Essä

Kan nonsens någonsin vara bara nonsens?

| Respons 6/2021 | 15 min läsning

Lewis Carrolls böcker om Alice sägs vara de mest citerade verken i det engelska språket efter Shakespeare och Bibeln och som en sann klassiker har de skapat ett dammoln av tolkningar omkring sig. Det blir tydligt när man läser Jonas Ellerströms och Isabella Nilssons A som i Alice, som i det alfabetiska uppslagsverkets form riktar in sig på denna utvidgade Alice-värld. Om tidigare tolkningar av den betonade det glädjefulla och lekfulla, lyfts i dag det skrämmande och mörka fram, vilket förstås säger något om vår tid.

Till vänster: Illustration av Arthur Rackham från en utgåva av Alice i underlandet (1907). Till höger: A som i Alice av Jonas Ellerström och Isabella Nilsson (Ellerströms).

Stackars, stackars Alice! De lärda männen har fångat in den äventyrslystna flickan och förvandlat henne till en alldeles respektabel figur. Det är den brittiske författaren G. K. Chesterton som klagar så i en text från 1932, skriven för att uppmärksamma hundraårsjubileet av Charles Lutwidge Dodgsons (1832–1898) födelse. Långt mer känd är förstås Dodgson under sitt nom de plume Lewis Carroll, en alternativ identitet som den tillbakadragne Oxfordmatematikern aldrig öppet tillstod. Och som Chesterton konstaterar i början av sin text: att skriva en text om Lewis Carroll, det är nästan synonymt med att skriva om Alice. För även om Carroll skrev fler böcker, som Snarkjakten (1876), en av de absoluta klassikerna i nonsensdiktningen, och den långt mindre lästa Sylvie och Bruno (1889) så intar ju Alice i Underlandet (1865) och Alice i Spegellandet (1872) en särställning. Och den särställningen har böckerna förstås inte bara i Carrolls egen produktion, utan i barnlitteraturen överlag.

I studien Inventing Wonderland (1995) betonar litteraturkritikern Jackie Wullschläger hur radikalt nydanande Alice-böckernas avsaknad av didaktiska anspråk faktiskt var – vilket också har varit en starkt bidragande orsak till deras oerhörda popularitet. När Alice väl ramlat ner i kaninhålet, eller i den andra boken träder in i landet bakom spegeln, möter hon en typ av ändamålslösa fantasivärldar som inte riktigt har någon motsvarighet hos tidigare barnboksförfattare. När Alice i den första boken möter en hertiginna som hävdar att allt har moral, ”bara man kommer underfund med den”, kan ju också figuren betraktas som en skrattspegel av samtidens benägenhet att skriva barnaläsaren på näsan. Att hertiginnans försök att pejla sensmoraler i allt som händer omkring henne sedan mynnar ut i en serie godtyckliga påståenden kan kanske ses som en form av läsanvisning. Detta är texter som inte vill läsaren något särskilt, mer än den fria och förutsättningslösa leken. Tvärtom är böckernas poänglöshet en central poäng. Alice-böckernas popularitet har ju också hållit i sig över tid. 

Alice-experten Donald Rackin hävdar i Alice’s Adventures in Wonderland and Through the Looking-Glass – Nonsense, Sense and Meaning (1991) att böckerna efter Shakespeare och Bibeln hör till de mest citerade verken i det engelska språket, en fingervisning om deras oerhörda kulturella genomslagskraft – en inte så liten framskjuten ställning med andra ord. Och det är alltså just detta som Chesterton, på sitt sedvanliga paradoxala manér, väljer att sikta in sig på när han ska högtidlighålla Lewis Carroll. Chesterton kritiserar sin samtids lärda för att ha pådyvlat böckerna ett allvar och en respektabilitet som klär dem illa. Från att erbjuda barnen en tillfällig respit från vuxenvärldens ständiga uppfostransprojekt har de förvandlats till en del av vuxenvärldens ständiga uppfostransprojekt. Den hemska sanningen är att böckerna redan har blivit till klassiker, suckar Chesterton – det vill säga, verk som människor hyllar i högstämda ordalag utan att faktiskt läsa dem.

Litteraturkritikern Jackie Wullschlägers Inventing Wonderland (1995) och Alice-experten Donald Rackins Alice’s Adventures in Wonderland and Through the Looking-Glass – Nonsense, Sense and Meaning (1991).

