Idéer som länge varit i marginalen börjar röra sig mot centrum

Ett spöke går runt Europa, identitarismens spöke – dessutom inte bara i Europa utan i stora delar av världen. Politiken och samhällsdebatten har alltid präglats av olika underströmmar och dolda hörn, hemliga diskussionsklubbar, radikala grupperingar och partier, esoteriska tidskrifter och böcker, idéer och åsikter delade bara av grupper som befinner sig i samhällets ytterkanter, om de inte kan sägas befinna sig utanför samhället helt och hållet. Det har funnits perioder då det vi i dag betraktar som marginella tankefigurer och ideologier, sammanfattade under rubriken identitarism, inte varit underströmmar utan snarare mittfåran i politiken, Hitlertyskland eller fascismen i Italien är bara två av de mest uppenbara exemplen.

Utan att göra omedelbara jämförelser till tidigare perioder när identitära idéer och identitära rörelser lämnat underströmmarna och blivit massrörelser – att hävda att vi lever i en situation liknande den i Weimar-republiken är inte bara felaktigt, det hindrar effektivt möjligheten att tänka kring vår samtid – kan man se att äldre idékomplex, tänkare och texter återigen börjat cirkulera och i vissa fall lämnat de små marginella grupper som varit deras bevarare. Den som tror att dessa idéer någonsin varit helt övergivna tror fel, det har alltid funnits – ofta transnationella nätverk – genom vilka de disseminerats, cirkulerat och omtolkats.

På samma gång som det utan bruten kontinuitet existerat personer, tidskrifter, böcker och sällskap som bevarat och förnyat dessa idéer så har det även funnits en växande forskningslitteratur som studerat dessa idékomplex. Denna litteratur är inte alltid enkel att kategorisera under en och samma rubrik. Detta beror på att den spretar i ett antal olika riktningar. För det första innehåller den studier av de mycket långa idéhistoriska rötter som den identitära rörelsen har tillbaka till åtminstone det Isaiah Berlin i sina studier av bland annat Herder och andra har identifierat som en motupplysning eller det Zeev Sternhell i sin monumentala bok Les anti-Lumières – Une tradition du XVIIIe siècle à la guerre froide, mer drastiskt talar om som en anti-upplysning. Vidare så handlar det om att forskningslitteraturen i vissa fall fokuserar på ett antal nyckeltänkare som till exempel i Jerry Z. Mullers enastående biografiska studie av Hans Freyer och de radikal konservativa i Tyskland, The Other God that Failed – Hans Freyer and the Deradicalization of German Conservatism eller som i A. James Gregors studie av de fascistiska intellektuella i kretsen kring Mussolini, Mussolini’s Intellectuals – Fascist Social and Political Thought. Slutligen består litteraturen även av olika närstudier av specifika och ofta skilda tankeriktningar som existerar under paraplytermen identitarism, som till exempel Mark Sedgwicks historieskrivning av traditionalism, Against the Modern World – Traditionalism and the Secret Intellectual History of the Twentieth Century, en esoterisk och inte nödvändigtvis politisk teologisk inriktning men med tydliga överlappningar till identitarismen, inte minst när det gäller specifika personer som till exempel den amerikanskrumänske religionsfilosofen Mircea Eliade.

Den som tror att dessa idéer någonsin varit helt övergivna tror fel, det har alltid funnits – ofta transnationella nätverk – genom vilka de disseminerats, cirkulerat och omtolkats.

Föreliggande bok av sociologiprofessorn Göran Dahl, Folk och identitet – Identitarismen och dess källor, är något så relativt ovanligt som en bok skriven på svenska som befinner sig i den allra främsta forskningsfronten i ett område som är tätt befolkat av framstående forskare. Det är inte förvånande att Dahl skrivit en bok av internationell klass inom detta fält, eftersom han i mer än tjugo år varit en av dess ledande forskare med flera centrala bidrag till förståelsen av vad som kan beskrivas som den konservativa revolutionen eller radikalkonservatismen.

Dahls senaste större bidrag till litteraturen, boken Radikalare än Hitler? De esoteriska och gröna nazisterna. Inspirationskällor. Pionjärer. Förvaltare. Ättlingar, var även den ett ytterst originellt bidrag till litteraturen. Dahl beskriver Folk och identitet som ett slags uppföljare till Radikalare än Hitler. Det är dock en hel del ny terräng som Dahl kartlägger i den nya boken. Kartläggning är en passande beskrivning av Dahls arbetsmetod både i den tidigare och i den nya boken. En stor del av texten är små kärnfullt utmejslade mini-biografier eller kartläggningar över personer, rörelser, tidskrifter/förlag och idéer. För mig är det en i sammanhanget perfekt form. Den bidrar både till bokens läsbarhet, även för en tidigare icke-insatt läsare, och till en känsla av att Dahls kunskap är närmast encyklopedisk när det gäller detta ämnesområde.

