Gershom Gorenberg: Israels attack på sig självt

Gershom Gorenberg är inte som de flesta israeler, vilket nog får sägas vara typiskt israeliskt. Ett par pigga, skärskådande ögon plirar ut genom en glugg mellan skägget och kalufsen. Kippan han bär ligger nersänkt, nästan osynlig, i det vildvuxna rufset på huvudet. På många sätt ser han alltså ut som de bosättare han har ägnat större delen av sitt liv åt att kritisera i hyllade böcker och tidningsartiklar, bland annat i The New York Times, The Washington Post, Jerusalem Report och Ha’aretz.

Jag har sökt upp honom i hans hemstad, Jerusalem, för att tala om hans nya bok, The Unmaking of Israel (Harper). Precis som hans två föregående böcker, handlar The Unmaking om den israeliska bosättarrörelsen. Men denna gång har Gorenberg tagit ett bredare grepp på rörelsen och dess förhållande till det israeliska samhället och politiken. »Genom ett antal kortsiktiga eller ogenomtänkta policies har Israel slagit in på en förödande väg«, säger Gorenberg. »Ockupationen av Västbanken håller på att urholka kritiska aspekter av den israeliska rättsstaten.«

Den drivande tesen hos Gorenberg är att ockupationen och bosättningarna har haft en dubbel skadeverkan, dels genom den uppenbara orättvisa som drabbar palestinierna, dels genom att de ständigt kräver att Israel gör våld på sina egna demokratiska principer. Gorenbergs fokus ligger i första hand på det senare. Hans kritik av ockupationen är formulerad ur ett israeliskt självintresse, snarare än ett universellt rättviseperspektiv, även om han knappast är oberörd inför det senare. Stödet till bosättarna har tvingat den israeliska statsapparaten att systematiskt kringgå sina egna grundläggande värden, menar Gorenberg. Därmed riskerar Israel att omintetgöra sig själv. »Israel måste byta riktning för att överleva och blomstra som nationalstat och demokrati.« Sker inte detta, och det snart, kommer Israel att gå under, varnar han.

I boken påpekar Gorenberg att han inte framför denna kritik i egenskap av religionsmotståndare utan som troende jude.Han är israelisk medborgare genom eget val, inflyttad sedan 35 år från Kalifornien. Här har han uppfostrat sina tre barn, av vilka två för närvarande gör militärtjänst i den israeliska armén.

För att åskådliggöra effekterna av ockupationen och bosättarpolitiken på det israeliska samhället, delar Gorenberg i sin nya bok in Israels historia i tre faser. Den »första republiken« sträcker sig från Israels bildande 1948 till sexdagarskriget 1967. Under denna period led den unga judiska staten av en del barnsjukdomar och hade emellanåt svårt att kasta av sig sin karaktär som en etno-nationell rörelse till förmån för en demokratisk stat med likabehandling av alla sina medborgare. Men gradvis kom landet att infria sina demokratiska ideal, inte minst genom att Högsta domstolen befäste sitt oberoende gentemot statsmakten.

Under nästa fas kom Israel enligt Gorenberg att bli »det oavsiktliga imperiet«. Denna period tog vid efter sexdagarskriget i juni 1967, då Israel erövrade stora arabiska landområden. Israels ledare stod länge och vägde i frågan om vad man skulle göra med de ockuperade territorierna. Obeslutsamheten i regeringen öppnade för en national-religiös bosättarrörelse att gripa initiativet och verka relativt obehindrat, ofta med direkt stöd från delar av den israeliska statsapparaten. Det var i denna stund som Israel slog in på den olycksaliga väg som nu hotar att störta den judiska staten i fördärvet.

Den israeliska rättsstaten, som hade växt sig gradvis starkare under den första republikens år, sattes nu på undantag. Nya lagar tillkom för att underlätta bosättarprojektet, med resultatet att lagen existerade för att tjäna bosättningarna, inte rättvisan. Med tiden blev det allt tydligare att lagen hade underordnats en politisk agenda. Som ett exempel kan nämnas att när bosättarledaren Moshe Levinger mördade en palestinsk skomakare på öppen gata i Hebron 1988, dömdes han till fem månaders fängelse för vållande till annans död.

Genom Osloprocessen i början av 1990-talet trädde Israel in i sin tredje fas. Under tiden som följde tog landet avgörande mått och steg för att nå en förlikning med palestinierna och arabländerna genom omfattande förhandlingar och långtgående löften om politiska och territoriella eftergifter. Men samtidigt fördjupades paradoxalt nog ockupationen av Västbanken. Antalet bosättare har sedan dess ökat från 116 000 till över 300 000. Därtill kommer de nästan 200 000 israeliska bosättare som slagit ner sina bopålar i den ockuperade, östra delen av Jerusalem. Gorenberg kallar denna tredje fas för det »ambivalenta imperiet«.

»Ockupationen är inte orsaken till alla problem, men den förvärrar allt. För att kunna öppna upp ett politiskt utrymme där problemen kan lösas, är det avgörande att rensa bordet. Först då kan vi återgå till riktig politik«, säger Gorenberg. Många problem som inte direkt har orsakats av ockupationen, som frågan om militärtjänstgöring för israeliska palestinier och ultraortodoxa judar, skulle ha varit lösta för länge sedan om inte ockupationen hade varit.

