Isländsk högmedeltid konstruerade bilden av det fornnordiska arvet

En bok med titeln Snorre och sagorna är ovanlig i dag. Inom svensk forskning var den fornisländska litteraturen länge ett viktigt studieobjekt; numera har det nästan helt försvunnit. I många andra länder är däremot den fornisländska litteraturen mycket framträdande inom skandinavistiken, snarast mer framträdande än de samtida författarskap som fångar svenska litteraturvetares intresse. Och det händer mycket inom den internationella forskningen kring fornisländsk litteratur. Genrer som förr ansågs perifera står nu ofta i centrum. Kunskaperna om metrik och poetiska finesser inom den fornisländska poesin ökar hela tiden. Nya tolkningar av de välbekanta texterna ifrågasätter tidigare synsätt. Om detta har en svensk allmänhet fått veta föga och det lilla som eventuellt återstår på universitetens kurser i litteraturhistoria tuggar snarare om en gammal bild. Men Mikael Males nyutkomna bok ger en inblick i mycket av den nyare forskning som bedrivs inom området. Males är betecknande nog verksam utomlands, vid Oslo universitet, men han är en svensk forskare och hans bok är skriven på svenska.

Titeln är missvisande. Snorre skrev förvisso sagor, men boken handlar inte om dessa eller om Snorres relation till sagor överlag; den handlar i själva verket ganska litet om sagor eller Snorre. Temat är snarare den isländska högmedeltidens relation till det inhemska förflutna och den europeiska lärdomen och teologin. Till stor del handlar det om hur denna högmedeltida isländska kultur konstruerar ett gammalt och fornt arv. Stora delar av boken handlar om skaldediktningen, Males specialområde. Skaldediktning är den ena huvudgenren inom den fornnordiska poesin, och till skillnad från den andra, eddadiktningen, är den ytterst svårtillgänglig. Skaldediktningen är full av poetiska ord och ofta extrema omskrivningar – kenningar – som ibland fungerar som ett slags rebusar som ofta kräver kunskap om inhemsk mytologi och berättarskatt för att kunna begripas.

Skaldediktningen är visserligen konservativ, men den genomgår också förändringar under århundradena från vikingatid till högmedeltid, och sådana förändringar står i centrum för de första kapitlen i boken. Äldre skaldediktning var full av mytologiska referenser i bildspråket, men vid tiden för kristnandet försvinner dessa i huvudsak; det gäller till exempel de talrika dikter som hyllar missionskungarna Olav Tryggvason och Olav den helige. Uppenbarligen sågs sådant ”hedniskt” bildspråk som religiöst belastat och därmed omöjligt att använda för kristna skalder. Denna förändring har noterats även av tidigare forskare, men den statistiska tendensen har ändå varit motsägelsefull och svårtolkad. Males har i sina undersökningar gjort nya fynd. Han kan därigenom korrigera den gängse bilden och det gör statistiken betydligt klarare. En påfallande vanlig typ av mytologiska kenningar, där till exempel svärdets Frej helt enkelt betydde ”krigare”, försvinner inte alls utan tycks ha upplevts som helt oproblematisk i kristen tid; Males menar att de enbart anspelade på att gudarna hade människogestalt. Det som försvinner är kenningar som förutsätter kännedom om en hel hednisk föreställningsvärld – såsom att diktkonsten kallas Odins heliga dryck – och här är försvinnandet i den kristna skaldediktningen närmast totalt och står i skarp kontrast till den tidigare. Males nya observation och distinktion mellan olika typer av mytologiska kenningar stärker och förtydliga alltså den bild som redan tidigare forskning sett.

Skaldediktning är den ena huvudgenren inom den fornnordiska poesin, och till skillnad från den andra, eddadiktningen, är den ytterst svårtillgänglig.

De mytologiska kenningarna är borta från skaldediktningen under nästan 150 år, men sedan händer något märkligt. Detta slags kenningar kommer tillbaka i mitten av 1100-talet och blir plötsligt vanliga på nytt. Den som gick i bräschen var en präst, Einarr Skúlason, som Males ägnar ett helt kapitel åt. Nu kunde det låta som förr igen, ja, snarast ännu mer så, såsom när Einarr låter formuleringen ”Frejs systerdotter bär sin mors ögonfransars snödriva” uttrycka det tämligen triviala ”det dyrbara föremålet är prytt med guld”. Einarr Skúlason låter samtidigt sin latinska lärdom komma fram i sina dikter, som ofta har ett direkt kristet innehåll.

