En orgie i fosterländsk historiekonstruktion

Nationalismen är ett modernt fenomen som framträder först på 1800-talet, brukar det heta. Enligt nutida forskning är idén om folket som ett politiskt och kulturellt subjekt en konstruktion som blev möjlig först efter Rousseau, Herder, franska revolutionen och den moderna tidningspressen. Dessförinnan var religionen en viktigare identitetsgivare än nationen. Den beskrivningen har mycket fog för sig, men den har inte upphävt insikten att de emotionella elementen i det vi kallar nationalism – upplevelsen att höra till en nation, fosterlandskärlek, patriotism – i olika varianter och grader funnits långt före moderniteten.

En svensk påminnelse om detta är den 700-sidiga utgåvan av Johannes Magnus ryktbara Goternas och svearnas historia från 1554 i svensk översättning av Kurt Johannesson (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 724 s.). Till den hör en 350 sidor lång kommentar utarbetad av Johannesson och Hans Helander, där verket presenteras ur olika perspektiv och de enskilda kapitlen i dess 26 böcker förses med utförliga anmärkningar. Utgivningen, som initierats av Michaelisgillet och finansierats av Vitterhetsakademien, fullföljer Michaelisgillets edition av Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1982. Utgåvan närmar sig ett faksimil och återger originalets vinjettbilder till kapitlen samt marginalrubrikerna och registret. Detta är ett storartat utgivningsprojekt, en veritabel mobilisering av lärdom och kompetens. Förutom Johannesson och Helander har det engagerat åtskilliga humanister i Uppsala i detaljgranskningar och kontroller.

Linköpingsbröderna Johannes och Olaus Magnus – Johan och Olof Store på svenska – är ett radarpar i 1500-talets svenska lärdomshistoria. Som katoliker vistades de i landsflykt efter Gustav Vasas makttillträde, först i Danzig och sedan i Rom, sysselsatta med att få tillbaka sina förlorade biskopsämbeten i Sverige och med att presentera sitt fädernesland för Europa. Olaus Magnus gav 1539 ut den berömda Carta Marina över Norden och 1555 sin Historia om de nordiska folken. Året dessförinnan publicerade han broderns Goternas och svearnas historia – Johannes hade avlidit 1544. Olaus historia, som handlar om seder och bruk, med exotiska och fantasieggande inslag, rönte stor uppmärksamhet och kom ut i ett tjugotal latinska utgåvor ute i Europa och dessutom i översättning till flera moderna språk. Johannes arbete blev inte samma succé men upplevde ändå flera utgåvor, varav en i Sverige. Där kom verket också på svenska 1620. Det är alltså en andra översättning till svenska som nu föreligger.

Johannes Magnus arbete är en orgie i fosterländsk historiekonstruktion. Dess latinska titel låter i översättning snarast naiv: »Alla goternas och svearnas kungars historia alltifrån nationens ursprung samt om dessas minnesvärda krig.« Det handlar alltså bokstavligen om krig och kungar, närmare bestämt 240 stycken. Att de är så många beror på att Johannes Magnus leder goternas ursprung tillbaka till tiden efter syndafloden, då världen skulle återbefolkas av Noa och hans ättlingar. Johannes historia börjar ungefär år 80 efter floden, då Magog, sonson till Noa, invandrade med sitt skytiska folk till det tomma landet i norr. Begynnelsen ligger alltså, kan vi notera, i en immigration. Magogs söner Sven och Getar gav namn åt svearna respektive goterna, medan sönerna Ubbo och Sigge blev upphov till Uppsala respektive Sigtuna. Befolkningen förökade sig snabbt och år 1430 före Kristus framtvingade spänningar en partiell utvandring under ledning av kung Berik. Därmed skildes nationen åt i en intern del som förblev i Norden och en extern som drog ut i världen.

Det handlar alltså bokstavligen om krig och kungar, närmare bestämt 240 stycken.

De leddes av var sin serie kungar, vilket förklarar det stora antalet av sådana som Johannes får ihop. Berättelsen pendlar sedan mellan de utrikes goterna som besegrar otaliga folk i Asien, norra Afrika och Europa, inklusive romarna, och de inhemska som är upptagna med inbördes konflikter och med krig med danskarna. Alla möjliga folk passerar revy, inklusive amazoner. Dessa får vid ett tillfälle även en avläggare uppe i Norden, när en usel sveakung vid namn Frö blir besegrad av norska kvinnor sedan han kränkt dem; Johannes förhärligar inte alltid sina goter. Från bok sjutton handlar hans historia uteslutande om de inhemska goterna, och då blir berättelsen så småningom mer igenkännbar som svensk historia under europeisk medeltid. Johannes för sin berättelse fram till 1520-talet; Gustav Vasa behandlas inte.

