Hoten mot fri forskning kommer också inifrån akademin

Vi diskuterar i Respons ofta de problem som felaktiga incitament och reducerad självständighet ger upphov till inom universitetsvärlden. I detta temanummer har vi huvudsakligen ett annat fokus. Om det produceras mycket meningslös forskning, som Mats Alvesson med flera hävdar i en ny bok (vår recensent blir inte övertygad av deras argumentation), hänger det samman med felaktiga incitament. Men det vi har valt att kalla menlös forskning, sådan som inte vågar ifrågasätta dominerande idéer, beror knappast på styrning uppifrån, utan är följden av strömningar som fått starkt genomslag bland forskare och studenter. Här är det inte alls säkert att mer självstyre för universiteten skulle leda till en förändring.

Den amerikanske professorn Mark Lilla har publicerat en tänkvärd bok, The Once and Future Liberal – After Identity Politics, som inte minst innehåller en svidande kritik av identitetspolitikens konsekvenser för de amerikanska universiteten. Lilla jämför med arkaiska religioner. Argument har ersatts av tabun. Bara de med speciell identitetsstatus får uttala sig om vissa saker, ungefär som schamaner. Oliktänkande drivs bort som i en reningsritual. Det är tillspetsat, förvisso, men inte grundlöst. Diskussioner om vem som har rätt att yttra sig om vissa saker är inte ovanliga.

Men om man inte får vara intellektuellt nyfiken på det främmande, varför då alls intressera sig?

Antropologen Don Kulick berättar i en intervju med Johannes Heuman om de svårigheter som han i dag möter när han som vit forskare vill forska och skriva om svarta. Att producera kunskap om andra grupper än den egna ses som ett sätt att förtrycka dem. Därför är det säkrast att skriva om sig själv, eller om djur, som inte kan beklaga sig.

Men om man inte får vara intellektuellt nyfiken på det främmande, varför då alls intressera sig? I slutändan kommer detta att ge upphov till en likgiltighet inför det annorlunda, som säkert får betydande politiska konsekvenser.

Många av dessa problem är en följd av postmodernismens kritik av upplysningen och sanningsbegreppet. Om vi förkastar möjligheten till objektivitet, blir en utsagas status beroende av vem det är som påstår något, eller vilken grupp vederbörande tillhör. Den akademiska världen har fått sin egen variant av id-kontroller – man måste redovisa sin (grupp)identitet för att inte riskera utvisning.

Detta sätt att se på kollektiv identitet är i grund och botten inte nytt. När man tar avstånd från upplysningen är det svårt att inte traska in på romantikens upptrampade stigar. Som svar på upplysningens föreställning om universalism hävdade romantiken att kulturer bara kan förstås och bedömas inifrån sig själva. Upplysningens universalism var bara fransk ”kulturimperialism”, som vi kanske skulle säga i dag. Det är förbluffande hur obekymrat sådana föreställningar om kulturer – och faktiskt också hudfärgens betydelse – sprids i dag, som om man inte kan förställa sig att motståndare plockar upp dem och förstärker dem. Och har man väl slagit fast att kulturer är väsensskilda, är det bara ett kort steg till att också hävda att de bör hållas åtskilda.

Publicerad i Respons 2017-6