Det kan onekligen tyckas paradoxalt att det är just han som blir ett slags återintroduktör av den hedniska mytologin i poesin, men Males hävdar att detta är det naturliga. I den lärda latinkultur som Einarr tillhörde lästes mycket antika klassiker, och där var den antika – lika hedniska – mytologin framträdande, och detta slags verk skulle efterbildas av poeterna. Det nya var att Einarr såg en möjlighet att göra något liknande med den inhemska, nordiska mytologin. Den gamla tradition Einarr återuppväckte var alltså inhemsk, men det var just hans latinska lärdom som fick honom att se värdet i detta arv.

Det återuppväckande av den inhemska traditionen och mytologin som Einarr Skúlason tycks ha inlett får sitt mest storslagna uttryck i Snorri Sturlusons verk några decennier in på 1200-talet. Då skrev Snorri sin Edda, ett verk som till stora delar är en poetik, en bok om konsten att komponera skaldedikt, men som också innehåller de flesta av de mytologiska berättelser som dyker upp i antologier och skolböcker i vår tid som äkta hedniska myter. Det längsta kapitlet i Males bok handlar om just Snorri och hans Edda.

Males betonar att Snorri förvisso arbetar med ett gammalt material, både när det gäller gäller mytologiska berättelser och inhemsk poesi, och att hans terminologi i poetikavsnitten är inhemsk och inte latinsk. Men huvudlinjen i kapitlet är ändå att fastslå den lärda, kristna latinkulturens betydelse för Snorris Edda och hela dess utformning. En av Snorris mytologiska berättelser innehåller till exempel en episod om hur jätten Ymers blod dränker hela frostjättarnas släkte förutom en viss Bergelmir och hans familj, som räddade sig upp på en kista. Males menar att Snorri här bygger på den bibliska berättelsen om syndafloden och hur Noak och hans familj där är de enda som överlever dränkandet av mänskligheten genom att rädda sig i en ark.

Males har en god poäng här, inte minst som den – förmodligen genuint förkristna – diktstrof som Snorri citerar som belägg för episoden inte innehåller något om någon flod, någon dränkning, någon familj eller något om att kistan som Bergelmir låg på skulle ha använts för räddning av något slag. I fall som dessa är det svårt att inte se Snorri som en kreativ författare som visserligen bygger på forntida strofer, men som också tolkar materialet utifrån sin tids lärdom och teologi och de mönster som denna kontext erbjöd. I så fall blir Males slutsats rimlig: som källa till genuina förkristna föreställningar och berättelser har Snorris Edda inte något högt värde.

I kapitlet ”Den exotiska vikingatiden” står frågan om de isländska sagornas källvärde i centrum. Sagorna skrevs på 1200- och 1300-talet, men de skildrar vikingatiden bortåt 300 år tidigare. Males ger några exempel på information i sagorna som faktiskt tycks bygga på verklig kunskap om förkristna traditioner, till exempel gudafigurer som deponeras i stolphål, en tradition som har bekräftats genom talrika arkeologiska fynd. Men Males pekar framför allt på fall där han anser att 1200-talets sagaförfattare har skapat berättelser utifrån kreativa tolkningar av inslag i – den ganska tunna – traditionen.

Ölvir barnakarls tillnamn syftar knappast, som sagaförfattaren vill få oss att tro, på Ölvirs bristande förtjusning i sedvänjan att spetsa spädbarn på spjut, utan på det faktum att han hade många barn – ordet barnakarl är säkert belagt i denna mer prosaiska betydelse. Här ger Males en rolig och intressant översikt över hur ett antal forskare tagit sagans absurda förklaring av tillnamnet på allvar och därmed åstadkommit en kittlande ruskig vikingased. Eyrbyggja saga skildrar hur ett särskilt skär utanför en hednisk kultplats gjordes till avträde, då det vore vanhelgande att uträtta sina behov på helig mark. Males hävdar att hela historien bygger på en kombination av en kreativ tolkning av ortnamnet Dritsker (”skitskäret”) och en berättelse i 5:e Mosebok, i vilken Moses förbjöd folket att uträtta sina behov i lägret, då detta var heligt. Males tolkning framstår som i stort sett rimlig. Dritsker torde för övrigt, vilket nyare forskning (som Males inte noterat) har visat, snarast betyda ”fågelspillningsskäret”. Fallet säger förmodligen en hel del om hur de högmedeltida sagatexternas relation till den tid de skildrar såg ut. Males påpekar hur liten den historiska kärnan kunde vara och att sagaförfattarna styrts av en strävan att ge en färgstark och mustig bild av vikingatiden.

