Henry James reducerad till kulturpolitisk partsinlaga

Man kan tänka sig att det är förhållandevis få, åtminstone här i Norden, som i dag läser eller har läst Henry James (1843–1916) författarskap, vilket är synd. Han hör till de anglosaxiska 1800-tals- och tidiga 1900-tals författare som fick en revival på 1990-talet med filmatiseringar av några av hans mest kända verk, som The Portait of a Lady och The American. Men efter det föll han åter i glömska, något som är förvånande, eftersom så många andra anglosaxiska författare som skrivit om aristokratin och den borgerliga överklassen, deras laster och lustar, romantiska förvecklingar och kamp med konventioner, har stannat kvar i det allmänna litterära medvetandet. Här menar jag författare som Jane Austen, som fortsättningsvis är omåttligt populär, eller E.M. Forster med oförglömliga romaner som Howards End och A Room with a View, eller Henry James amerikanska kollega Edith Wharton eller varför inte George Eliot. Det är lätt att förstå traditionen bakom dagens Kazuo Ishiguro, som i Remains of the Day behandlar samma frågor kring konventioner och kärlekens omöjlighet som hans föregångare gör, visserligen då bland tjänstefolket i ett tidigt 1900-tal. Också den romanen handlar om aldrig utlevda lustar och passioner som i praktiken styrs av traditioner och konventioner. Frihetens pris är högt och ibland är det för högt.

Amerikanen Henry James författarskap rör sig i en brytningstid mellan realism och modernism. Han beskriver kollisioner och brytningar mellan gammalt och nytt, tradition och modernitet, kultur och kapitalism, det gamla, sömniga kultureuropa kontra det nya, effektiva Amerika. Ett ofta återkommande tema är friheten: i ena ytterligheten att uppnå den och i den andra att stanna kvar i en kringgärdad tillvaro. Hos James är det dels kulturella och ekonomiska konventioner som spelar in, dels traditionella könsroller kontra kvinnors nyvunna frihetstörst i ljuset av den samtida bubblande emancipationsdiskussionen. Frihet är också det tema Johan Lundberg tar fasta på i sin studie Europas skugga – Om Henry James och frihetens väsen, en undersökning av individens möjlighet till frihet och om dess begränsningar.

Genom Henry James författarskap skyfflar Lundberg därmed läsaren in i en mer allmän och dagsaktuell kulturpolitisk diskussion.

Johan Lundberg speglar Henry James beskrivningar av frihet mot den samtida Henrik Ibsen, som med socialt engagerade pjäser som Gengangere och Et dukkehjem lyfte fram frågor kring otrohet, illojalitet, könssjukdomar, hyckleri inom familjen, vid sidan av den då dagsaktuella debatten kring kvinnlig emancipation och frihet. Lundberg stöder sig på filosofen och idéhistorikern Isaiah Berlins teorier om positiv och negativ frihet i sin analys av de olika former av frihet som James spelar med i sitt författarskap. I essän ”Two Concepts of Liberty” från 1958 beskriver Berlin den positiva friheten som individens möjlighet att kontrollera sitt liv och bestämma över sina egna val, en personlig frihet att ta avstånd från normer och konventioner, men samtidigt också att höja sig över tillfälliga egna begär i en strävan att uppnå största möjliga personliga potential. Den negativa friheten styrs utifrån, den handlar om frihet från tvång och andra personers eller instansers begränsningar av individens handlingsfrihet. Termerna utgör handlingsmönster som är utmärkande för ett västerländskt, politiskt ideologiskt tänkande. Enligt Berlin behövs båda formerna av frihet, men han varnar för att det kan bli problematiskt ur politisk synpunkt om samhället i alltför hög grad börjar driva frågan om vad den enskilda individens högsta möjliga potential ska vara.

Enligt Lundberg hotas den negativa friheten för Henry James litterära gestalter av släktens och traditionens konventioner och makt över individen, något Lundberg sammanfattningsvis kallar för klanens inflytande och maktstrukturer. Med klan avses då släkten och familjen. Men det är inte allt. Den negativa friheten hotas också av den positiva friheten som grogrund för vänsterradikala idéer. Revolutionära krafter med utopiska ideal hotar den individuella friheten och detta framför allt från vänsterhåll. Och personer med anarkistiska och kommunistiska ideal i Henry James samtid är lika farliga då som nu, förefaller Lundberg mena i sin tidvis snåriga argumentation. Genom Henry James författarskap skyfflar Lundberg därmed läsaren in i en mer allmän och dagsaktuell kulturpolitisk diskussion.

