Islamismen är ett försök att vara annorlunda än väst

Vid millennieskiftet tycktes arabvärlden ha kört fast och bland uttolkare i Väst bredde en syn ut sig på arabvärlden som oföränderlig sedan 800-talet och väsensskild från Väst. Men till exempel är den sexuella puritanismen en modern skapelse. Företeelser som homosexualitet, abort och transvestism har långa traditioner i Mellanöstern. Mycket av det som uppfattas som traditionellt är ett modernt försök att definiera sig i motsats till Väst. Icke desto mindre har dessa uppfattningar ett fast grepp om människorna i till exempel Egypten. Svårigheten att införa en liberal demokrati bottnar ytterst i att majoriteten inte vill ha en sådan. Opinionsundersökningarna bland de egyptiska väljarna visar att de helst vill att landet ska vara ett mellanting mellan Turkiet och Saudiarabien.

Den 25 januari 2011 stod hundratusentals egyptier på Tahrirtorget i centrala Kairo och krävde regimens fall. Bakom manifestationen stod en koalition av sekulära politiska organisationer, fackföreningar och islamister. De var alla unga, utbildade och med ett gott teknologiskt handlag. Och under en tid lyckades de lura såväl sig själva som omvärlden att de representerade det egyptiska folket. Men det är ingen slump att de stora striderna efter Mubaraks avgång har utkämpats på ett bipolärt politiskt fält: militären i den ena ringhörnan och det Muslimska brödraskapet i den andra, den enda oppositionsrörelsen som förmår utmana den »djupa statsmakten« i Egypten.

Hur Egyptens framtid kommer att se ut avgörs framför allt av vad egyptierna själva vill ha och av allt att döma vill de ha islam. Den unga, liberala och urbana medelklass som blev det egyptiska upprorets ansikte fick många betraktare att tro att de representerade folkviljan. Ingen mindes längre att Egyptens befolkning är världens mest religiösa eller att en överväldigande majoritet vill att den islamiska lagen, sharia, ska ligga till grund för lagstiftningen. Hur skulle då ett framtida politiskt system kunna se ut i Egypten? Vilken roll skulle det politiska islam, islamismen, kunna spela? För att besvara de frågorna krävs att man placerar islamismen i dess historiska sammanhang och kastar av sig något av det nyorientalistiska bagage som många förståsigpåare bär på.

Vid millennieskiftet såg arabvärlden ut att ha kört fast. Trots väldiga oljetillgångar var araberna bland de fattigaste i världen. Produktiviteten var på nedgång, vetenskapen på dekis, skolsystemet i kris. Arabvärlden hade färre kvinnor i arbete än Afrika söder om Sahara. De auktoritära regimerna såg ut att sitta trygga och säkra, samtidigt som alla andra delar av världen tycktes gå fram på samtliga de områden där arabvärlden stod och stampade.

Attackerna den 11 september tolkades av många som att det var något särskilt efterblivet och barbariskt med araberna. Ett nyorientalistiskt synsätt kom att dominera på många håll i såväl forskning som offentlig debatt. Araberna förde en statisk tillvaro, lydde under främmande regler; de stod liksom utanför historien, såsom vi förstår den. Inga samhällsvetenskapliga modeller var tillämpliga, för i Mellanöstern gällde andra naturlagar. Där dansade man efter en annan pipa: islam.

Det finns många exempel på detta slags tänkande. I Axess (4:2011) gav Rutger Palmstierna sin bild av islams förhållande till den arabiska våren. Framställningen var synnerligen koncis: På 800-talet, ungefär tvåhundra år efter islams tillkomst, stängde de rådande makterna möjligheten att göra nya tolkningar av de islamiska heliga skrifterna, vilka låg till grund för den islamiska världens samhällsstruktur. Sen dess har det förblivit sig likt. I över ett årtusende, förklarade Palmstierna, har den muslimska världen levt »på autopilot«. Först 2011 slogs den av, varpå revolution och arabisk vår omedelbart följde.