Boken är uppdelad i tre huvuddelar, en exkurs och två kortare avslutande delar. Bokens första del ”Identitarism, identitärer, identitära rörelser” tecknar den identitära terrängen såsom den sett ut sedan år 2000 fram till och med i dag. Bokens tidslinje är på ett sätt bakvänd och inleds i nuet för att avslutas i dessa idéers och rörelser äldre historiska rötter.

Dahl inleder den första delen med att presentera ett antal nyckeltexter för den samtida identitära rörelsen. Boken Generation Identitet, skriven av den unge österrikaren Markus Willinger (född 1992), har den i sammanhanget sammanfattande undertiteln En krigsförklaring mot 68-generationen. Dahl citerar Willinger: ”Vi har en ny tidsanda … Ni [dvs 68-generationen] … har raserat kyrkan … nedvärderat staten … splittrat familjen … brutit ned kärleken … kört ekonomin i botten … ifrågasatt och kritiserat allt … Vi har fått nog!” Liksom många av den identitära rörelsens nyckeltexter har Generation Identitet formen av ett politisk manifest, samtidigt som det rör sig om ett återknytande till äldre politiska traditioner och idéer. Man placerar sig själva i en position som arvtagare till den äldre radikala revolutionen som var som mest livskraftig under Weimartiden.

Därefter går Dahl igenom den högerradikala rörelse som sannolikt fått mest uppmärksamhet de senaste åren, det vill säga de löst sammanhållna grupperingar som under presidentvalet 2016 i USA blev kända som the alt-right. Dahl presenterar bland annat förlaget och websidan Counter-Currents som drivs av Greg Johnson som ett exempel på hur rörelsen disseminerar sina idéer genom nyskriven litteratur men även genom återutgivning av äldre texter. Kopplade till den amerikanska miljön finns ett antal identitärer av olika nationaliteter, flera av dem svenskar, verksamma framförallt i vad som kommit att utmejslas som identitärernas idealland, Ungern.

En styrka med Dahls bok är att han under lång tid, så långt tillbaka som till 90-talet, intervjuat centralt placerade personer i dessa miljöer, däribland Armin Mohler och Günter Maschke. I arbetet med denna bok har han bland annat rest till just Budapest för att intervjua till exempel Daniel Friberg, grundare av både webbsidan motpol.nu och förlaget Arktos, troligtvis det viktigaste förlaget för den identitära rörelsen med en omfattande utgivning av både gamla och nya böcker på svenska och engelska.

Den första delen avslutas med en genomgång av Sverigedemokraternas relation till identitarismen. Tydligast märks denna rörelses inflytande enligt Dahl när det gäller den grupp inom SDU som blev uteslutna ur moderpartiet för att efter det bilda Alternativ för Sverige. Det som blir tydligt redan i den första delen är framför allt de nya identitärernas internationella nätverkande med varandra, hur de återansluter till äldre idétraditioner och det faktum att många av dem är mycket högutbildade. Det sista tycks många gånger vara en insikt som saknats i den svenska debatten. Det är knappast outbildade eller marginaliserade personer som driver de identitära rörelserna. De bör tas på allra största allvar.

Det är knappast outbildade eller marginaliserade personer som driver de identitära rörelserna. De bör tas på allra största allvar.

I del två av boken behandlar Dahl det han identifierat som rörelsens inspirationskällor. Han inleder med att presentera ”den nya högern”, en samling framför allt franska och tyska intellektuella som sedan sent 60-tal (i vissa fall, som vi ska se, tidigare) arbetat i en radikal konservativ tradition. En huvudperson här är fransmannen Alain de Benoist som redan 1968 grundade tankesmedjan GRECE, ”Groupement de recherche et d’études pour la civilisation européenne”, vars syfte enligt Dahl var att bedriva metapolitisk kulturkamp riktad framför allt mot USA och liberalismen, delvis inspirerade av den italienske kommunistledaren Antonio Gramscis idéer om betydelsen av kulturell hegemoni.

