Kyrkor i öst stödjer auktoritära makthavare

Det är i år 40 år sedan den karismatiske Krakowkardinalen Karol Wojtyla blev den romersk-katolska kyrkans förste polske påve. Med ängelns budskap till Maria, var inte rädda, hälsade den nyvalde påven sina landsmän. De tog honom på orden.

Johannes Paulus politiska hållning låter sig inte beskrivas i någon enkel formel. Kyrklig konservatism och principfast antikommunism gick hand i hand med kritik av konsumtionssamhället och försvar av arbetarnas rättigheter. Han inspirerade på 1980-talet en allians av arbetare och intellektuella, som ville göra Polen till en liberal demokrati och inom ett årtionde skulle komma att välta landets kommunistiska regim ur sadeln.

Men det var då det. Kyrkan var nationens samvete och en nagel i ögat på regimen, men nu är den stödtrupp åt en regering som förgriper sig på rättsstaten, distanserar sig från EU och beskyller den moderata högern i Polen för att ha strävat mot en värld ”där kultur och raser blandas, en värld av cyklister och vegetarianer”. Den polska kyrkan är märkbart obekväm med sin nuvarande, argentinske påve, som manar till generositet mot invandrare och säger att muslimer och kristna är bröder och systrar. I stället har den blivit själsfrände med Jimmie Åkesson och Marine Le Pen.

Liksom den katolska kyrkan i Polen blivit vapendragare åt Jaroslaw Kaczynski verkar kyrkorna i Ungern ha blivit det åt Viktor Orbán och den ortodoxa kyrkan i Ryssland åt Vladimir Putin. Hur kunde det gå så? Varför har kyrkorna gjort sig till auktoritära makthavares lydiga redskap?

Det är frågor journalisten Gabriel Byström försöker besvara i Med Guds hjälp – Om religion och politik i Ryssland, Polen och Ungern. Han försöker komma åt problemet genom kritisk analys, men framför allt använder han journalistens arbetsmetod. Han reser dit, han talar med dem som vet och med dem som för kyrkornas talan och med deras kritiker. Resultatet blir ett spännande kollage.

Den goda journalistiken har sina fördelar – en nyfikenhet på skeendet och en flyhänt prosa – men också sina brister. Visserligen varvar författaren berättande och bakgrund, men tonvikten ligger på berättandet och på nuet. Han drar inte heller ihop bakgrundstrådarna. Detta blir till men för sammanhang och förståelse.

Den demokratiska vänstern i Västeuropa har sina problem, men i Centraleuropa är den, efter att ett tag ha suttit vid makten i både Ungern och Polen, utplånad.

Viktor Orbáns flört med kyrkorna i Ungern kommer inte som en blixt från klar himmel. Den har sina rötter i Orbáns beslut i mitten av 1990-talet att omvandla Fidesz från ett liberalt till ett nationalkonservativt parti. Den begåvade, men cyniska kalkylen var att fylla det politiska vakuum som det tidigare konservativa regeringspartiet Ungerskt demokratiskt forum lämnat efter sig sedan det regerat sig sönder under tre och ett halvt år vid makten.

Sedan följer Orbáns första period som regeringschef i spetsen för en av Fidesz dominerad koalitionsregering mellan 1998 och 2002. Det är då han sår fröna till det långa maktinnehavet efter 2010 genom en skoningslös kamp mot och avlegitimering av den ungerska vänstern med dess rötter i kommunistdiktaturen. Orbán drar sig under denna tid inte heller för att politisera förvaltningen eller för att spela på Brysselskeptiska stämningar i ungersk opinion, trots att Ungern ännu befinner sig utanför EU-staketet.

Att författaren missat delar av denna förhistoria kan tyckas vara en bisak, men jag tror sammanhanget är viktigt om man ska förstå den ungerska och polska populismen. Den kan tyckas förvillande lik sina motsvarigheter i Västeuropa, Nationella fronten i Frankrike, Alternativ för Tyskland (AfD) eller för den delen Sverigedemokraterna, men den ungerska och polska populismen har sin centraleuropeiska egenart och sina rötter i regionens historia. Den demokratiska vänstern i Västeuropa har sina problem, men i Centraleuropa är den, efter att ett tag ha suttit vid makten i både Ungern och Polen, utplånad. Det har visat sig omöjligt att bygga en demokratisk vänster på ruinerna av de komprometterade kommunistpartierna.

Populismen fick i Centraleuropa fäste långt tidigare än hos oss. Orbáns dispyt med EU vid det andra makttillträdet 2010 handlade inte om flyktingarna utan om FIDESZ populistiska schackrande med författning, rättsstat och offentliga medier i Ungern. Att särskilt Orbán, men även Kaczynski, utnyttjat flyktingfrågan till det yttersta när den väl dykt upp på den politiska radarskärmen, är en annan sak.

Läget i Tyskland säger måhända något även om Polen och Ungern. Kyrkorna i Tyskland, både i den östra och västra delen av landet, backar upp Merkels flyktingpolitik, men populisterna är långt starkare i östra Tyskland, det gamla DDR, än i västra. Det starka stödet för AfD på några ställen i det gamla Västtyskland hänger samman med att det just i dessa områden bor många från Öst- och Centraleuropa invandrade tyskar.