Det ligger onekligen en viss lockelse i Palmstiernas framställning, så förtjänstfullt koncis och slagfärdig. Men den döljer en djupt förenklad historie-och människosyn, som egentligen inte borde övertyga någonstans i världen, heller inte i Europa/Väst. Inte kan väl människor av kött och blod gå på autopilot i över tusen år och inrätta sina liv efter en skrift som aldrig omtolkas?

Den internationella forskningen har på senare tid producerat ett antal insiktsfulla studier, vilka erbjuder en bra utgångspunkt för att studera islam och dess politiska funktion i Mellanöstern. I From the Ruins of Empire: The Intellectuals Who Remade Asia ger den indiske författaren Pankaj Mishra en lärd översikt över den asiatiska idéhistorien, under den period då kontinenten brottades med frågan om hur västerlandet blivit så överlägset. Han studerar tänkare och politiska rörelser i Kina, Japan, Indien och det Ottomanska riket och visar också hur det skedde ett kontinuerligt idéutbyte mellan dessa tänkare och organisationer.

För Mellanösterns del hette den viktigaste figuren Jamal al-Din al-Afghani. Han menade att asiaterna hade förletts av kolonialismens bländverk att överge sin autentiska kultur. Lösningen, menade Afghani, var att återgå till de essentiella urkunderna, i Mellanösterns fall till islams grunder och Koranen. Dessa idéer vann stort gehör omkring 1900. Mohamed Abduh, Afghanis mest framstående lärjunge, vidareutvecklade al-Afghanis idéer och formulerade den slogan som det Muslimska brödraskapet och andra islamistiska organisationer använder än i dag: islam hua al-hall, islam är lösningen. Med explicita hänvisningar till upplysningens idétradition hävdade Abduh att islam var en religion baserad på förnuftet, åtminstone i sin »autentiska« form, det vill säga avskalad alla »korrumperande« tillbyggnader från det religiösa etablissemanget. Det var ur denna tanketradition som islamismen växte fram under första halvan av 1900-talet, även om det påtagliga västerländska inflytandet har kommit alltmer i skymundan.

Vägen från Afghani och Abduh till islamismens dominanta ställning i Mellanösternpolitiken var inte spikrak. Varken islam eller någon annan politisk kraft var förmögen att driva de europeiska kolonialmakterna ur regionen förrän efter andra världskriget, då de snarast självdog, utarmade av kriget. Under de tidiga efterkrigsåren, då större delen av arabvärlden blev självständig, fortsatte kolonialismen att eka i arabisk politik, då makten överfördes till skikt som i allt väsentligt var inhemska kopior av de forna kolonialregimerna.

Men med början i Egypten kom de forna kolonierna att ruska av sig de kolonialistiska strukturerna under ett par omvälvande årtionden. I Egypten 1952 genomfördes en statskupp av en grupp som gått till historien som »de fria officerarna«. Tilltaget var populistiskt och revolutionärt, ett uttryck, sades det, för folkviljan som krävde att kolonialismens alla restposter genast eliminerades. Bland de fria officerarna kom en person att kliva ut i förgrunden, Gamal Abdul Nasser; 1954 blev han premiärminister och två år senare president, ett ämbete han skulle inneha fram till sin död, 1970.

Därmed blev Nasser Mellanösterns förste livstidspresident och föregångare för ett politiskt system som kom att bli utmärkande för regionen. Detta system är föremål för en ny studie av den framstående Mellanösternhistorikern Roger Owen: The Rise and Fall of Arab Presidents for Life. Liknande postkoloniala kupper genomfördes i Sudan och Irak i slutet av 1950-talet, och under 1960-talet följde Yemen, Algeriet, Syrien och Libyen i deras fotspår. I alla dessa länder instiftades presidentämbeten efter att den forna regimen hade störtats. Presidenten själv presenterades som nationens räddare. Namnen på deras efterträdare torde klinga bekant för alla som har öppnat en tidning på senare tid: Omar al-Bashir, Saddam Hussein, Ali Abdullah Saleh, Bashar al-Assad, Muammar al-Qadaffi.

