Humanvetenskaperna behöver tidskrifter

I en nyckelscen i Hasse Alfredssons film Den enfaldige mördaren tar fabrikör Höglund (Alfredsson) emot arrendatorn Månsson, som ligger efter med hyresbetalningen. Det är strax före jul och Månsson har med möda fått ihop de 300 kronor han är skyldig. Han vädjar om anstånd eftersom familjen är barskrapad inför helgerna, men Höglund vägrar. När den förtvivlade Månsson är på väg ut från kontoret hejdas han av fabrikören. ”Månsson ska inte tro att jag bryr mig om en sån här skitsumma, det är inte det. Det är principen!” Varpå han slänger sedelbunten i öppna spisen.

Höglunds gemena arrogans genljuder i Vetenskapsrådets argumentation efter att styrelsen uttryckt sin avsikt att avveckla bidraget till vetenskapliga tidskrifter inom humaniora och samhällsvetenskap. Huvudsekreteraren för humaniora och samhälle Kerstin Sahlin förklarar i Dagens Nyheter (15/11) hur man tänker: ”För oss är det svårt att upprätthålla en hög kvalitet på dessa – i våra sammanhang – små bidrag. Möjligen är en del av bidragen av den sorten att de konserverar mer än förnyar.” Bidragen är i sanning små. I år har 31 tidskrifter erhållit ett sammanlagt stöd på 3,5 miljoner, motsvarande omkring 0,07 promille av Vetenskapsrådets totala bidragssumma. Men dessa pengar är helt avgörande för många tidskrifters överlevnad.

Till saken hör att Vetenskapsrådet på senare år forcerat fram en omställning mot Open Access-publicering. Det är i grunden positivt, men det är länge sedan någon initierad bedömare trodde att nätpublicering skulle innebära väsentligt minskade omkostnader för tidskrifterna. Tvärtom medför det ofta att ytterligare utgifter läggs till de tidigare, och kvalitetssäkringen kostar lika mycket som förut. Det finns rentav exempel på att produktionen blivit dyrare sedan man övergivit det tryckta formatet och enbart publicerar digitalt. Skälet är bland annat att flertalet berörda tidskrifter har små organisationer och saknar den tekniska kapacitet som krävs. I stället nödgas man köpa dyra e-publiceringstjänster, gärna från företag som anvisats av Vetenskapsrådet.

Omställningen försvårar också alternativ finansiering eftersom tidskrifterna går miste om både prenumeranter och lösnummerförsäljning. Allt detta nonchaleras på Vetenskapsrådets webbplats: ”Tidskrifternas överlevnad borde inte vara avhängig enbart av Vetenskapsrådets stöd, en breddning av finansieringsgrunden borde kunna finnas mot bakgrund av det värde de tillför forskarsamhället.” Återigen ljuder Hasse Alfredssons röst i öronen. När Månsson berättar att han tvingats sälja hästen och pantsatt sitt lösöre svarar fabrikör Höglund: ”Ja, ja, så kan det vara, men det går om man vill.”

Som ytterligare skäl till avvecklingen har anförts att Vetenskapsrådets övriga ämnesråd saknar denna stödform. Det är ett besynnerligt argument eftersom olika vetenskapsområden har olika behov. Svenska tidskrifter är nödvändiga för att grundforskningen skall kunna föras framåt inom kulturvetenskaperna och för att upprätthålla kommunikationen inom och utom skrået. Det är inget vågat påstående att publikationen som sådan är mer betydelsefull inom humanvetenskapen än inom andra vetenskapsområden. Den är i allmänhet det mest konkreta utfallet av forskningsprocessen, medan den inom exempelvis teknikvetenskap ofta bara är ett steg på väg mot innovationen, applikationen eller patentet. Ämnesrådet för medicin och hälsa har fjorton olika stödformer mot de åtta som delas ut inom humaniora och samhälle. Stödet för utveckling av alternativ till djurförsök är en typ av bidrag som inte kan sökas av humanvetare, men det är inget gott skäl för att avskaffa det.

Vetenskapsrådet säger att man kontinuerligt förnyar sina bidragsformer för att fullgöra sitt uppdrag så effektivt det går. Då bör man också kunna förklara hur man tänkt åstadkomma större konkret nytta med dessa 3,5 miljoner kronor. För det kan inte vara så att Vetenskapsrådet drar in en sådan skitsumma bara för principens skull.

Publicerad i Respons 2013-6