Kan man göra viktiga saker tillsammans i splinternets tid?

Förr var detta ett beteende som man med satiriska avsikter tillskrev professorer: de läste i en bok samtidigt som de promenerade och var så fångade av läsningen att de ramlade på näsan. Nu ser man överallt folk som går och läser i sina smartphones och ägnar det som sker omkring dem mycket liten uppmärksamhet. En videosnutt på nätet visar en kvinnlig journalist som går och läser i sin smartphone och kliver över kajkanten. Kanske ligger en pr-byrå bakom, men om det inte har hänt, så kommer det att hända. Bilden av människor som går omkring på stan försjunkna i sin egen lilla apparat är ett tecken på att vi håller på att förlora både vårt inre rum och vårt kollektiva rum och alltmer lever i ett slags mellanrum.

En dagstidning frågar i sin tunnelbanereklam vad som har hänt sedan vi gick hemifrån i morse. Vad är det som är så viktigt att det inte kan vänta tills vi kommer hem? Under kalla kriget hade supermakternas ledare en het linje så att de ständigt skulle kunna nå varandra och förhindra ett kärnvapenkrig. De flesta människor har inte den typen av ansvar och behöver inte varje minut få information om världens tillstånd. Intrycksbombardemang får oss inte att förstå oss själva och världen bättre; man ska inte förväxla ett flimmer av bilder och ord med tankeverksamhet.

Det är ingen tillfällighet att det nu inom psykologin finns ett stort intresse för mindfulness, som handlar om att kunna finnas i nuet och det konkreta. Inte minst detta håller på att gå förlorat genom den ständiga uppkopplingen. Den påverkar sannolikt också den kreativa förmågan negativt. I en färsk undersökning visar de amerikanska psykologerna Ruth Ann Atchley, David L. Strayer och Paul Atchley att människor som kopplades loss från sin exponering för teknologi och i stället vistades i naturen en tid förbättrade sin förmåga till kreativ problemlösning.

Försjunkenheten i en virtuell värld förändrar också det offentliga rummet. Distinktionen mellan privat och offentligt eroderar, men också den mellan viktigt och trivialt. Privata angelägenheter avhandlas i offentliga miljöer och det offentliga blir alltmer personrelaterat. En fungerande kollektiv offentlighet kännetecknas av en uppmärksamhetshierarki. Frågor av allmänt intresse står i centrum och hålls kvar där.

Jag har försökt att förstå en upplevelse jag sedan en tid har med yngre människor. De är välutbildade och kompetenta inom sina verksamheter, men de deltar inte i ett offentligt samtal, utan följer sina egna spår genom tillvaron. Man skulle kunna likna dem vid mullvadar som gräver sina egna gångar genom jorden men som saknar utblick. Det är ju en konsekvens av den digitala miljön att man kan gräva sin egen gång genom informationsflödet och undvika att ta del av annan information. Dagstidningens stora bidrag till det offentliga samtalet var att människor exponerades för andras åsikter och för händelser och problem som de inte tidigare var medvetna om.

I USA talar man om splinternet och menar då att internet håller på att balkaniseras. Men det skulle också kunna användas för att beteckna möjligheten att stänga in sig i en subkulturell mullvadsgång där man slipper konfronteras med andra. Detta är inte enbart ett beteende som präglar marginaliserade grupper. Ett exempel är den finansiella sektorns attityd till de egna ersättningarna, som visar hur litet kontakt den har med andra gruppers värderingar och synsätt.

Hur gör man stora och svåra saker tillsammans i en sådan era? Det var länge sedan något sådant krävdes av oss i Väst, men den tiden kanske kommer.

Publicerad i Respons 2013-1