Livstidspresidenterna inledde den postkoloniala eran i Mellanöstern med en skräll som ekade under årtionden. 1960-talet bevittnade 55 statskupper i arabvärlden, av vilka 27 ledde till regimskiften. I Nassers Egypten såväl som på andra håll fungerade livstidspresidenterna som ett lock som lades över äldre tiders schatteringar, som religion och etnicitet. De förespråkade samtliga ett slags arabsocialism, vars ambition var att modernisera arabvärlden, och trots den antikoloniala retoriken var grundstommarna baserade på en västerländsk vokabulär och grammatik.

Owens analys är värdefull inte minst eftersom den vederlägger en vanlig missuppfattning. Mellanösterns livstidspresidenter bör inte förstås som excentriska individer, vilket ofta har varit fallet, utan som institutioner. De utgör kittet mellan två viktiga grupper: militären och affärseliten. Med tiden har dessa tenderat att flyta samman. Egypten är ett tydligt exempel där det militär-industriella komplexet, ofta kallat »den djupa statsmakten«, kontrollerar 40 procent av ekonomin.

Förening mellan statsapparaten, militären och affärseliten, med livstidspresidenten som det förenande kittet, har satt en avgörande prägel på regionen sedan självständigheten, och den arabiska våren kan därför ses som slutet för den postkoloniala eran i Mellanösterns politik. Det ger oss också anledning att ifrågasätta betydelsen av diktatorn för diktaturen. I både Tunisien och Egypten föll presidenten eftersom militären beslöt sig för att det var mer gynnsamt att klippa banden till honom. I Syrien gjorde militären och den sunnimuslimska ekonomiska eliten motsatt bedömning. För några månader sedan antydde en rysk expert för The New York Times att Bashar al-Assad skulle bli avrättad om han försökte avgå.

Islamismens popularitet sprang ur panarabismens misslyckande. Tvärtemot vedertagna föreställningar kom stödet för islamismen inte från de fattigaste, utan från medelklassen, som under 1980-talet började känna sig alltmer marginaliserad och inte såg någon lösning vare sig i den forna arabsocialismen eller den tilltagande nyliberala ordningen, som genom nepotism och annan korruption bara tycktes gynna ett litet fåtal på toppen. Allt fler övertygades av islamisternas påstående att islam var lösningen.

Men trots att islamisterna likställde islam med tradition och kulturell autenticitet rörde det sig om en modern skapelse. Ingenstans är detta tydligare än när det gäller sex. Shereen El Feki, journalist med ett förflutet på The Economist och al-Jazeera, har skrivit en ojämn men instressant bok, Sex and the Citadel: Intimate Life in a Changing Arab World. Hon hävdar att dagens sexuella klimat i arabvärlden liknar situationen i Europa före 1950-talets sexuella revolution. Mycket av det som drev fram förändringen i Europa föreligger nu i arabvärlden, menar El Feki: kamp för demokrati och individuella rättigheter, hastigt växande städer, ökade påfrestningar på familjestrukturerna, en stor yngre generation vars värderingar skiljer sig från den äldre och förändrade kvinnoroller.

El Fekis tes är att arabvärlden från 1798 då Napoleon erövrade Egypten slöt sig i en motreaktion mot västerländsk kolonialism. Liksom Mishra menar hon att jakten på förklaringar till Västs överlägsenhet fick arabiska intellektuella att anamma ett europeiskt manus. Men medan Europa sedermera genomgick en sexuell revolution i mitten av 1900-talet, kom den postkoloniala arabvärlden, i sin strävan att definiera sig i opposition mot väst, att gå i motsatt riktning. Som ett resultat har sexuella rättigheter, inklusive jämställdhet mellan könen, blivit synonymt med en västerländsk social och politisk agenda. El Fekis resonemang har stöd i World Values Surveys som med jämna mellanrum testar människors värderingar världen runt. De visar tydligt att den stora klyftan mellan Europa och arabvärlden inte rör det politiska området, utan kring sex och könsroller.