Det var en sympatiskt inkännande essä som Chesterton skrev till minne av Lewis Carroll, men med nästan nittio års distans till den kan vi konstatera att just det var en slutsats som visat sig vara alldeles för pessimistisk. Alice-böckerna är klassiker, visst, men då i en betydligt mer positiv och levande bemärkelse av begreppet. Snarare kommer man att tänka på Italo Calvinos essä ”Varför läsa klassikerna”, i vilken han anger just några av de definierande egenskaper som han menar utmärker ett sant klassiskt verk. En av dessa egenskaper är verkets förmåga att generera ett dammoln av kritisk diskurs omkring sig – för att sedan skaka av sig dammet och åter träda fram på nytt i all sin enkelhet. Det sant klassiska verket är alltid något annat, mer levande och omedelbart än vad lärda mödor någonsin kan göra reda för. Och just vad Alice-böckerna beträffar har det ju inte direkt saknats lärda mödor, särskilt inte under 1900-talet.

Sådant blir tydligt när man ger sig i kast med Jonas Ellerströms och Isabella Nilssons A som i Alice (Ellerströms, 2021). Undertiteln specificerar visserligen att det rör sig om en Lewis Carroll-encyklopedi, men både bokens titel och den Inger Edelfeldt-målning, ”Nattens Alice”, som fungerar som omslagsbild, visar på Alice-böckernas tydliga särställning. Även om både författarbiografi och övriga litterära verk aktualiseras av och an är det till syvende och sist en ”utvidgad Alice-värld” som ska kartläggas genom den alfabetiska uppslagsbokens ”icke-hierarkiska och icke-kronologiska struktur”, ett grepp som förstås är fullständigt kongenialt med Carrolls egen böjelse för det nonsensartade och oförnuftiga. Och snart blir det tydligt vilka skiftande reaktioner, både konstnärliga och akademiska, Alice-böckerna har inbjudit till under åren – och hur många möjliga ingångar till böckerna som finns. Här kan man läsa om kortfilmen Curious Alice (1971), som ville låna underlandets formspråk i syfte att varna elever för droger, men som snabbt förvandlades till en kultfilm i hippiekretsar, som förtjusta såg på när Hattmakaren stoppar i sig LSD. Eller, om man så föredrar, kan man läsa en ganska ingående diskussion av Carrolls schackintresse (där den internationelle schackmästaren Jesper Hall kopplas in för att syna schackdiagrammet i Alice i Spegellandet, en betydligt mer rigoröst strukturerad bok än den episodiska Alice i Underlandet). 

Och från en pedagogisk skildring av religionens roll i 1800-talets Storbritannien kan läsaren sedan gå vidare till en utläggning om människans utrotning av dronten eller den eftermiddag när Carroll ursprungligen berättade sagan om Alice för systrarna Lidell 1862 (ofta kallad ”den gyllene eftermiddagen”, men tydligen en ganska gråmulen dag enligt samtida väderleksrapporter). Låter det spretigt? Ja, naturligtvis, det är ju en del av ärendet med en sådan här bok – en litteraturencyklopedi som faktiskt fungerar ska vara som en trädgård med gångar som förgrenar sig, förmögen att tvinna samman skilda tidsspann och sinsemellan mycket disparata fenomen. Och där fungerar A som i Alice alldeles utmärkt, oavsett om man målmedvetet läser den från början till slut eller hellre närmar sig den som en bok att slumpmässigt botanisera i av och an (även om man förstås inte kan läsa så som just kritiker är det nog den senare läsarten jag skulle förorda). Om man sedan kommer att tänka vidare på ämnen som inte täcks in på bokens drygt trehundra sidor (finns det inte mer att säga om den oerhört starka affiniteten mellan Lewis Carroll och Jorge Luis Borges?) eller frestas att falla författarna i talet (men ni kan väl inte mena att Tim Burtons Alice-filmatisering skulle vara lyckad?!) så är ju också detta ytterst sett både ändamålsenligt och eftersträvansvärt, ett tecken på att uppslagsverket faktiskt fyller sin funktion. Det handlar inte om att få sista ordet sagt i ämnet utan att vidga världen och locka läsaren att tänka vidare och utforska på egen hand.

