När jag söker i LIBRIS får jag över 20 000 träffar på böcker med ”Paris” i titeln. Och jag bara anar hur många hundratusentals anteckningsböcker det finns i privat ägo och okatalogiserade i arkiv, med fragment från förälskade Parisresenärer. Den viktigaste av dem alla är nog Walter Benjamins magnum opus, det omfångsrika och för många litteraturteoretiker omistliga Passagenwerk eller Arcades Project som tillkom 1927-1940 i Paris samtidigt som diskussionen gick varm kring vad detta månde bliva. Själv kallade Benjamin sin metod ”litterärt montage”. Fragmenten och essäerna om pariserlivets mentalitet och framväxt under 1800-talet är makalöst uppslagsrika. Den senaste utgåvan på svenska recenseras av Ulf Olsson i detta nummer av Respons.
Georges Bataille var den vän till vilken Walter Benjamin anförtrodde sitt stora kollagearbete om Paris och dess arkader, strax innan han flydde mot Spanien, undan nazisterna. Bataille arbetade då vid Nationalbiblioteket och gömde undan det ofärdiga manuskriptet i ett arkiv, och där hittades det efter kriget. Fritt efter Georges Bataille som Benjamin-uttolkaren Ulf Peter Hallberg sade vid ett samtal om nyutgåvan på Hedengrens bokhandel i Stockholm i januari: ”Ingen kan motstå en bok med Paris i titeln”.
När jag nyligen fick den tunna lilla boken Paris bortom Paris av Karl Steinick (Atlantis, 2016) i min hand, var det just så det kändes: oemotståndligt att inte följa med på de nio promenaderna i mindre kända Pariskvarter. Steinick tar läsaren i hand och börjar gå in i de oinbjudande kinakvarteren i 13:e (där Michel Houellebecq sägs bo) – les Olympiades – och berättar om arkitekten Holleys idé att sektionsindela stadsdelen på höjden, med skilda funktioner i olika plan. För att ta sig in i det enorma kvarteret måste man ta trappor eller rulltrappor från gatunivå upp till Avenue d’Oslo; där har jag sällan mött människor och inget spontant gatuliv uppstår i denna urbanisme verticale, den rationella senmodernistiska arkitektur som på 1960-talet skulle spara kvadratmeterutrymme utan hänsyn till behovet av spontana möten.
Fascinationen för Paris och de otaliga gestaltningarna av staden i litteraturen måste också ha att göra med dess skörhet.
Några småbutiker och restauranger finns i paviljongerna, men jag har likt Steinick aldrig känt mig lockad att slå mig ned där, så väsensskilt från 1800-talets artificiella gatuliv och passager. Steinicks promenader är därför en perfekt guide att ta med på nästa Parisbesök, antingen för att gå i hans fotspår och använda hans texter som sympatiska guidningar, där varje återvändsgata eller de otaliga brandväggar (en blottad fasad som vittnar om tidigare intilliggande byggnad) som man överallt ser i Paris, tycks vittna om svunna tider.
Fascinationen för Paris och de otaliga gestaltningarna av staden i litteraturen måste också ha att göra med dess skörhet. I memoarboken Världen av igår, blickar Stefan Zweig tillbaka på sina Parisår just när de tyska arméerna har vältrat sig in i Paris: ”Knappast någon personlig olycka har drabbat mig så hårt, skakat mig så häftigt och gjort mig så förtvivlad som förnedringen av denna stad, vilken som ingen annan erhållit nåden att lyckliggöra envar som kom inom dess trollkrets.”
Hur nära det var att all den skönhet som Zweig värderade så högt, bombades sönder innan krigsslutet, visste han inte när han skrev boken. Lika litet som någon hade kunnat förutse 2015 års terrorattentat – de angrepp på det pariserliv som Benjamin ville fånga med sitt verk, och som i stor utsträckning kan sägas leva kvar i denna ”hjärtvidgande stad” – som Zweig skriver att vännen Rilke kallade den. Om man som Karl Steinick, Stefan Zweig eller Walter Benjamin har en skärpt blick och nyfiket sinne är det inte svårt att hitta de imperfektioner som alltjämt gör Paris outtömligt gåtfull, tillåtande och förförisk.