El Fekis bok raserar den centrala nyorientalistiska föreställningen om islams konserverande inverkan. Det räcker med att kasta ett öga på Ali ibn Nasr al-Katibs sexualencyklopedi för att inse vidden av islams kapacitet till förändring. Katib levde i Bagdad runt 1000-talet. I sitt omfattande verk beskriver han ingående kraften i den kvinnliga sexualiteten, inte för att förklara hur den ska stävjas, utan för att ge råd om hur den ska tillfredsställas. Där hittar man också aforismer som: »Kärleken är ett lås och analsex dess nyckel.«

Företeelser som homosexualitet, prostitution, abort och transvetism har långa anor i Mellanöstern; de förbjöds först i mitten av 1900-talet i vågen av postkoloniala initiativ. Den fullständiga nolltoleransen i arabvärlden i dag har också lett till en omskrivning av regionens sexuella historia, så att motståndet mot samkönade relationer numera uppfattas som ett autentiskt uttryck för regionens kultur och religion.

Eftersom sex har en så central roll i dagens politiska klimat i Mellanöstern, kan kampen om sexuella rättigheter också fungera som ett effektivt bräckjärn mot den rådande konservatismen. El Feki andas optimism när hon talar om de arabiska upproren. På Tahrirtorget kunde man se par hålla om varandra och till och med kyssas, något som var otänkbart tidigare. Men risken finns att El Feki sveps med i samma optimism som drabbat så många i och utanför Mellanöstern när de betraktat upproren, och därmed begått misstaget att tro att Tahrirtorgets liberalism är en spegling av opinionen hos de breda folklagren.

Allt det som tagits upp ovan är alltså kopplat på ett eller annat sätt till den dominans som Västeuropa etablerade i slutet av 1700-talet. En organisatorisk revolution möjliggjorde en industriell, vilken i sin tur skapade behovet och förmågan att dominera större delen av jordklotet och lägga vantarna på dess naturresurser. Det präglade Europas omvärld till den grad att knappast någon dimension av kulturen, samhällslivet eller politiken förblev oberört, från religionsutövande och omfördelningspolitik till sexualmoral. Det är därför som föreställningen att Mellanöstern skulle befinna sig utanför historien, skulle ha stagnerat och ligga efter är så orimlig: dagens Mellanöstern är lika mycket en funktion av de krafter som vi sorterar under benämningen »modernitet« som någonsin dagens Europa.

Det gäller i synnerhet islamismen. I sin nya bok, The Muslim Brothers: Evolution of an Islamist Movement ger den amerikanska statsvetaren Carrie Wickham en ingående historik över världens mest framstående islamistiska rörelse, från 1920-talet till i dag. Wickham följer också utvecklingen bland några av Muslimska brödraskapets utlöpare i regionen. Boken bygger framför allt på intervjuer utförda på plats i Egypten och på andra håll i regionen under de senaste 20 åren. Hennes mångåriga engagemang ger ett unikt perspektiv på en rörelse som ofta har befunnit sig i strålkastarljuset, men vars inre struktur har förblivit höljd i dunkel på grund av den auktoritära miljö den har verkat i.

Wickham för fram två övergripande argument. För det första menar hon att Muslimska brödraskapet inte kan beskrivas i termer av binära uppdelningar, som för eller mot demokrati, moderat eller extremistisk. Brödraskapet bör i stället förstås som en paraplyorganisation, som rymmer ett stort åsiktsspektrum och där ingen enskild linje någonsin är så dominant att den representerar rörelsen som helhet.

Muslimska brödraskapet bildades 1928 av Hassan al-Banna, inspirerad av Afghanis efterföljare. Rörelsen växte snabbt, framför allt eftersom den då som nu speglade den befintliga opinionen. Rörelsens popularitet bäddade för ett vanskligt förhållande till statsmakten. Ibland har de muslimska bröderna förföljts skoningslöst, som under Nassers presidenttid. Ibland har regimen närt relationerna med Brödraskapet, oftast för att kunna använda dem som en murbräcka mot andra oppositionsgrupper, som till exempel under Anwar al-Sadat på 1970-talet.

Sadats détente med islamisterna var viktig för rörelsen, eftersom den gav upphov till en intern splittring av rörelsen mellan konservativa och reformister. Medan de konservativa hade hand om Brödraskapets traditionella och relativt insulära välgörenhetsarbete, föddes den reformistiska »mellangenerationen« ur studentpolitiken, där de tvingades arbeta i ett pluralistiskt politiskt system. Trots att reformisterna, som kom att dominera inom utbildningsväsendet och de professionella förbunden, fick långt större inflytande i samhället, lyckades de konservativa bibehålla makten i Brödraskapets interna maktcentra.