Snorre och sagorna är bara 160 sidor lång, men det är en innehållsrik bok. Den skänker översikter över delar av den fornisländska litteraturen som är föga kända och knappast någonsin förr har uppmärksammats för en svensk publik. Den presenterar mycket av den forskning som bedrivits inom området, inte minst många av de senaste årens livaktiga diskussioner med nya idéer och perspektiv. Men någon ren populäröversikt är det inte. Stora delar av boken presenterar Males egen forskning. Påfallande ofta kan han presentera nya rön och lägga fram nya lösningar och tolkningar som korrigerar eller nyanserar det tidigare forskning kommit fram till. Flera av kapitlen är närmast presentationer av artiklar han tidigare har publicerat i vetenskapliga tidskrifter. Males strävan att på ett tillgängligt och underhållande sätt göra egen vetenskaplig forskning känd för en intresserad allmänhet utgör ett föredöme för andra forskare.

Svenska litteraturvetare prioriterar gärna redovisning av teoretiska läsefrukter på modet på ett sätt som ofta mer ger intryck av elevens redovisning av en hemläxa än av en vetenskaplig undersökning med nya rön.

Males slutsatser och tolkningar när det gäller de centrala frågorna om högmedeltidens kreativa konstruktion av det förflutna förefaller i huvudsak väl underbyggda. Mycket av det som ofta uppfattas som genuint vikingatida myt och historia är helt visst skapelser av högmedeltiden. Men ibland skulle andra, för Males främmande, perspektiv ha kunnat nyansera hans bild. I samband med resonemanget hur ortnamn och tillnamn ger upphov till berättelser kunde han med fördel ha uppmärksammat ett folkloristiskt perspektiv. Inom folkloristiken är det ett väl bekant faktum att just ortnamn och tolkningar av dem kan ge upphov till sägner av de mest fantastiska slag. Men Males väger inte in detta perspektiv. För honom står valet mellan antingen genuina, historiska fakta som skulle ha traderats muntligt över århundradena eller kreativa högmedeltida författares litterära påhitt. Han diskuterar inte möjligheten att sagorna på 1200-talet faktiskt återger muntlig tradition, som författarna och publiken uppfattade som sann, men att redan denna tradition hade grundligt transformerat och omtolkat den ursprungliga kärnan. En sådan tolkning av fallet Dritsker skulle vara i linje med hur folksägner i sen tid fungerar; någon historiskt pålitlig information skänker de ingalunda, men muntlig tradition är de förvisso, icke skrivande författares litterära uppfinningar.

Det finns också skäl att påpeka att inte alla de mytologiska berättelser som kan beläggas enbart i Snorris Edda kan avfärdas som lärda skapelser utifrån kristna modeller. Religionshistorikerna är inte fullt så naiva som man kan få intrycket av när man läser Males; mycket av Snorris unika mytologiska information har paralleller i andra icke-kristna religioner och torde ofta utgöra genuin tradition från förkristen tid.

Males noterar förekomsten av skilda grundhållningar inom forskningen kring den fornnordiska litteraturen och kulturen. Han skiljer ut en motsättning mellan det han kallar ”avfällingar” och ”korsfarare”. Tyvärr är termerna olyckligt valda och gör motsättningen svårbegriplig. Då är de termer som använts för den likartade motsättningen inom forskningen kring fornkeltisk litteratur (som Males refererar till) mer klargörande: nativister kontra latinister. För den grundläggande motsättningen gäller just om man skall se de bevarade texterna, i detta fall de högmedeltida isländska texterna, som i första hand ett inhemskt arv och uttryck för den forntid de skildrar eller som produkter som i första hand kan förstås utifrån sin samtid och den kristna och latinlärda kontext som denna erbjöd. Och detta är en reell motsättning inom forskningen kring det fornnordiska. Som Males påpekar tenderar religionshistoriker att favorisera det förstnämnda perspektivet, medan filologer och historiker föredrar det senare. Males anser sig kunna välja nyanserat från ömsom det ena, ömsom det andra perspektivet. Gott så, men det är ingen tvekan om att han i första hand hör hemma i latinisternas läger och presenterar deras argument ovanligt skickligt. Det finns, som framgått ovan, mycket som talar för de tolkningar som hans latinistiska perspektiv tillhandahåller, men en större respekt för det nativistiska perspektivet hade ändå varit på sin plats och skulle ha kunnat generera ännu mer övertygande tolkningar.

Inom dagens svenska humanistiska forskning är ett arbete som Males bok något avvikande. Svenska litteraturvetare prioriterar gärna redovisning av teoretiska läsefrukter på modet på ett sätt som ofta mer ger intryck av elevens redovisning av en hemläxa än av en vetenskaplig undersökning med nya rön. Males presenterar däremot gång på gång nya slutsatser och omtolkningar i relation till tidigare forskning, gång på gång finner han nya infallsvinklar, ställer nya frågor och kommer med nya svar som förändrar och ökar vår kunskap. Den i vår tid övliga uppräkningen av teoretiker och kodord på modet slipper vi. Hos Males står de egna tankarna och argumenten i centrum, inte andras. Det är djupt välgörande.

Publicerad i Respons 2018-6