Johannes källor är uteslutande berättande; han talar svävande om runor och inskrifter men gör inte mycket av sådana kvarlevor. Texterna han använt är senantika och medeltida historieskrivare för de externa goterna, bland dem Jordanes som berättar om det gotiska uttåget från Scandza, »folkens moderssköte«. Det fanns också en rad renässansförfattare att konsultera, bland dem den tyske historieskrivaren Albert Krantz (död 1517) som är en av de mest använda. Krantz var också nyttig när det gällde de inhemska goterna; han har skrivit en hel bok om de nordiska folkens historia. För den medeltida svenska historien fanns danske Saxos berömda Gesta danorum att tillgå samt de svenska historiska krönikorna. Men en del namn har Johannes Magnus hittat på själv för att hålla ihop sin kungakedja. Sina källor följde han nära; i vissa partier handlar det om parafrasering eller ren avskrift. Plagiat vore, som Helander påpekar, fel ord; exploaterandet av tidigare författare var tillåtet i den i grunden retoriska genre han arbetade i. Till retoriken hörde också hans latinska språk, som avlägsnade sig från språket i de medeltida texter han brukade och skickligt anslöt till den humanistiska latinnormen.

Originell var Johannes alltså inte. På andra håll i Europa fanns ursprungsmyter som ledde tillbaka till världens äldsta tider. Tyska lärde gjorde Tuiscon, en annan ättling till Noa, till tyskarnas urfader, och i Frankrike hävdade man släktskap med Noas son Jafet, alternativt med trojanen Hektor. I England och Holland fanns liknande berättelser. Han var inte heller först i Sverige med sitt tema. Idén om en skytisk invandring finns redan i äldre svenska källor, likaså Jordanes berättelse om uttåget ur Scandza. Den hade redan – utan framgång – utnyttjats för att ge den nordiska unionsmonarkins representant en mer framskjuten placering vid konsiliet i Konstanz 1434.

Det speciella med Johannes Magnus är snarast hans katolska perspektiv. Som katolik varnar han för kätteri, dels arianernas heresi under kristendomens tidiga period, dels lutheranernas villfarelse i samtiden. Det sker inte bara av religiös övertygelse; som av påven utsedd men aldrig tillträdd ärkebiskop av Sverige var han en prelat i den katolska kyrkas transnationella maktstruktur, den som utmanades av reformationen och territorialstaten i vardande. Det finns dold kritik av Gustav Vasa i texten och även ett explicit fördömande av de svenska reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreæ. Johannes kan te sig som en förlorare, men var inte helt fel ute; motreformationen stod för dörren och skulle snart ha framgång på olika håll i Europa. Det finns också en komplikation i hans lojalitet med det påviska Rom, ty ett annat av hans ärenden var att hävda goternas rykte gentemot det förakt som dessa barbarer från norr utsattes för. Skildringarna av goternas upprepade segrar över antikens Rom, inklusive Alariks erövring av staden, var ägnade att bota ett nordiskt komplex inför den sofistikerade Södern.

Johannes historia är alltså inte entydig. När Olaus Magnus gav ut sin brors verk dedicerade han det till Sveriges arvprins, den blivande Erik XIV, i förhoppningen att denne skulle skänka landet en katolsk kyrka och en sann religion. Dedikationen visar att Johannes ville att hans verk skulle ställas till hemlandets förfogande. I sitt fantastiska konstruerande av en svensk historia var han en hängiven patriot som ville visa sitt fäderneslands storhet för världen. Här finns en motsättning mellan den gränsöverskridande katolska tillhörigheten i landsflykt och nationalstoltheten, en motsättning som det är frestade att kalla tragisk. Mindre komplex var den aversion han visade mot danskarna. Han var inte först med den i Sverige men han etablerade animositeten mot danskarna som en huvudingrediens i skapandet av ett nationalmedvetande i svenska elitkretsar. Det krävde en del manipulation av tidigare berättelser, framför allt dem hos Saxo. I det antidanska sammanhanget betonade han att Sverige var en fri nation, vilket innebar frihet i förhållande till danskarna men också de svenska stormännens relativa självständighet gentemot kronan. Anhopningen av kungar betydde alltså inte att Johannes förespråkade en stark kungamakt, åtskilliga av kungarna beskrivs som tyranniska.

Det ligger nära till hands att jämföra Johannes opus med Olaus Petris En swensk cröneka, som skrevs på 1530-och 40-talet och lär ha varit mycket läst i avskrifter – den trycktes först 1818. Där görs, framför allt i inledningen, ställningstaganden som är mer smakliga för vår tid. Olaus Petri tror inte på någon gotisk historia före kristendomen, och skulle det ligga någon sanning i berättelserna om goternas bedrifter så är det snarare något att skämmas än yvas över: de handlar ju bara om krig och förstörelse. Sveriges första inbyggare kom nog från Tyskland, antar Olaus Petri; likheten i språket tyder på det. Han vänder sig också mot danskhatet och den chauvinistiska patriotismen i både dansk och svensk tappning. Han framstår som nyktert kritisk, fast motivet för hans hållning är moraliskt snarare än vetenskapligt. Historia skall inte läsas som tidsfördriv utan för att åskådliggöra rätt och fel och visa hur djävulen driver sitt spel och hur Gud motverkar det. Det blir för övrigt en hel del krig och kungar också hos Olaus Petri när hans berättelse väl kommer i gång.

