Josephus svindlande balansgång mellan Rom och Jerusalem

Håll i hatten i den civilisationsomstörtande samtiden, jag tänker nämligen påstå någonting som låter alldeles absurt…hoppingivande: antika texter är på uppsving i Sverige! Bara sedan i fjol har fyra praktverk nått svenska läsare och samtliga är direktöversatta från källspråken: Eric Cullheds översättning av Ciceros brev från den romerska republikens sista år, Ingvar Björkessons tolkning av den romerske poeten Ovidius Fasti, Dödahavsrullarna på svenska och Ingemar Lagerströms nu föreliggande översättning från grekiskan av Josephus Judarnas krig (Santérus förlag). Alla dessa texter kommer från århundradena kring vår tideräknings början, en period som präglades av eskatologiska tongångar, imperier på uppgång eller fall, maktkamper mellan olika sekter, rövarband och tronpretendenter och inte minst politisk och religiös fanatism. Kanske är det just parallellerna till dagens alarmistiska spådomar om allsköns systemkollapser som ligger bakom det ökade intresset för antika texter från denna dramatiska tidsperiod. 

Den judiske historieskrivaren Flavius Josephus föddes som Joseph bar Mattityahu i Jerusalem omkring 37 vår tideräkning. Hans tre stora verk (Judarnas krig, Judiska historien, Självbiografi) utgör de i särklass viktigaste utombibliska källorna till judendom under den tidiga romerska perioden. Josephus kom från en inflytelserik prästsläkt och tjänstgjorde själv som präst i templet. När det judiska upproret mot den romerska ockupationen bryter ut år 66 leder Josephus motståndet mot romarna i Galileen. Men i samband med härföraren Vespasianus belägring av fästningen Jotapata tillfångatas Josephus och används av romarna som medlare under belägringen av Jerusalem. Detta får många judar att se honom som en nedrig överlöpare. Efter förstörelsen av Jerusalem följer Josephus med Titus till Rom. Väl i den kejserliga huvudstaden erhåller han romerskt medborgarskap och livslångt ekonomiskt understöd för att skriva historieskildringar. 

Genom historien har ointresset för Josephus skrifter varit förhärskande bland judar, något som kan förklaras med att han lierade sig med romarna samt att hans verk bevarades på grekiska under en tid då alla källor som blev en del av den judiska kanon var skrivna på hebreiska eller arameiska. Josephus verkade också i en annan litterär kontext än efterkrigstidens Judeen, Galileen och Mesopotamien, där den rabbinska litteraturen utvecklades. Dessutom användes Josephus skrifter flitigt av kristna apologeter. På senare år märks ett ökat intresse för Josephus bland judar, kanske tack vare att forskare har letat sig bortom 2000 år av kristna tolkningar av hans verk och funnit en energisk talesperson för judisk kultur under romersk ockupation. Kanske är det dags att börja se Josephus som en pressad balanskonstnär med lika stark lojalitet mot Jerusalem som mot Rom. 

På en tvåtusenårig tidsbåge ledsagas läsaren till det kulturella myller som lade grund till framväxten av den rabbinska judendomen och den kristna rörelsen under det första århundradet.

Judarnas krig beskriver de inre striderna i landet Israel och i centrum står det judiska upproret mot den romerska överhögheten som ledde till Jerusalems förstörelse år 70 v.t. Med Josephus som guide möter läsaren karaktärer från såväl Hebreiska bibeln som Nya testamentet, Talmud och icke-kanonisk judisk och kristen litteratur. Militärhistoria varvas med personliga analyser av händelseutvecklingar och olika aktörers handlingar. På en tvåtusenårig tidsbåge ledsagas läsaren till det kulturella myller som lade grund till framväxten av den rabbinska judendomen och den kristna rörelsen under det första århundradet. Judarnas krig skrevs huvudsakligen under kejsar Vespianus regering (69–79 v.t.), men publicerades förmodligen under Titus kejsartid (79–81 v.t.). Trots att Josephus själv försäkrar att han »under arbetets gång ständigt haft sanningen som riktmärke«, vill jag nedan teckna hans historiska kontext utifrån modern historieforskning och inte hans egna utsagor, i vilka han inte försitter ett enda tillfälle att framhålla sin egen intellektuella förmåga eller sina romerska välgörares Vespianus och Titus »mildhet«. Håll i hatten, som sagt.