Lewis Carroll 1898, 23 år. Foto: Stuart Dodgson Collingwood

A som i Alice är alltså en personligt hållen liten encyklopedi, snarare än det akademiska verket i vilket en lång rad experter skriver om just sitt specialområde – och med några få undantag där ämnesexperter (Gudrun Brattström, docent i matematik, och Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria) kopplats in, är det alltså två distinkta författarröster som kommer till tals. Att låta just ett fåtal skribenter prägla en bok på det sättet innebär alltid en viss risk. Rösterna är å ena sidan inte så många att någon verklig polyfoni uppstår, samtidigt som det å andra sidan finns en risk för att det ska uppstå stilistisk dissonans om författarnas tonlägen är för olika sinsemellan. Här upplever jag ändå inte att det händer. De två författarnas kynnen är å ena sidan så samspelta att slutresultatet blir något enhetligt, samtidigt som de kompletterar varandra. Ellerström, som ju också har böcker av typen Under tidens yta, en annorlunda svensk poesihistoria (2014) bakom sig, står i högre utsträckning för utblickarna mot Alice-receptionen i den svenskspråkiga kulturen, vilket hindrar boken från att helt fastna i det anglofila. Nilssons texter präglas å sin sida i högre utsträckning av ett bångstyrigt associativt och essäistiskt anslag som jag tycker mig känna igen från hennes tunna men skarpa Vårt behov av vers – En nonsenspoetik för nervösa (2020). Böcker som har skrivits med lätt och lekfull hand måste också applåderas med lätt och lekfull hand, framhöll Chesterton i sin kritik av sin samtids Alice-reception. Man får nog föreställa sig att denna bok skulle befinnas hålla måttet ur denna synvinkel, som när läsaren bjuds in att göra ett kort quiz (något ska ju föras in under bokstaven Q).

Samtidigt är det naturligtvis så att den ovilja att gräva för djupt som präglar Chestertons essä också kan slå över i en attityd av ren anti-intellektualism. Ett sådant förhållningssätt är, vågar jag hävda, mycket brittiskt (det lättsamma tonfallet kan snabbt bli ytligt, det associativa slå över i löst sammanhängande anekdotmakeri), men också typiskt för hur man länge betraktade Carrolls böcker, och för den delen mycket annan fantastik och sagolitteratur. På svensk mark uppmärksammade också Sten Selander hundraårsjubileet av Lewis Carroll och skriver, i en text som senare återpublicerades i Pegaser och käpphästar (1950), att ”[i]nget annat sagoland är lika fritt från allt skrämmande och sorgligt” som Underlandet, ett ”rike av älskvärt, sorglöst oförnuft”. Det är faktiskt en beskrivning som svarar påfallande dåligt mot åtminstone mina egna minnen av att läsa om Alices äventyr som barn.

Även om den version jag då läste måste ha varit en komprimerad och sammanslagen version av de två böckerna, minns jag ett distinkt obehag som till stora delar har förblivit intakt i mina senare läsningar av böckerna på engelska. Underlandets invånare var grälsjuka och nyckfulla, de många diskussionerna frustrerande med sina omständliga cirkelresonemang, berättelsens drömlika och episodiska karaktär förvirrande och svår att förstå sig på. När ostronen bönar om att inte bli uppätna av valrossen och snickaren (en episod som ursprungligen hör hemma i Alice i Spegellandet) upplevde jag det varken som sorglöst eller älskvärt. Däremot var jag djupt fascinerad på ett sätt som jag inte riktigt kunde göra reda för – och kanske fortfarande inte riktigt tycker att jag förmår göra. Om dessa kvaliteter kan tyckas vara märkligt frånvarande i Chestertons och Selanders beskrivningar av böckerna så ter de sig i dag nästan omöjliga att förbise. Kanske är det helt enkelt så att vi som läsare befinner oss på varsin sida av en kulturell skiljelinje.

Robinson Charles illustrationer i Lewis Carrolls Alice’s Adventures in Wonderland, i en upplaga från 1907. Rubrik till vänster: ”There was a dispute going on between the executioner, the King, and the Queen”, till höger: ”’What day of the month is it?’ he said, turning to Alice.” Foto: archive.org

Poänglösheten är en central del av böckernas poäng, skrev jag tidigare. Och så tror jag visserligen verkligen att det förhåller sig, åtminstone vad Carrolls intention anbelangar. Men ändå. Kan vi verkligen vara helt säkra på att det inte döljer sig ett stråk av allvar under alla diktparodier, ordvitsar och skenlogiska resonemang? Kan vi verkligen föreställa oss att nonsens någonsin kan vara bara nonsens? Inget tycks vara så svårt att förhålla sig till för en meningspejlande läsare som en form av text som gång på gång hävdar att det inte finns någon djupare poäng dold där mellan raderna. Åtminstone kan det tyckas som att det är så vi läser nu. Bokstavstrogna freudianer av den typ som encyklopediförfattarna driver milt med i sin bok (under uppslagsordet ”Freudianer” beklagar Nilsson att vi inte kan gå djupare in på ”intressanta hypoteser kring alltifrån Carrolls eventuella kannibalism till huruvida en översvämning av tårar egentligen är en översvämning av sädesvätska”) är väl en tämligen rar art i dagens humanioraämnen, och kanske lika bra det. 

