Jazzhistoria med musiken på för låg volym

Författaren, som är skribent i Dagens Industri, har skrivit en medryckande kulturhistorisk studie av hur jazzen kom till Sverige med tillbakablickar på utvecklingen i USA och sidoblickar på svensk politisk och social utveckling.

Jazzmusiken och filmen utvecklades på flera sätt parallellt eller analogt under 1900-talet. En likhet gäller det långsamma accepterandet hos den estetiskt medvetna publiken. Båda konstformerna började från botten, som en underhållning för den moderna storstadens underklass, för att sedan arbeta sig uppåt och vinna respekt för sin egenart. Jazzen togs först på allvar bara inom vänsterns kulturkritik och – negativt – på högerkanten där den pekades ut som kulturfara. Detsamma gällde filmen. Först långsamt växte det fram en teoretisk förståelse, där de forna uppkomlingarnas egenart beskrevs historiskt och analyserades.

Jazzens dubbla ansikte som hot och som löfte är ett ledmotiv i Göran Jonssons historik. Författaren har föregångare, som han dock inte låtsas om även när han ibland följer dem tätt i spåren. Erik Kjellbergs svenska jazzhistoria från 1985, Johan Fornäs kulturteoretiska studie Moderna människor – Folkhemmet och jazzen från 2004 och Jan Bruérs doktorsavhandling om den svenska jazzen under 1950- och 60-talet från 2007 återfinns i bokens litteraturlista – men bara där.

Jonsson äreräddar glädjande nog en relativ doldis i den svenska jazzvärlden, skivproducenten och musikern Gunnar Lindqvist, som på 1960- och 70-talet stod bakom inte mindre än nio jazzalbum belönade med priset Gyllene skivan.

För den som inte är bekant med ämnet kan Frihetens blå toner fungera som en översiktlig introduktion. Ibland stannar Jonsson inför enskilda välkända personligheter: Åke Hasselgård, som utvandrade till USA, men dog i en trafikolycka 1948 innan han hann få ett genombrott; Lars Gullin, den svenska jazzhistoriens originellaste begåvning både som barytonsaxofonist och kompositör; Monica Zetterlund, den enda svenska jazzsångerska som nått en stor publik; den mångsidige pianisten Jan Johansson, som gått till allas hjärta endast för ”Jazz på svenska” och som upphovsman till ”Här kommer Pippi Långstrump”; pianisten Esbjörn Svensson, vars trio just blivit ett världsnamn när dess ledare dog i en drunkningsolycka. Jonsson äreräddar glädjande nog en relativ doldis i den svenska jazzvärlden, skivproducenten och musikern Gunnar Lindqvist, som på 1960- och 70-talet stod bakom inte mindre än nio jazzalbum belönade med priset Gyllene skivan. Trumslagaren Fredrik Noréns grupp, som var en plantskola för gårdagens och dagens främsta svenska musiker, framhålls med rätta.

Bokens kapitel – som ibland mer liknar fristående essäer – störs ställvis av en otydlig förankring i tiden när årtal saknas; en kronologisk tabell baktill hade varit välkommen. Författaren prövar olika perspektiv, liknande dem som Johan Fornäs presenterade i sin studie om jazzen i folkhemmet: jazzen som representant för det nya, unga, det låga, det främmande i konflikt med tradition, etablissemang, smakcensur och svensk xenofobi. Begreppen används dock inte konsekvent och ingen återkoppling sker till en helhetssyn där de olika faktorerna sätts samman.

Kronologiskt fyller Frihetens blå toner en stor lucka efter Erik Kjellbergs Svensk jazzhistoria från 1985. De viktigaste aktörerna och händelserna från senare decennier finns med, även om man som läsare naturligtvis måste sakna somliga saker ju längre fram i tiden man kommer. Själv kan jag beklaga att Jonsson inte funnit plats för de viktiga grupperingarna kring skivbolaget Hoob med sångerskan Lina Nyberg, saxofonisten Fredrik Ljungkvist och pianisten och kompositören Cecilia Persson i centrum.

För den erfarne jazzlyssnaren kan namnen kanske väcka till liv minnet av hörda skivor och konserter. Men den oerfarne måste fråga sig: hur lät det?

Problemet med boken är emellertid en helt annan frånvaro. Kollegan Jan Gradvall säger i sin vänskapsrecension i Dagens Industri 13/9 2018 att boken är ”ögon- och öronöppnande för andra än jazzfans”. Det stämmer knappast. Om man jämför med Erik Kjellbergs tre decennier äldre jazzhistoria saknar Jonssons bok nästan alla egna försök till musikalisk karakteristik av de artister och orkesterledare som behandlas. För den erfarne jazzlyssnaren kan namnen kanske väcka till liv minnet av hörda skivor och konserter. Men den oerfarne måste fråga sig: hur lät det? En oändlig revy av personer passerar förbi vilkas musik förblir utan ansikte, utan doft och utan distinktioner som kunde ge relief och konkretion. När det heter om en ledande avantgardegrupp att ”deras instrumentala musik är svårdefinierad och genreöverskridande” så är det mer än lovligt banalt. Att lyssna på jazz är en sinnlig upplevelse, men Göran Jonssons bok övertygar inte om den saken.

Publicerad i Respons 2018-6