Även ekonomin skulle ha varit i bättre skick, hävdar Gorenberg. I nuläget röstar israelerna på det politiska parti som de står närmast i frågan om konflikten; den ekonomiska politiken kommer på köpet. Det har bäddat för en ekonomisk situation präglad av mäktiga oligarker med nära band till det politiska etablissemanget. Förra sommarens tältprotest, då tusentals ungdomar runtom i landet campade längs boulevarder och i stadsparker i protest mot den rådande ekonomiska situationen, var ett utslag av detta tillstånd.

Många har försökt att sätta en prislapp på bosättarprojektet. Enligt en tämligen modest uppskattning från den israeliska frivilligorganisationen Fred nu stödjer den israeliska staten bosättarna med omkring 3 miljarder kronor om året; »förmodligen Israels enskilt dyraste civila – eller snarare civil-militära – projekt under perioden sedan 1967«, som en annan rapport från 2008 formulerade saken. I den summan ingår stöd till diverse religiösa institutioner som, enligt Gorenberg, barbariserar judendomen och finansiering om miljontals kronor av bosättningar, som både enligt israelisk och folkrätten är illegala.

Genom att ha understött bosättarna ekonomiskt, juridiskt och militärt sedan 1967, har den israeliska statsapparaten skänkt liv och näring åt en extremistisk national-religiös rörelse. Denna utveckling, som Gorenberg beskriver som statens attack på sina egna lagar, har på senare tid resulterat i att en rasistisk fundamentalism har återimporterats till Israel från de ockuperade områdena.

Till exempel har den israeliska armén alltmer kommit att fyllas av rekryter från bosättarhem, inte minst genom de många och växande religiösa förbanden; över en tredjedel av dem som utexamineras från officersutbildningarna är numera bosättare. Gorenberg påpekar att det sätter frågetecken kring Israels förmåga att utrymma Västbanken inom ramen för ett framtida avtal med palestinierna. De mest återhållna uppskattningarna ger vid handen att 65 000 bosättare kommer behöva avhysas – och det av en armé som i allt högre utsträckning består av just bosättare. I en opinionsundersökning bland israeliska ungdomar uppgav hälften att de skulle vägra en order att utrymma bosättningar. Bland religiösa svarade hela 80 procent så.

Även i attityden till palestinier med israeliskt medborgarskap anar man en oroande förskjutning. Enligt undersökningen ovan ansåg hälften av de tillfrågade att arabiska israeler inte borde ha samma rättigheter som judar, inklusive rätten att ställa upp i val till Knesset. Även när det gäller denna ståndpunkt var de religiösa ungdomarna starkt överrepresenterade.

Precis som karaktärer i stor litteratur, beskrivs Israel bäst genom sina motsägelser, genom sina tragiska tillkortakommanden och heroiska ambitioner.

Av sina kritiker beskrivs Israel ofta som ett land fullt av konflikter och våld, ett kolonialistiskt projekt med förödande konsekvenser för miljontals palestinier. Men landet kan också ses som en enastående framgångssaga, ett land som erbjöd en fristad åt miljontals judar då de precis genomlidit sin största katastrof någonsin, och vars ekonomiska utveckling var raketartad: från u-land till i-land inom loppet av en generation.

»Kontrasterna mellan dessa två bilder är bjärt – och vilseledande«, säger Gorenberg. »I Europa tenderar samtalet att grundas på för lite kunskap och svartvita ställningstaganden. Människor försöker pressa in Israel i kategorier som egentligen inte passar så bra. Det handlar inte om kolonialism eller förintelse eller apartheid. Dessa rigida kategorier är bara distraherande. Jag vill beskriva Israel som det är. Precis som karaktärer i stor litteratur, beskrivs Israel bäst genom sina motsägelser, genom sina tragiska tillkortakommanden och heroiska ambitioner. Jag är tolstojan. Jag tror att alla olyckliga länder är olyckliga på sitt eget sätt.«

Efter att ha läst boken och talat med Gorenberg är det lätt att få intrycket att hoppet är ute för den judiska staten. Men den slutsatsen ställer Gorenberg själv inte upp på. Israel kan fortfarande komma på rätt köl igen, menar han. Men då måste det till några rejäla förändringar. För det första måste ockupationen upphöra och en palestinsk stat upprättas jämte Israel. För det andra måste separationen mellan religion och stat en gång för alla fullföljas. »Religion blomstrar i omvänd korrelation till dess närhet till staten. Det är inte bara staten som skadas av att vara för nära religionen. Religionen skadas också av staten«, säger Gorenberg. Slutligen måste Israel överge sina band till den etniska nationalrörelse ur vilken landet en gång sprang och i sanning övergå till att praktisera det liberala demokratiska ideal som man alltid har sagt sig eftersträva.

Nog låter det lovande, men en viss skepsis dröjer sig kvar hos mig. Om det nu är så illa ställt som han påstår, undrar jag, finns det då fortfarande en kritisk massa av liberala demokrater kvar i Israel, som delar hans syn på vad Israel borde vara? »Jag vet inte«, svarar han lakoniskt, men så tillägger han med ett snett leende: »Jag hoppas det och tycker det är dags att vi tog reda på det.« En typisk israel, trots allt.

Publicerad i Respons 2013-1