Hör människohjärtat bulta lika intensivt då som nu

Spännvidden i Magnus Västerbros knappt femhundrasidiga volym om kärlekens historia är beundransvärd, men det gör den också svår att överblicka. Dess bägge första delar behandlar den grekisk-romerska antiken och gör nedslag i den europeiska medeltiden, framför allt den franska. Från och med reformationen fram till dejtingapparnas 2020-tal uppe­håller sig författaren mestadels i »det protestantiska nord­västra Europa och i synnerhet Sverige« (dock, bör det tilläggas, med flitiga besök i Nordamerikas förenta stater, desto fler ju närmare nuet han kommer).

Västerbro är populärhistoriker, och hans källmaterial är först och främst historiskt, även om han – särskilt i de tidiga avsnitten – också inkluderar litterärt material. Däremot avstår han på det hela taget från upplysningar om vad bildkonsten har att berätta om kärleken. Boken saknar helt illustrationer. Inte ens då Västerbro vid två tillfällen hänvisar till och beskriver målningar av Carl Larsson respektive Anthonis van Dyck lättas texten upp med bilder. Det är synd, framför allt med tanke på ämnet, men beror sannolikt på de ramar som förlaget fastställt för volymen.

Som för att motverka risken för spretighet bemödar sig Västerbro lovvärt om att hålla ihop sin framställning. Här korskopplas det svenska socialdemokratiska kvinnoförbundet med Christine de Pizan, aktiv i Paris runt år 1400. Här löper associationerna lätt och ledigt från Freud till romarskalden Lucretius (verksam under mitten av det första århundradet f.Kr.). Det är gott och väl, även om texten lider av en del upprepningar och med fördel kunde ha kortats här och var för att undvika embarras de richesse.

Västerbro drar sig inte för att skriva »jag« och blir av och till familjär i tonfallet, framför allt i slutkapitlet som upptar en hel liten självbiografi, fokuserad på författarens eget förhållande till kärleken. Det är sympatiskt och ärligt gjort. Kärlekens tid artar sig på så vis till ett påfallande ambitiöst prov på populariserad mentalitets- eller känslohistoria, presenterad över en personlig klangbotten. Västerbro bifogar också tacknämligt ett fyrtiotal sidor med referenser, där det inte alltid är lätt att navigera men där det mesta av hans källmaterial finns redovisat.

Västerbro är populärhistoriker, och hans källmaterial är först och främst historiskt, även om han – särskilt i de tidiga avsnitten – också inkluderar litterärt material.

Därmed har vi fått en populärhistorisk svensk motsvarighet till klassiker som Denis de Rougemonts Kärleken och Västerlandet (1939) eller Irving Singers trebandsverk The Nature of Love (1984–1987), av vilka den senare flitigt åberopas av Västerbro. Den som vill kan beklaga hans fokus på just England och Sverige − här återfinns ingen Madame de La Fayette, ingen Stendhal, ytterligt få katoliker och ingen Majakovskij i trekant med Lili och Osip Brik. Åtminstone för den litteraturintresserade finns också luckor i den svensk-engelska satsningen: Den allvarsamma leken (1912), av många ansedd som den svenska kärleksromanen nummer ett, lyser med sin frånvaro i kapp med, förslagsvis, Gun-Britt Sundströms uppföljare till Söderberg, För Lydia (1973), eller kanske ännu hellre hennes succé med Maken – En förhållanderoman (1976), bägge moderna klassiker. Så där kan man fortsätta. Men man kan inte få allt, och Västerbro levererar mycket nog.

Dessutom driver han en tes genom sin framställning, vilket är givande, även om jag inte håller med honom. Västerbro hävdar att vad han kallar den »romantiska« eller »passionerade« kärleken i princip är tidlös. Naturligtvis är han medveten om hur dess uttryck eller (som Stendhal skulle säga) »kristalliseringar« varierar allt efter kontexten, de skiftande sociala omständigheterna och de kontrollmekanismer som inverkar på den. Likafullt: i sak beskriver Västerbro kärleken som oföränderlig. Han tycker sig höra människohjärtat bulta lika intensivt och passionerat i det gamla Egypten, i Platons Aten eller i medeltidens Frankrike som i 1900-talets svenska folkhem.

Västerbro har en poäng med det synsättet: mycket tyder på att kärleken verkligen spelat en fundamental och ganska likartad roll i människors liv genom vitt skilda historiska epoker. Alla äktenskap i exempelvis det medeltida Europas feodalsamhälle var inte dynastiskt eller ens patriarkalt arrangerade. Samtycke och böjelser spelade in, då som nu. Men med sitt tal om »det kontinuerliga och tidlösa« går Västerbro längre än så och hänvisar till sådant som »människans biologi«, »en biologiskt rotad upplevelse« eller »en bild av den ideala kärleken som kan tyckas i det närmaste oföränderlig«.