Samtidigt var hans perspektiv i sin begränsning till det svenska ändå mer nationellt än Johannes Magnus. Han skrev på svenska och vände sig till sina landsmän. Han använde pronomen i första person – vi, vår, oss – och talade om Sverige, inte om goter och svear, inte heller om Norden eller Skandien som andra historieskrivare gjorde, innan namnet Sverige (Svecia) blev riktigt etablerat under 1600-talet. I denna insnävning till det svenska uttryckte Olaus Petri tydligare än Johannes en nationell identitet, fast med religiösa förtecken snarare än politiska.

Johannes Magnus riktade sig till den europeiska eliten. Hans, och brodern Olaus, syfte var att visa upp fäderneslandet, peka ut dess hjältedater och märkvärdigheter inför ett forum där man tävlade om erkännande, ära och försteg. Det var ett retoriskt företag utfört i vältalighetens demonstrativa genre, där det gällde att peka ut, att prisa och i förekommande fall klandra.

Sitt verkliga inflytande fick han dock i hemlandet, trots landsflykt och katolicism. Den gotiska myten var användbar, även om författaren var avfälling. Redan Erik XIV – som med hjälp av Johannes kungalängd kom fram till att han var nummer 14 med namnet Erik på Sveriges tron – skall ha påbörjat en översättning av verket till svenska. Den götiska myten kom sedan att ackompanjera Sveriges stormaktsäventyr under 1600-talet. 1620 uppträdde Gustav II Adolf som kung Berik i ett riddarspel i Stockholm. Det var symboliskt: Berik inledde den gotiska expansionen ut i världen, liksom Gustav II Adolf nu stod i begrepp att dra ut i Europa. Historiemyten var en angelägenhet för landets elit; folket fick knappast del av den. Dock lär den ha använts vid ett tillfälle under 30-åriga kriget för att stimulera undersåtarna att bidra till ett lån till krigföringen. I fortsättningen var det särskilt Johannes konstruktion av gotisk historia ända tillbaka till tiden efter syndafallet som exploaterades. Mot den och hans hantering av källorna kom dock snart kritik och stora delar av hans kungalängd sjönk i bakgrunden. Johannes Messenius, som skrev i början på 1600-talet, använde inte bara berättande källor i sin konstruktion av den svenska historien, och som Helander påpekar växte det fram en mer kritisk historieskrivning – Loccenius, Schefferus, Pufendorf – under århundradets lopp. Dock förblev det en officiös dogm att Magogs och skyternas invandring var ursprunget till Sverige; även inkallade tyska professorer fick respektera den när de skrev om det svenska förflutna.

Men om den gotiska kungaserien urholkades, så blomstrade goticismen – eller göticismen som man brukar benämna den när det externa gotiska temat släppts och perspektivet snävat in på Sverige – i utvidgad och förädlad form under stormaktstiden. Johannes Bureus fördjupade sig i runorna som vittnesbörd om de forna göternas delvis ockulta vetande, Stiernhielm hittade det mänskliga urspråket i det svenska och götiska modersmålet och Olof Rudbecks Atlantica var ett magnifikt försök att vetenskapligt leda i bevis att det götiska Sverige var det forna Atlantis, hyperboréernas land som omtalas i grekiska texter.

Det finns förvisso en svensk patriotism också i dag, ganska påträngande, men den är grundad i föreställningen om vårt land som föregångsland i olika avseenden; Sveriges namn flyger ärat över jorden buret av moderna och humanitära meriter, inte krigiska och historiska.

Dessa produkter av göticismen besjälades av samma ambition att hävda fäderneslandet som Johannes Magnus historia. Men det handlade nu om en kulturell göticism snarare än den krigiska som Johannes odlade. Den var också vetenskapligt fördjupad. Den föranledde filologiska, arkeologiska och i Rudbecks fall även naturvetenskapliga studier. 1600-talets göticism relaterade till ett, med Gunnar Erikssons ord, »barockt« stråk i tidens europeiska vetenskap, som förenade observation och hermeneutik, empiri och myt och filologi och naturalhistoria i meningsgivande synteser. Göticismen var produktiv och sysselsatte flera av landets mest originella begåvningar.

Den götiska myten följde det svenska riket från 1300-talet till mitten av 1700-talet. Den fick en renässans i början av 1800-talet med stöd av den fornisländska litteraturen, som Johannes Magnus inte kände till. Liknande berättelser fanns som sagt på andra håll. Men sannolikt har den götiska varianten haft större betydelse i Sverige än dess motsvarigheter på andra håll. Sverige var en uppkomling i Europa, utan känd historia och utan mycket kultur att visa upp. Myten behövdes och den fick bekräftelse genom det svenska rikets framgångar under stormaktstiden. I dag behövs den inte. Det finns förvisso en svensk patriotism också i dag, ganska påträngande, men den är grundad i föreställningen om vårt land som föregångsland i olika avseenden; Sveriges namn flyger ärat över jorden buret av moderna och humanitära meriter, inte krigiska och historiska.

Publicerad i Respons 2019-1