Författaren är allsidig i sin redovisning av diskussionen om tro och politik i Ryssland, Polen och Ungern, men det händer att han går vilse. Ibland glömmer han bort att när det pågår ett kulturkrig, kan sanningen komma i kläm på mer än ett sätt. I det väsentligen av Orbán igångsatta historiekriget mellan ungersk höger och vänster spelar frågan om amiralen Horthy och judarnas öde under den tyska ockupationen 1944-45 en viktig roll. Författaren ägnar saken ett kapitel.

Det var den tyska ockupationsmakten som 1944 beordrade deportationerna av ungerska judar till Auschwitz-Birkenau. ”Men kom inte till mig och säg”, sade den (liberale) ungerske presidenten Árpád Göncz år 2000, ”att detta kunde ske utan att de ungerska myndigheterna hade något med saken att göra.” Så var det förstås. Det är befängt att påstå, som en av författarens sagesmän gör, att regenten Horthy inte hade med deportationerna att göra. Men verkligheten låter sig inte heller fångas i den enkla formeln att Horthy var antisemit och tyskarnas medbrottsling.

Efter Stalingrad förstod Horthy att tyskarna skulle komma att förlora kriget, motsatte sig skärpta åtgärder mot de ungerska judarna och försökte att ta sitt land ur alliansen med Hitler. Efter att tyskarna ockuperat landet i mars 1944, transporterna till Auschwitz-Birkenau kommit igång och den ungerska landsbygden tömts på judar, gjorde Horthy sommaren 1944 till slut ett försök, till en början halvhjärtat men sedan mer bestämt, att sätta stopp för deportationerna. Efter ett nytt försök av Horthy att ta Ungern ur kriget avsattes han av tyskarna i oktober 1944.

Rysslandsavsnittet i boken är längre och sätter in Putin i ett historiskt sammanhang, dock utan att riktigt träffa huvudet på spiken. Att Putin femton år efter sitt tillträde ”skulle vara en av världspolitikens ledande spelare och kapabel att på ett grundläggande sätt förändra Ryssland i radikalkonservativ riktning var det”, skriver Byström, ”få som anade”. Åjovars. Må vara att man inget visste om Putins förmåga, men det förra, att göra landet till världspolitisk aktör, får nog sägas ingå i den ryske presidentens arbetsbeskrivning. Det senare, en utveckling i radikalkonservativ riktning, var något få på 1990-talet vågade utesluta.

Det berodde delvis på de ständiga tecknen på kamp mellan reformvänner och reformmotståndare: utrikesminister Sjevardnadzes varningar för diktaturens återkomst hösten 1990, kuppförsöket mot Gorbatjov sensommaren 1991, det från 1993 alltmer uttalade ryska maktspråket mot landets grannar och den våldsamma uppgörelsen mellan president Jeltsin och duman hösten 1993.

Många befarade att den illa genomförda övergången till marknadsekonomi och den permanenta ekonomiska krisen skulle utlösa även en politisk kris. När premiärminister Tjernomyrdin sammanfattade den ryska omvälvningen med att ”vi ville verkligen göra allting så bra som möjligt men det blev som vanligt”, satte han onekligen ord på ett politiskt misslyckande.

Men ett kanske ännu tyngre skäl till att det inte gick att bortse från riskerna för en nationalkonservativ vändning var att Ryssland bär på ett tungt arv av religiös ortodoxi, autokrati och ett mytiskt förbund mellan härskare och folk. I århundraden har landet pendlat mellan europeiseringsiver och rysk nationalism, definierat sin identitet i relation till Väst och varit besatt av tanken att bara kunna existera som stormakt.

Den ryskortodoxa kyrkan må i kraft av sin andlighet och mysticism ha en dragningskraft på många troende i det sekulariserade Västeuropa, men även den bär på ett tungt arv – ingen renässans, ingen reformation, ingen motreformation, inga av reformatorerna myndigförklarade troende, inget mäktigt kyrkomaskineri som i Rom.

Att Putins blickar fallit på kyrkan som bundsförvant i uppbyggnaden av en ny, nationell identitet är inte svårt att förstå. Den ryska kyrkan har historiskt sett varit en av den politiska makten kuvad statskyrka. Språnget från statsateism på Sovjettiden till dagens uppburna ställning för kyrkan kan tyckas långt, men det är nu en gång inte de glidande övergångarna utan de tvära kasten som präglar den ryska historien.

Det är med andra ord långt mindre förvånande att den rysk-ortodoxa kyrkan blivit maktens redskap än att den katolska kyrkan i Polen eller kyrkorna i Ungern blivit det. Dessa sammanhang skymtar här och där i Byströms redovisning, men författaren lägger inte pusslet, så att läsaren får en bild av helheten.

Trots bristerna i Byströms bok är den viktig och intressant. Indirekt kastar den ljus över den stora fråga Europa nu står inför. Med ett Ryssland som helst vill skjuta EU och de liberala värderingarna i sank, med ett Polen och ett Ungern som urholkar det europeiska projektet inifrån, med ett Storbritannien som är på väg ut i det okända, med populistiska strömningar på frammarsch överallt, hur ska den liberala demokratin klara sig?

Det är uppenbart att det bara kan ske om EU håller ihop och om unionens kärna, Tyskland och Frankrike, kan hålla vedersakarna stången. För Tyskland är detta en märklig historiens vändning. Det är länge sedan Thomas Mann såg Tredje riket kollapsa och frågade sig hur Tyskland skulle kunna ”understå sig att hädanefter öppna munnen i mänskliga angelägenheter”.

Publicerad i Respons 2018-1