Det har jag svårt att förstå. Platons högstämda bild av kärleken i dialogen Gästabudet, sådan hans Diotima får utlägga den, skiljer sig märkbart redan från Ovidius pillemariska scenarier knappt fyra sekler senare. Båda dessa storheter kommer att återbrukas senare i Europas litteraturhistoria, men då kommer de också att inpassas i nya mallar. De har inte fungerat som »ständiga referenspunkter«. Gästa­budet var i stort sett bortglömd i det latinska Västerlandet tills Marsilio Ficino nylanserade skriften i fråga på 1400-talet. Samma dialog spelade följaktligen en försumbar roll (eller rättare sagt: ingen alls) för 1100-talets trubadurer, som däremot – med all sannolikhet – tog starka intryck från muslimsk diktning på den iberiska halvön. Den kärlek som firade triumfer hos 1700- och 1800-talets författare var i sin tur ofta oskiljaktig från en vidare symbolik som kretsade kring hot, undergång och död. Att ett bultande hjärta finns med hos samtliga inblandade blir för mig en lätt trivial iakttagelse, låt vara att den kan verka rörande.

Kärlekens tid artar sig på så vis till ett påfallande ambitiöst prov på populariserad mentalitets- eller känslohistoria, presenterad över en personlig klangbotten.

Nog av. Jag är litteraturhistoriker och ägnar mig åtminstone primärt åt de litterära uttrycken för kärlek, medan Västerbro är på oförvägen jakt efter das Ding an sich. Därför kanske det ligger i sakens natur att de tidiga avsnitten i hans framställning, som till stor del bygger på poesi och hittepå, ter sig översiktliga, medan hans framställning av kärleken i moderniteten – från och med det senare 1700-talet – är ­vassare. Tilläggas bör att hans avslutande sex sidor handlar om kärleken och döden. Det är bra. Ändå tycker jag att Västerbro kunde ha lyft fram religionens roll i sammanhanget med större energi. Här framträder den först och främst i form av klerikal hämsko eller teologisk moralism, men säkerligen har vad William James en gång kallade den religiösa erfarenheten kunnat inverka på kärleksupplevelsen (inte bara på dess uttryck). All lust vill evighet, hävdade – den genomgående kristendomsfientlige – Friedrich Nietzsche emfatiskt.

Medeltidskapitlet i Kärlekens tid innehåller två eller tre sakfel. Romanen om rosen var den franska medeltidens mest kopierade verk, det stämmer, men Västerbro vill ha det till att den föreligger i »betydligt fler« avskrifter än Dantes Komedi. Så är inte fallet, tvärtom. Komedin är bevarad i över åtta hundra avskrifter, varav bortåt hälften från 1300-talet, att jämföra med Rosenromanens drygt tre hundra. Bara Bibeln återfinns i fler handskrivna kopior än Komedin.

Till Västerbros verkliga
förtjänster hör hans grundliga fram­­ställning av den samkönade kärlekens genomslag i det sena 1900-talets kultur, demonstrerat med hänvisning till ett antal ofta gripande öden.

Till Västerbros verkliga förtjänster hör hans grundliga framställning av den samkönade kärlekens genomslag i det sena 1900-talets kultur, demonstrerat med hänvisning till ett antal ofta gripande öden. Över lag gäller att ju närmare nuet Västerbro kommer, ju mer hjälp tar han från sociologin, medicinen och andra discipliner. Där blir hans framställning eminent tvärvetenskaplig. Vi får veta mycket om viktorianerna, rösträttskvinnorna, Kinseyrapporten, dejtingapparna, skilsmässo- och abortlagstiftningen, femtiotalets hemmafruar, sextiotalets fria kärlek med mera. När började man säga »gå på date« eller »tjej«? Västerbro ger besked.

Även om det sålunda kan bli svårt att se skogen för alla träd som Västerbro granskar fungerar hans arbete väl som blädderbok, ja, ställvis som antologi. Att läsa den från sidan 11 till 491, som en recensent måste göra, har inte känts optimalt. Att gå rakt in i enskilda avsnitt ger däremot ofta bättre utbyte. Ett exempel: det kapitel Västerbro kallar »Den straffbara kärleken« under 1600- och 1700-talen, där han lyfter fram personer som hyser »ett annat slags längtan« än den heterosexuella, dokumenterade i domstolsprotokoll och återupptäckta av historiker som Jonas Liliequist. Det är alltigenom spännande att få stifta bekantskap med, säg, spelmannen Magnus Johansson, i livet runt år 1700, särdeles förtjust i att dansa och »skoja« med unga kvinnor in på småtimmarna.

Efter en tid började frågetecken uppstå kring Magnus könstillhörighet. Myndigheterna kopplades in. Hen (Västerbro använder inte det ordet) ställdes inför domstol och de klarerade: jag är både man och kvinna men »mera på manssidan«, klädd som en man men uppväxt, visade det sig, på Åland som Maria Johansdotter. En veckas fängelse på vatten och bröd blev följden av förhören, summerar Västerbro, och vad som därefter hände med »den gränsöverskridande Maria/Magnus« vet vi inte. Kärlekens tid är full med liknande öden, en sky av vittnen till otillåtna och/eller alternativa kärlekspraktiker. På sin tid var de hänvisade till att älska i det fördolda. Här, hos Magnus Västerbro, träder de ut i ljuset. Det är, kongenialt med hela bokens tema och tes, behjärtansvärt.