Muhammad Mursi, ledaren för Brödraskapets nybildade politiska parti, installerades som president den 30 juni 2012 genom fria val. Men hur demokratisk är Mursi och den rörelse han företräder? Utan tvivel stöttade Brödraskapet det egyptiska upproret eftersom de delade dess avsiktligt vaga politiska vision om frihet, värdighet och social rättvisa. Samtidigt visste de att större frihet för folket att välja sina egna representanter skulle innebära större inflytande för dem själva. Färre restriktioner för den politiska verksamheten gjorde det möjligt för Brödraskapet att mobilisera den apparat de ägnat årtionden åt att bygga upp och som saknade motstycke i civilsamhället. Trots det höll Brödraskapet tillbaka och var noga med att påpeka att de ville »delta, inte dominera«. Enligt Wickham var det resultatet av ett dubbelt dilemma: att främja sin agenda utan att stöta sig vare sig med den »djupa statsmakten« eller den liberala folkopinionen.

I ljuset av statskuppen som ägde rum i juli i år, då Mursi avsattes av militären efter en kampanj anförd av de sekulära krafterna bakom det egyptiska upproret, kan man konstatera att Brödraskapet inte lyckades få till en fungerande balans. Brödraskapet förlorade i trovärdighet genom att ställa upp med fler kandidater till parlamentet än utlovat och delta i presidentvalet trots löfte om motsatsen, men kanske framför allt genom den aggressiva kompromisslöshet de uppvisade i förhandlingarna kring konstitutionen.

Oppositionen som stödde statskuppen mot Mursi har hävdat att hans agerande stod i strid med andan i den egyptiska revolutionen, att han hade missbrukat folkets förtroende och förlorat dess stöd. Men påståendet är högst tvivelaktigt, av samma skäl som Wickhams bok, trots sitt enorma empiriska underlag och gedigna, detaljerade framställning, inte lyckas ge en riktigt rättvisande bild av Brödraskapet. Faktum är att det egyptiska folket inte är liberala demokrater. De värnar religionen och vill att det ska speglas i deras politiska system. Ungefär två tredjedelar vill införa sharialagstiftning, vilket även skulle innebära stränga förbud mot äktenskapsbrott och hädelse. Wickhams starka fokus på reformkrafterna inom Brödraskapet blir därmed missvisande, eftersom de aldrig har varit mer än en rörelse på marginalen.

Kanske kan det då vara på sin plats med litet tillnyktrande kvantifiering. I boken The World Through Arab Eyes: Arab Public Opinion and the Reshaping of the Middle East av Shibley Telhami, ansedd statsvetare vid the University of Maryland, får man en rejäl dos av den varan. Där sammanställer Telhami sitt arbete över det senaste årtiondet med regelbundna opinionsundersökningar. I maj 2012 genomförde han en undersökning där han frågade egyptierna vilket land de såg som den bästa förebilden för Egyptens statsskick. En stor majoritet svarade Turkiet, på avlägsen andraplats kom Saudi­arabien. Det är alltså här någonstans som det ideala egyptiska statsskicket ligger om egyptierna själva får bestämma: någonstans mellan ett fritt men religiöst dominerat statsskick, och oförblommerad sharialagstiftning. När de emellertid ombads lista de länder som de ansåg vara mest demokratiska hamnade Turkiet långt efter en rad europeiska länder och Saudiarabien ända ner i botten. Frihet och demokrati är inte oviktigt, enligt Telhami, men de har betydande konkurrens från andra värden, som religion och stabilitet.

Egyptens befolkning tycks alltså instämma i parollen att islam är lösningen. Men vad är då islam? Det ligger nära till hands att betrakta islam som en verktygslåda – en religion som andra, men också en föreställningsvärld med vars hjälp man identifierar och definierar problem och formulerar nya visioner. Islam presenteras som lösningen, men tjänar kanske en ännu mer betydelsefull roll under arbetet med problemformuleringen.

Hur islams framtid ser ut i den arabiska politiken är svårt att säga. Men dess betydelse kommer öka innan den minskar.

Publicerad i Respons 2013-4