa taggar«. Den fornsvenska texten i utgåvan har kapitelsammanfattningar på modern svenska för att underlätta för läsaren. Dessutom skriver Andersson tydligt ut vilka handskrifter som ligger till grund för texten i varje enskilt kapitel.

Anderssons inledning är föredömligt tydligt formulerad och väcker centrala filologiska principfrågor. Som latinist kan jag inte bedöma specifika spörsmål i den fornsvenska texten, men vill i stället helt kort framhålla några viktiga principer för utgåvan som Andersson tar upp. När det gäller de existerande handskrifter som innehåller den fornsvenska översättningen från latin finns förstås fler än en version: materialet är heterogent och flera handskrifter ofullständiga. En mycket liten del av det fornsvenska materialet är tillkommet före den latinska översättningen. Anderssons avsikt är att återge den textversion som blivit mest läst och använd: »den bearbetade versionen av återöversättningen från latin till fornsvenska«. Detta är den version som fick störst spridning utanför klostren i Sverige.

Andersson påpekar i inledningen till sin utgåva att det finns många kunskapsluckor att fylla när det gäller de fornsvenska översättningarna av Birgittas texter. Det kan gälla rent språkliga spörsmål om ordval och varianter, erinringar av Birgittas eget språk, identifiering av skrivare, handskrifternas historia och så vidare. Birgitta – hennes liv, verk och efterföljd – fortsätter att fascinera och förse forskningen med nya uppgifter.

Publicerad i Respons 2015-4