Men är det ändå inte ett faktum att mycket fantastik (och väl den viktorianska fantastiken i synnerhet) kom att te sig som en helt annan form av litteratur när de psykoanalytiska teorierna en gång populariserades och blev en form av kulturellt allmängods? En helt troskyldig läsart tycks höra det förgångna till. För nog är det svårt att inte känna att det ligger något i William Empsons välkända konstaterande att det räcker med att återberätta historien om Alice för att den ska te sig freudiansk, även för den som inte går och spanar efter oidipuskomplex till vardags? Prominenta motiv som storleksskiftningar och fall genom trånga gångar tycks ju som framskrivna utifrån grundläggande psykoanalytisk teori. (I förbigående bör man dock förtydliga att just Empsons klassiska text inte är ortodoxt freudiansk, och han framhåller också tydligt att hans syfte inte är att diagnostisera Lewis Carroll genom dennes litteratur.) 

Vi har påfallande svårt att frigöra oss från den läsart som Paul Ricœur en gång sammanfattade som misstankens hermeneutik, präglad av tänkare som Marx, Nietzsche och just Freud, driven av det grundläggande antagandet att den egentliga meningen är en helt annan än den som ytan erbjuder oss. När Chesterton ska göra reda för nonsensbegreppet sammanfattar han det helt enkelt som en lovdag för medvetandet (”a holiday for the mind”) – och att då fråga efter någon djupare betydelse är att förbryta sig mot lovdagens påbud om vila och lek. Låt oss kontrastera detta genom att återvända till Vårt behov av vers där Nilsson beskriver hur nonsenspoesin ”sin fnissighetsfaktor till trots” är ”djupt förankrad i den pessimistiska traditionen och dess upphovsmän sitter i samma existentiella båt som stoiker, buddhister, mystiker och nihilister”. Carrolls Cheshirekatt är på sitt sätt alltså en anförvant till E. M. Cioran. Föga förvånande borgar de här två skilda tolkningarna av nonsensbegreppet för att … litet olika läsningar blir möjliga.

Filmaffisch till och stillbild ur den tjeckiske surrealisten Jan Svankmajers Alice-filmatisering från 1988.

Denna typ av utvecklingslinjer får läsaren inte riktigt syn på genom A som i Alice. Detta är alltså inte att förstå som någon kritik, encyklopedin är ju medvetet kalejdoskopisk i sin form snarare än linjärt strukturerad, utan bara ett konstaterande och åtminstone för mig en inbjudan att tänka vidare själv. Relationen mellan en genuin klassiker och den tid som uttolkar verket är ju alltid reciprok – hur vi svarar på mötet med ett estetiskt objekt avslöjar alltid något också om oss. Och när jag funderar vidare på hur Alice-figuren används i modern kultur, i synnerhet i populärkultur, är det slående hur ofta det är det skrämmande och det mörka som framhävs på bekostnad av de glädjefulla och lekfulla kvaliteterna i Lewis Carrolls böcker.

I Ellerströms och Nilssons encyklopedi kan vi läsa om det i dag kultförklarade skräckdataspelet American McGee’s Alice (2000), där Alice är en instabil och våldsbenägen flicka på institution och den tjeckiske surrealisten Jan Svankmajers Alice-filmatisering från 1988, en dockfilm som milt sagt tar fasta på den kusliga och groteska undertonen i Carrolls texter. Men till detta kan vi också lägga hur Batman-skurken The Mad Hatter (som alltså tror sig vara Lewis Carrolls fiktiva skapelse) i dataspelet Arkham City (2011) blivit till en seriemördande pedofil eller hur den filosofiske skräckförfattaren Thomas Ligotti använder Alice-figuren som intertext i sin egen novell ”Alice’s Last Adventure” (1986). Och vad säger man egentligen om detta? Kanske helt enkelt: Stackars, stackars Alice! Den äventyrslystna flickan har blivit infångad och förvandlad till en ställföreträdare för en kultur som nu är nästan helt renons på utopiska impulser och akut rädd för allt som kan upplevas som sentimentalt. Men med det sagt – hon lyckas nu fly den här gången också. Klassikerna brukar ju göra det.

Publ. i Respons 6/2021 748
I FOKUS | Akademiska prestationister
Relaterat

Inga diagnoser kan förklara jagets gåta

Med ett personligt och medryckande tilltal förenar Clara Törnvall samtidens upptagenhet vid att avslöja sanningen om det egna jaget och intresset för neuropsykiatriska diagnoser. En diagnos kan visserligen ha ett förklarande...


Per Klingberg

Per Klingberg är doktorand i språkstudier med inriktning mot litteraturvetenskap vid Örebro universitet och kulturjournalist. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...