Hennes liv var det största konstverket

»Jag kände mig ständigt och överallt helt enkelt som om jag var på resa.«

Så uttrycker sig Thora Dardel (1899–1995), författare och journalist, under fjorton år gift med konstnären Nils Dardel och bosatt i Paris på 1920-talet. Orden vittnar om rotlöshet och en viss vacklan i fråga om identitet. Inte så konstigt med tanke på denna kvinnas händelserika liv, bräddfyllt av resor, upplevelser och möten med tidens berömdheter. Kanske bidrog också hennes brokiga och kosmopolitiska familjebakgrund till känslan av bristande tillhörighet. 

Thora Dardels liv kan te sig som en virvlande långdans genom 1920-talets glada Paris, då en sjudande samlingsplats för såväl modern konst och musik som litteratur och dans. Efter första världskrigets slut hade man gjort upp med äldre livsmönster. Gångna tiders politik och moral reviderades och estetiska normer och ideal ifrågasattes. Thora Dardel anammade tveklöst den nya livsstilen. Men hennes tillvaro var inte bara sus och dus utan också arbete och idogt skrivande av artiklar och rappa översikter av kulturlivet i Paris till svenska tidningar och tidskrifter samt av några novellsamlingar och romaner. På det personliga planet besparades hon inte sorger och bekymmer. Hennes enda dotter gick bort redan i fyrtioårsåldern till följd av bland annat ett långvarigt alkoholmissbruk. 

Nu föreligger den första större biografin om Thora Dardel, Flickan som reste ensam, skriven av författaren, poeten och diplomaten Ingemar Lindahl. Han har haft ett rikt material att utgå ifrån. Thora började redan som femtonåring att skriva dagbok, och under sitt långa liv var hon en synnerligen flitig brevskrivare. Dessutom har hon berättat om åren i Paris i självbiografin Jag for till Paris (1941) och i den fiktiva memoarboken Du måste leva (1945). Både fadern och systern Linde von Rosen har även de gett ut böcker om sina dramatiska liv och på Riksarkivet förvaras ett omfattande arkiv om den numera utdöda adelsfamiljen Klinckowström.

Den som biograferar Thora Dardel har således ett utmärkt utgångsläge med tillgång till flera veritabla guldgruvor. Lindahls biografi är också informationstät. Han öser rikligt ur sina källor och sidorna svämmar nästan över av utdrag ur olika texter, ibland till den grad att Lindahls egen röst riskerar att försvinna. Det hade varit en fördel om han refererat mer och sparat något på citaten. Det är dock ingen tvekan om att Thora Dardel är värd en biografi. I Flickan som reste ensam får vi ett fylligt porträtt av en fascinerande kvinna under en fascinerande tidsepok, en kvinna som med besked satte sig över de normer som gällde för adliga flickors uppträdande under 1900-talets första decennier. 

Tidens passiva kvinnoroll var inget för dessa okonventionella pojkflickor, ett slags överklassrebeller.

På traditionellt vis inleds biografin med en presentation av Thora Dardels brokiga släkttavla, där bland andra Axel von Fersen, den franska drottningen Marie-Antoinettes älskare figurerar. På fädernet härstammar hon från den adliga släkten Klinckowström med rötter i Tyskland och på mödernet från lärdomsfamiljen Gyldén som kom från Finland. Fadern, friherre Axel Klinckowström, kallad Klinckan, var vetenskapsman och författare, ett stort original och en på sin tid välkänd profil i Stockholms innekretsar. Han gjorde forskningsresor bland annat till Spetsbergen och undkom på ett hår när att bli deltagare i S. A. Andrées ödesdigra ballongfärd till Nordpolen. År 1907 belönades han med Svenska Akademiens stora guldmedalj för sorgespelet Olof Trätälja, enligt elaka tungor i brist på konkurrens. Han var konservativ, företrädde en excentrisk aristokratism och var kritisk till modern konst och litteratur, något som gav upphov till hetsiga dispyter med dottern Thora. 

Modern Thyra, politiskt liberal och socialt medveten, var dotter till astronomen Hugo Gyldén och dennes tyskfödda hustru. Paret Gyldén höll salong för tidens kulturelit i sin våning vid Observatorielunden i Stockholm. Det var Thoras mamma som stod för ordning och reda i familjen. Hon försökte uppfostra sina båda döttrar till välartade familjeflickor, vilket hon kapitalt misslyckades med. De förkastade den gamla överklassens livssyn och de traditioner som modern stod för. Tidens passiva kvinnoroll var inget för dessa okonventionella pojkflickor, ett slags överklassrebeller. Dottern Linde lät tala om sig när hon sprängde fram till häst genom Europa och besökte både Berlin och Paris. Thora anslöt sig till det klasslösa konstnärsbohemeriet i den franska huvudstaden. 

Uppväxten på godset Stafsund i Ekerö utanför Stockholm var dock på många sätt en idyll, där barnen hade relativt stor frihet. Thora karakteriserade sin uppfostran som rousseauansk. Fadern utmärkte sig dock för rätt drastiska metoder. Hans simundervisning bestod till exempel i att slänga barnen i sjön med ett band om livet med uppmaningen: ”Simma nu! Simma för fan!” Någon systematisk utbildning fick knappast Thora. Liksom sin äldre bror Harald gick hon något år på konstskola i Stockholm. Hon började tidigt skriva, och tonårens dikter utmärks av ungflicksromantik av traditionellt slag. Längtan stod till Paris, och dit kom Thora knappt 20 år gammal för att studera konst. Hon lämnade dock snart måleriet och skulpterandet, övergick till att författa och flyttade ganska snart in i Nils Dardels ateljévåning i Montmartre. Hon var övertygad om att skrivandet var hennes kall och hon hoppades att hon en dag skulle kunna skriva lika särpräglat som Nils målade. Dardel kallades av Pär Lagerkvist ”en målande poet”. Paret levde ett hektiskt socialt liv, men med tiden utvecklades makarna åt olika håll och fick delvis skilda intressen. Thora engagerade sig alltmer för teatern och filmen och fick nya kontakter. Nils och hon levde i allt högre grad parallella liv och skilsmässan var oundviklig. 