Josephus inleder sin berättelse på 200-talet före vår tideräkning, under den så kallade hasmoneiska perioden, när benämningen »judar« börjar dyka upp som beteckning för en specifik religiös identitet. De tidigare bibliska texterna refererar till det judiska folket såsom israeliter, hebréer, Israels barn eller Israels folk. När landet Israel kom under inflytande av hellenismen, det vill säga den kulturblandning som uppstod då grekiskt och orientaliskt tankegods sammansmälte i och med Alexander den stores erövringar, blev grekiska det samlande administrationsspråket, särskilt för den bildade stadselit som Josephus var en del av (även om Josephus nedskrivna grekiska är krånglig på grund av ansatsen att följa det mer »klassiska« attiska stilidealet). Det är på grekiska (bland annat i Mackabeerböckerna) som begreppet Ioudaismos (»judendom«) börjar användas. Invånarna i Judeen börjar nu att kallas för judar och förknippas med den specifika religiösa identitet och de texter som växer fram i detta område. Just kampen om identitet och religiöst självbestämmande är de politiska knäckfrågorna under den hellenistiska perioden. Josephus berättelse inleds under tiden när Judeen styrdes av hellenistiska härskare från Syrien och Mindre Asien, de så kallade seleukiderna. Spänningarna ökade mellan de seleukidiska härskarna och de judar som motsatte sig helleniseringen. Avgörandet kom år 167 f.v.t, när seleukiderkungen Antiochos IV Epifanes plundrar Jerusalem och templet. Epifanes utfärdar ett dekret som förbjuder judisk religiös praxis såsom omskärelse i Judeen. Situationen kulminerar när Epifanes profanerar Jerusalems tempel genom att resa en Zeusstaty däri. Daniel, Hebreiska bibelns yngsta bok och enda utpräglade apokalyps, refererar till Epifanes vanhelgande av tempelplatsen (Dan. 8:11). Även Första Mackabeerboken, som ju inte ingår i den judiska bibelkanon, refererar till gudastatyn: »[kungen Antiochos Epifanes lät] bygga den vanhelgande skändligheten på brännofferaltaret« (1 Mack 1:54). Även Josephus skriver med glödande förtrytelse om Epifanes härjningar: 

Men Antíochos nöjde sig inte med den oväntade erövringen av staden, med plundringen och det väldiga blodbadet. Behärskad av sina ohämmade lidelser och i minnet av allt han fått utstå under belägringen tvingade han därför judarna att åsidosätta fädernas seder och lämna sina gossebarn oomskurna, samt offra svin på altaret. Alla vägrade lyda, varför de mest ansedda bland folket avrättades. (Bok 1, 1:2)

De polyteistiska och polyetniska imperierna i Mesopotamien och kring Medelhavet hade oftast en hög tolerans mot religiös och kultisk mångfald. Så länge skatterna betalades och fred upprätthölls lade sig staten inte i sina invånares religiösa förehavanden. Varför var Epifanes då på krigsstigen när det gällde judisk religionsutövning inom landet Israel? Detta är en gåta som forskarna inte har hittat en lösning på. Den politiska situationen var explosiv, med inbördes konflikter om översteprästämbetet och stormaktsstrider där Israel hamnade i skottlinjen. Avgörandet kommer när prästen Judas Mackabaios och hans söner organiserar ett antihellenistiskt gerillakrig, kallat Mackabeerupproret. År 164 f.v.t. lyckas mackabeerna erövra templet och återinviga det. I judisk tradition högtidlighålls denna händelse genom firandet av chanukka, tempelinvigningsfesten. Mackabeerna uppnådde politiskt oberoende och etablerade en ny dynasti med sig själva som både kungar och överstepräster. Mackabeerupproret är historiens första dokumenterade kamp för religiös frihet. Mackabeernas rike bestod fram till romarnas erövring av Jerusalem år 63 f.v.t., därefter skulle det dröja ända till 1948 innan det återigen blev judisk nationell självständighet i och med bildandet av staten Israel. Trots att Mackabeerböckerna inte ingår i den judiska bibelkanon märks ättens status i samtida judendom främst genom sporten: Maccabi Tel Aviv är en hyllad israelisk proffsfotbollsklubb och på 1930-talet grundades Svenska Makkabiförbundet, riksorganisationen för den judiska idrottsrörelsen i Sverige. 