Vidare presenterar Dahl i den andra delen en samling geopolitiska tänkare, bland vilka ryssen Aleksandr Dugin med sina idéer kring eurasianism och en multipolär värld intar en särställning. Dahl har i ett antal längre intervjuer med Dugin diskuterats dennes geopolitiska och ”filosofiska” idéer. Vad som är särskilt intressant är hur det med Dugin blir övertydligt hur denna sorts idéer är kopplade till föreställningar om rum (att de är kopplade till tid är nästan alltför uppenbart med besattheten av degeneration, guldåldrar, återfödande och så vidare). Dugins politiska betydelse i Ryssland är förvisso, vilket Dahl noterar, ofta överdriven, men därmed inte sagt att de idéer han knyter an till saknar betydelse. Här är just tanken om Eurasia och den vidhäftande ideologin eurasianismen relevanta. Kort sammanfattad lyder tanken att Ryssland och det ryska folket intar en särställning, som även översätts till en insikt om behovet av ett Lebensraum för det ryska folket. Den viktigaste representanten för denna rörelse var historikern Lev Gumiljov. Om honom har Mark Bassin nyligen skrivit en bok, The Gumilev Mystique – Biopolitics, Eurasianism, and the Construction of Community in Modern Russia, som på ett utmärkt sätt belyser hans betydelse för viktiga ryska tankekomplex.

Att geografiska eller snarare rumsliga föreställningar spelar en stor roll för den identitära rörelsen blir viktigt även i Dahls diskussion av den ”konservativa revolutionen” och ”1914-års idéer”. Han går igenom ett antal av denna rörelses nyckelpersoner, namn som Carl Schmitt, Ernst Jünger och Armin Mohler (som förövrigt myntade begreppet ”konservativ revolution” i sin doktorsavhandling 1949). Hos både Schmitt och Jünger spelar föreställningar om jorden stor roll. Särskilt viktigt framför allt för Schmitt är bundenheten till jorden, en idé som han utvecklar tydligast i sin geopolitiska bok Der Nomos der Erde, skriven under åren direkt efter andra världskriget och publicerad första gången 1950. Även för 1914 års män var kulturens bundenhet och betingning av jorden en central föreställning. Svensken Rudolf Kjellén gör denna trossats till huvudpunkten i sin introduktionsföreläsning som professor Skytteanus i Uppsala 1916, publicerad som Staten som lifsform samma år.

I bokens tredje del presenterar Dahl identitarismens kärnidéer. Denna del är också ett försök – ett lyckat sådant – att sammankoppla de idéhistoriska rötterna med vår egen samtid. Uttryckt med andra ord skapar Dahl ett antal direkta beröringspunkter mellan hur de tidiga identitärerna förstod världen och hur kontinuiteten till i dag ser ut samt vad som är nytt. Det intressanta här är vad jag skulle vilja beskriva som de strukturella likheterna i världsbilden; objekten kan förändras, men ramverket förblir relativt stabilt. En central aspekt av identitärernas världsbild är syndabockstänkandet – vilket förvisso knappast är unikt för dem – och förståelsen av politiken i Carl Schmitts efterföljd som en vän/fiende-dikotomi. Skillnaden mellan flera av dessa tänkare och Schmitt är dock, och det är viktigt att påpeka, att Schmitt varnade för att förstå ”fienden” som en absolut fiende, en fiende som måste tillintetgöras.

Bokens fjärde del är en exkurs i det Dahl benämner esoterisk symbolism. Denna exkurs skulle på ett sätt kunna ses som en ytterligare fördjupning i den identitära rörelsens källor. Här går Dahl igenom ett antal av de mest centrala tänkarna, som knappast låter sig begränsas till en tolkningsram, såsom Mircea Eliade, en av religionsvetenskapernas mer färgstarka personligheter; Julius Evola, den italienske baronen som ansåg att Mussolini inte var tillräckligt radikal; Carl Schmitt, som fortfarande inspirerar tänkare från alla delar av det politiska spektret, inte minst vänsterfilosofen Chantal Mouffe, som delvis konstruerar sin definition av det politiska utifrån Schmitts dikotomi.

Bokens sista del före slutsatserna hade jag önskat vore längre. Här gör Dahl ett försök till en sociologisk förklaring och jag är övertygad om att han har mer att säga. Detta ska ses som en önskan om att han skriver vidare och utvecklar svaren och frågorna som formuleras här. Jag tror nämligen att han är flera viktiga förklaringar på spåren. Han är det dessutom på ett sätt som, tyvärr, är alltför ovanligt i den svenska offentligheten, det vill säga helt utan skygglappar. Avslutningsvis kan jag konstatera att det är mycket svårt att göra en bok som Folk och identitet rättvisa. Trots att det är en kort bok, bara 264 sidor, fullkomligt flödar den över av kunskap. Min enda kritik är egentligen att den skulle kunna vara minst dubbelt så lång. Vissa trådar släpper Dahl alltför snabbt. Jag hoppas att det snart kommer en uppföljare.

Publicerad i Respons 2019-1