Lundberg säger också att han vill se de romaner av Henry James han närmare studerar som ”ett slags byggande – eller skapande – av modeller”. Enligt Lundberg skulle James ha skapat sina skönlitterära texter som fiktiva modeller av verkligheten, där ”olika ideologiska tanketrådar, idékomplex” och attityder prövas. Genom en sådan litteratursyn reduceras Henry James författarskap till ett bollande av politiska idéer, medan estetiska, psykologiska och filosofiska sidor hos honom blir marginaliserade eller helt ignorerade i analysen. Lundberg viftar helt bort den feministiska tematiken hos både James och Ibsen och hävdar att Ibsen själv i ett tal 1898 framhöll att han inte arbetade för kvinnosaken utan för mänsklighetens sak. Därför är det också enligt Lundberg principiellt diskutabelt att läsa Ibsen feministiskt, en tanke som för mig förefaller märklig. I stället lyfter Lundberg fram att James skönlitterära författarskap byggts upp kring symmetriska mönster av teser och antiteser: kvinnor möter män och tvärtom, personer med motsatta sociala, kulturella och ekonomiska förutsättningar möts och konfronteras. Detta tycker jag är en grov förenkling. James karaktärer, handlingsmönster och problematiseringar är mycket mer invecklade än så.

Lundbergs studie är uppbyggd som en akademisk avhandling, med en inledning där han berättar vad han ska göra, en avhandling där han sedan gör det han lovar i inledningen och sedan en avslutning där han drar ihop sina slutsatser. Det gör att boken blir stel att läsa och dessutom i många fall förutsägbar. Fast slutet är en aning överraskande. Lundberg menar att i dag är det knappast någon i Sverige som läser Henry James, men att det också skulle gälla författare som George Eliot, Edith Wharton och Ivan Turgenjev, som Lundberg också lyfter fram i sin diskussion om frihetens möjligheter och begränsningar. Och därmed vill han ge den nutida svenska offentlighetens snävhet en känga. Det må vara sant i fallet James men knappast med de övriga. Han hävdar vidare att också Joseph Conrad skulle höra till de bortglömda, med undantag för dem som säger att Conrad i romanen Mörkrets hjärta representerar kolonialt förtryck och rasism, vilket både Lundberg och faktiskt också jag anser är en grov felläsning. Den enda av de författare Lundberg behandlar i sin bok som han anser att den svenska offentligheten intresserar sig för i dag är Ibsen och närmare bestämt pjäsen Et dukkehjem, men han hänvisar då till att i sin samtid begeistrades engelska överklassradikaler av pjäsen, samma personer som också ”flockades runt de ryska nihilister och terrorister som i England funnit en fristad”. Ska man alltså förstå att det stora intresset för pjäsen i dag fortfarande handlar om ett ensidigt bejakande av det Lundeberg ser som vänsterradikalt sprängstoff hos Ibsen? Handlar det inte snarare om att Ibsen redan i sin samtid beskrev könsdiskussioner, maktstrukturer och moralfrågor, som är precis lika aktuella i dag? 

Den subtila kvinnoskildraren och stilisten Henry James står inte att finna i denna studie.

Det är i och för sig bra att Henry James äntligen får en mer omfattande monografi på svenska, men jag hade gärna sett att den hade varit mer mångsidigt reflekterande. Lundbergs monografi är nämligen en begränsad studie och en kulturpolitisk partsinlaga. Det är också svårt att följa argumentationen i boken om man inte har Henry James författarskap i sitt närminne. Den njutningsfulla mästaren av undertryckt dialog och djuplodande psykologiska kvinnoporträtt lyfts inte fram, i stället ligger fokus på en diskussion om frihetsbegreppet som visserligen är viktigt hos James, men som också är kopplat till så mycket annat än det Lundberg valt att diskutera, såsom kvinnosaken. James författarskap reduceras i det stora hela till en diskussion om ekonomiska och kulturpolitiska transaktioner ur ett mansperspektiv. Den subtila kvinnoskildraren och stilisten Henry James står inte att finna i denna studie. 

Och till slut: ofta glömmer litterära recensenter att notera omslag och utformning. I det här fallet är det Lukas Möllersten som formgivit boken och slutresultatet är mycket vackert och behagligt med en speciell liten extra flik som man kan veckla ut. Tack för det!

Publicerad i Respons 2018-3