Ironiskt nog är det under mackabeerna, som ju gjort uppror mot den främmande kulten, som hellenismen sprids på allvar. Mackabeer-ätten kan beskrivas som en typisk hellenistisk dynasti, präglad av stridigheter om tronföljd och expansionspolitik. Dess maktanspråk stack i ögonen i vissa läger, och det är nu som olika judiska sekter och grupper börjar organisera sig, ofta i protest mot att mackabeerna hade roffat åt sig översteprästämbetet. Dessa grupper kom att spela en nyckelroll i de händelser som föranleder Jerusalems fall under romarna år 70 v.t. och deras tankar har lagt grunden för den judendom och kristendom som kom att utvecklas i skuggan av tempelruinen. Som ett första århundradets ögonvittne ger Josephus en ovärderlig inblick i fariseernas, saddukeernas, esseernas och seloternas religiösa och politiska världsbild. Hans utsagor om esseerna åberopas ständigt när forskare försöker identifiera författarna till Dödahavsrullarna. Exegeten Todd Beall har listat 26 likheter mellan Josephus beskrivning av esseerna och rörelsen bakom Dödahavsrullarna, medan Josephusforskaren Steve Mason menar att det inte finns någon koppling mellan grupperna över huvud taget. Masons linje har fått stort genomslag och i dag i frågasätts det alltmer om det verkligen var esseer som låg bakom Dödahavsrullarna. Josephus är alltså högaktuell när det gäller att knäcka identiteten på antika rörelser. 

Med långa dolkar dolda under sina mantlar, mördade sikarierna de judar som de ansåg hade svikit frihetskampen.

I och med Augustus införande av kejsardömet år 27 f.v.t., konsoliderar Rom sin status som ny världsmakt. Romarna erövrar Jerusalem utan att förstöra templet år 63 f.v.t. Man utser lydkungar och senare romerska administratörer för att regera över Judeen. En sådan lydkung var Herodes den store som expanderar och utsmyckar tempelområdet tills det var ett av de största och mest praktfulla i den antika världen. Som all antik religion kretsade judendomen kring djuroffer, men till skillnad från mängden av grekisk-romerska tempel var den judiska kulten koncentrerad till Herodes tempel i Jerusalem. Det utgjorde både pilgrimscentrum, teologiskt nav och riksbank. Det var alltså föga förvånande att det var kring templet som politiska spänningar byggdes upp. År 66 v.t. utbröt på olika platser det uppror som kom att kallas för det judiska kriget mot romarna. Josephus deltog själv i kriget och vittnar om ökade spänningar mellan hänsynslösa romerska prokuratorer och judiska militanta upprorsgrupper, präglade av religiös nationalism. Stridigheterna bidrar till att romarna skickar sin mest hårdföre general Vespasianus och hans son Titus. Vespasianus måste snart återvända till Rom, men Titus erövrar Jerusalem och förstör templet i augusti år 70 v.t. Den historiska återspeglingen av katastrofen finns att beskåda i Rom, där Titus lät uppföra en triumfbåge där man avbildade det segertåg som gick med krigsbyte från Jerusalem till Rom. Det sägs att det judiska ledarskapet i Rom utfärdade ett förbud för judar att gå under triumfbågen, och jag minns hur jag som tonåring i sann mackabeisk anda vägrade att ställa mig intill bågen under en skolresa till Rom med latinklassen.

Långt mer fanatisk än en upprorisk tonåring i färd med att markera sin judiska identitet vid Titusbågen i början av 2000-talet, var en fraktionsgrupp i det judiska motståndet mot romarna. Etymologiskt bygger det moderna hebreiska ordet för »fanatiker« (kanaim) en bro till antiken: termen betecknar det vi på svenska kallar för seloter (genom grekiskans zelotes), den grupp som vid vår tideräknings början våldsamt motsatte sig det romerska styret. Till seloterna räknas sikarierna, de så kallade knivmännen (från latinets sica, »dolk«). Med långa dolkar dolda under sina mantlar, mördade sikarierna de judar som de ansåg hade svikit frihetskampen. De drevs av en religiös övertygelse om att de kämpade för Guds rike. Josephus beskriver hur sikarierna tagit Herodes fästning Masada i besittning och höll stånd mot romarna i tre år efter Jerusalems förstörelse. Josephus uppfattar detta revolutionsgarde som ett hänsynslöst rövarpack utan empati för sina stamfränder: 