Lindahl låter oss veta åtskilligt om Thora Dardels författarskap, men informationen kommer droppvis och man saknar en mer sammanhängande framställning av hennes ställning och egenart som författare. I dag är Thora utskriven ur litteraturhistorien, om hon någonsin haft någon plats där. Lindahl tycks inte heller benägen att placera in henne i ett litteraturhistoriskt sammanhang, även om han ibland diskuterar henne i relation till andra författare. Hon debuterade 1923 med novellsamlingen Flickan som reste ensam. Redan ett år senare kom Konfektasken, en roman där leken med sexuella identiteter är ett påfallande modernt och för sin tid vågat inslag. Romanens gestaltning av androgyna karaktärer kan också leda tankarna både till en buffa av Mozart och en Shakespearekomedi. Men kritiken var blandad, och något genombrott som författare fick aldrig Thora Dardel. Bonniers förlag refuserade en del av hennes manus, men senare, 1958 och 1960, gav Wahlström & Widstrands förlag ut två historiska romaner, Kungens frilla och Kung Eriks son, som fick god kritik och blev en försäljningsframgång. 

Det förefaller som om Thora Dardel gjorde större lycka som journalist än som skönlitterär författare. Åtminstone fick hon bättre respons för sina rapporter från det fashionabla Paris, med dess aldrig sinande ström av välgörenhetssoaréer, modevisningar och teaterföreställningar. Hon skriver om det mesta från artisterna Maurice Chevalier och Mistinguett till Le Corbusiers nya arkitektur. Hon blev också en skicklig fotograf och försåg ofta sina texter med egna foton. Det var ingen mindre än den amerikanske konstnären Man Ray som hade gett henne goda råd i fotograferandets konst och uppmanat henne att skaffa en egen kamera. Med tiden blev hon även en idog och skicklig promotor av Nils Dardels konst. Även efter att paret skilde sig och Nils gick bort 1943 fortsatte hon att skriva om sin före detta man. Bland annat gav ut hon 1953 ut biografin En bok om Nils Dardel. Hon ställde också upp vid utställningar av Dardels verk, bidrog med texter till kataloger och berättade i olika sammanhang om åren tillsammans med Dardel i Paris. 

Lindahl behandlar relativt ingående även Nils Dardels konstnärskap, vilket inte förvånar med tanke på att han ägnat honom en biografi, Visit hos excentrisk herre (1980). Med sina gedigna kunskaper inom konstområdet blir Lindahl ibland väl generös med information om Dardel, vilket gör att Thora stundtals hamnar i skuggan av sin berömde man. Det finns också en tredje huvudperson i biografin: Paris och stadens kulturliv under 1920-talet. Nöjeslivet i huvudstaden intensifierades under denna tid på grund av den rådande högkonjunkturen. Det dansades vilt både eftermiddagar och nätter, berättar Thora. En stor händelse var det när Svenska baletten kom till Paris 1920. Nils Dardel gjorde scenografi och även kostymer och dekor för detta projekt som skapats av konstsamlaren Rolf de Maré, ledare för Svenska baletten i Paris. Thora skrev livfullt om begivenheterna i Bonniers Veckotidning. Många fransmän samarbetade också med Svenska baletten, bland andra konstnären Fernand Léger. Bekantskapskretsen växte, och Thora och Nils blev vänner med en rad berömdheter, till exempel den rumänskfödde poeten Tristan Tzara och hans svenskfödda hustru Greta Knutson. Målaren Amadeo Modigliani charmades av Thora och målade hennes porträtt redan 1919, strax innan han gick bort i unga år. En central position i kulturlivet hade allkonstnären Jean Cocteau, som såg sig som ledaren för modernismens och avantgardets krig mot den reaktionära borgerligheten. Han var en av Nils Dardels närmaste vänner.

Hon framträder som en stark personlighet, en nykter och illusionslös kvinna, som såg dårskaperna och dekadensen omkring sig, iakttog personliga tragedier och var medveten om hur lätt det var att hamna fel.

Lindahls biografi om Thora Dardel ger således rik kunskap om det parisiska kulturlivet, och skildringen av 1920-talets Paris upptar också det största utrymmet av boken. Men tydliga konturer ges även åt människan Thora Dardel som kom att inkarnera en hel epok. Hon framträder som en stark personlighet, en nykter och illusionslös kvinna, som såg dårskaperna och dekadensen omkring sig, iakttog personliga tragedier och var medveten om hur lätt det var att hamna fel. Själv lyckades hon undvika fällorna. 

Man läser med stort nöje de spridda utdragen ur Thoras dagboksanteckningar och brev och slås av den friskt dräpande tonen och de vassa formuleringarna, präglade av en humoristisk ironi. Aldrig tycks hon bli sentimental. Det hade varit givande att mer samlat, till exempel i ett appendix få ta del av några representativa utdrag ur dagböckerna. Eller vore de kanske rentav värda att ges ut separat? Samtidigt ligger det nog mycket i Lindahls konstaterande att det var Thora Dardels eget liv som var hennes största konstverk. Och det är vackert så. 

Publicerad i Respons 2018-5