De hävdade att deras offer inte var något annat än främlingar, eftersom de på så skamligt sätt offrade judarnas dyrköpta frihet och istället föredrog att vara romarnas slavar. Men detta var bara någonting som de hittade på för att dölja sin grymhet och rovgirighet, vilket ju klart och tydligt framgick av deras handlingar. (Bok VII, 8:1)

Josephus anklagar seloterna för Jerusalems och templets förstörelse och den skuldbördan bär de än i dag enligt många forskare och tänkare. Antikforskaren Shaye J. D. Cohen skriver syrligt om det judiska nederlaget i kriget mot romarna: »Ett av de största skälen till att judarna förlorade kriget var att de var oförmögna att resa en enad front mot romarna. De ägnade för stor del av sin tid åt att döda varandra i stället att bekämpa fienden.« (From the Maccabees to the Mishna, 2014, min översättning.) I Amos Oz kommande bok Kära fanatiker (i den hebreiska titeln är »kanaim«, det vill säga »seloter«, beteckningen för »fanatiker«) läggs hela skulden för Jerusalems förstörelse på seloternas apokalyptiska fundamentalism och våldskultur. Oz menar att seloterna »förlorat all känsla för proportion och verklighetsförankring och släpade det judiska folket in i en dödlig kollision med styrkor som var oändligt mycket mäktigare än deras. De hade en orubblig och förryckt tro på att Gud skulle ingripa i sista stund och dränka farao och hans stridsvagnar. Även dagens Israel står inför liknande faror, om de samtida fanatikerna fortsätter att dunka våra huvuden mot väggen.« 

När Josephus författar Judarnas krig några år efter att judendomens kultiska centrum jämnats med marken, börjar den rabbinska tolkningstraditionen växa fram parallellt med att evangelierna skrivs ner av kristustroende. Det är en ödesperiod som nu klätts i svensk språkdräkt.

Ingemar Lagerström, som är före detta gymnasielärare, har med sina tidigare översättningar av bland annat Julius Cæsars Inbördeskriget och Plutarchos Fem biografier gjort sig känd som en av våra främsta översättare av antika verk på grekiska och latin. Tack vare Lagerströms mastodontarbete kan svenska läsare nu ta del av en mästerlig direktöversättning från grekiskan. Översättningen är baserat på den grekiska editionen av Niese, i likhet med den för forskarvärlden så oumbärliga översättningen av Thackeray med grekisk parallelltext (Harvard University Press). Tidigare var kyrkoherde N. J. Thunblads försvenskning från 1884 (i förlaget Redivivas faksimil från 1987) den mest moderna versionen av Judarnas krig på svenska. Lagerström bjuder på Herodes släkttavla, en karta över den tidiga kejsartidens romerska rike, kommentarer, ordlista och register. Allt detta ger läsaren möjlighet till vidare fördjupning. Dock hade verket tjänat på en utvidgad inledning med sammanfattning av den blomstrande Josephusforskningen samt en utförlig redogörelse för vilka översättningsprinciper som varit vägledande i arbetet.

Lagerström är en skicklig översättare, men han är ingen antikforskare med specialisering på judisk historia i landet Israel under senantiken, vilket bland annat märks i terminologin som används i inledningen. Bibelvetenskapliga arbeten som diskuterat Josephus på svenska under de senaste åren, använder en annan stavning av författarens namn och andra titlar på hans verk än Lagerström; de refererar till Josefus och Judiska kriget medan Lagerströms använder den latiniserade namnformen Josephus och Judarnas krig. När det i ett litet språkområde som Sverige förekommer flera stavningar och titlar på antika namn och verk, kan det tyckas onödigt förvirrande. Men detta är petitesser i sammanhanget, Lagerströms översättning är en kulturbragd som kommer att gagna oss alla i generationer framöver. Tidigare, när mina kollegor och jag undervisat om Josephus har vi översatt de relevanta styckena själva, eller bett studenterna att läsa en engelsk översättning. Nu kan vi hänvisa till Lagerströms praktverk, vars livfulla svenska för oss rakt in i antikens skådespel, där identitetskamp, religiös fanatism och den blodiga striden för nationell självständighet för tankarna till vår tids konflikter. 

Publicerad i Respons 2018-3