Längtan, lust och lidelse i medeltida litteratur

Vi befinner oss vid sekelskiftet 1100 och platsen är den helige Kristoffers kapell i Paris. En förfärlig kärlekshistoria så dramatisk att den ännu i dag fängslar läsarna är på väg att rullas upp. Han är trettiosju år, riddarson och ett stjärnskott inom den nya filosofin. Hon är föräldralös, nitton och en oskuld som skolats hos benediktinernunnorna. Medan karriäristen Pierre Abélard reser runt och föreläser dialektik för radikala studenter, tas unga Héloïse om hand av sin snälle onkel Fulbert som är kanik i Paris. Han undervisar och håller henne instängd i trädgården, såsom tidens hederskultur föreskriver. Men Abélard får ändå syn på henne, blir blixtförälskad och lyckas övertala Fulbert att få bli hennes informant. I sin självbiografi skriver han att han är förvånad över att Fulbert är så godtrogen och släpper in en varg bland lammen. Det går som det går. En låga tänds som aldrig ska slockna. Abélards och Héloïses förbjudna kärlek blossar upp och brinner både snabbt och hett, innan den brutalt släcks och lämnar två ödelagda liv bakom sig. Den långa efterglöden återspeglas i de åtta brev paret skrev, vilka är ett av de tidigaste uttrycken för den nya romantiska kärlek som Anders Cullhed kartlägger i sin nya, fantastiska bok Kärlek 1.0 – Lust och litteratur i Europa 1100–1485. Tidigare kallades den förmoderna kärleken hövisk, men Cullhed väljer i stället ordet »ädel« – vilket är mycket bättre.

Den ädla kärleken som litterärt motiv såg dagens ljus vid de sydfranska hoven i början av 1100-talet och spred sig över hela kontinenten. Under femhundra år hade kärlek associerats till antik hedendom och bannlysts från litteraturen, men nu skedde ett paradigmskifte. Med kärlekstemats återkomst inleds det Anders Cullhed kallar för »den stora poetiska traditionen i västerlandet«, då man även övergav skriftlatinet för folkspråken. Genom 21 gedigna nedslag i medeltidens litteratur från greven av Poitou till Christine de Pizan och Thomas Malory kartlägger Cullhed kärlekstemats kungsådra. Här ryms allt från trubadurerna i Occitanien och Chrétien de Troyes till klassikerna Dante, Petrarca, Boccaccio och Chaucer. Sammantaget bygger han en oumbärlig översikt som bör stå i varje litteraturvetares och -älskares bokhylla. Mest imponerad är jag över att så många av de medeltida texter som citeras – och de är ymniga i antal – är översatta av Anders Cullhed själv. Det var länge sedan jag läste en hel bok utan ett enda citat på originalspråk. Det är otroligt skönt att slippa det otyget. Stor applåd! Ännu större applåd för Cullheds otroligt vackra och ordrika språk. Så ärar man bäst sitt ämne, det borde alla akademiker ta till sig. 

Medeltidens litteratur kan verkligen vara svår att ta in på egen hand. Med Cullhed som ciceron lotsas läsaren genom anakronistiska versmått och ordstäv, genom komplexa intriger och obegripliga allusioner, så att den äldre litteraturen blir levande på nytt. Det är också svårt att smälta att det inte skrevs en rad om kärlek före 1100-talet, så låt oss återvända till Abélard och Héloïse för att titta närmare på Cullheds ämne och hur det tog sig uttryck. Under den korta och förbjudna affären med Abélard blir Héloïse gravid och reser bort för att föda och lämna bort sonen Astrolabe. Abélard erbjuder äktenskap för att rädda hennes ära – eller kanske snarare för att rädda sin egen karriär? – men hon säger nej. Hennes egen röst räknas dock inte, och Abélard övertalar Fulbert om att de ska få gifta sig i hemlighet. Paret vigs hastigt men nu är det Fulbert som spelar rävspel. När niecens ära väl räddats skiljer han dem åt och drar igång en nedsmutsningskampanj mot Abélard. Héloïse går i taket, så Abelard skickar henne till ett Benediktinerkloster för att skydda henne från Fulbert, samt övertalar henne att bli nunna. Fulbert feltolkar räddningsaktionen som att filosofen nu försöker göra sig kvitt sin lagvigda hustru. Upptänd av hämndbegär och utrustad med slipade knivar bryter han och några kumpaner sig in hos Abélard och gör processen kort. De kastrerar honom.

Trots alla förluster och Abélards eventuella svek fortsätter Héloïse envist sjunga kärlekens lov. I de bevarade breven som skrivs femton år efter den ödesdigra affären, skriver Héloïse, nu mäktig abbedissa av klostret Paraklet, att hon föraktar alla giftermål som tvingats fram för att rädda ära och dygd. Äktenskap skall endast ingås av kärlek, och den äktenskapligt sanktionerade samlevnaden är en form av socialt accepterad prostitution:

Jag tar Gud till vittne på detta. Om så Augustus, styresman över hela jorden, hade visat mig äran att ta mig till maka och för alltid gjort mig till hela världens ägarinna, hade jag funnit det både kärare och ädlare att få kallas din hora än hans kejsarinna.

Chockerande ord på den tiden. Utan omskrivningar skriver Héloïse också att hon blivit nunna endast för att han bett henne om det, och inte av ett inre kall. Hon offrar således både sitt barn och sitt världsliga liv för Abélards skull. Både offret och lidandet är centrala ingredienser i den ädla kärlek som nu tar form i liv och litteratur, och som definieras genom begrepp som ärbar, taktfull, ridderlig, förfinad och elegant. Temat introduceras av de sydfranska kringresande trubadurer som mot betalning framför dikter till musik på furstehoven. Dikterna samspelar i sin tur med den kärlekskultur som odlas i de preciösa hovmiljöerna, där uppvaktningsritualerna följer fasta ceremoniel och där kavaljeren förväntas visa trofasthet, offervilja, martyrskap och dyrkan av kärleksobjektet. Den som spelar sina kort väl kan casha in belöning i form av sex eller äktenskap med sin dam. Men både damen och riddaren kan gå vidare och kurtisera nästa kärleksobjekt i en perpetuum mobile av semiofficiella affärer inom aristokratin.

Som Cullhed visar var det en både härlig och farlig syssla. Ett enda erotiskt felsteg kunde leda till ruinering för en adelsfamilj som knutit ekonomiska intressen till sin dotters framförhandlade äktenskap, vilket möjligen förklarar varför giftasåldern för flickor bara var tolv år under epoken samtidigt som prostitutionen exploderade. Långt ifrån alla barn och tonåringar kan ha klarat att hålla gränserna, och för den flicka som trampade snett återstod endast att gå i kloster. En fjärdedel av epokens kärleksberättelser innehåller dessutom skildringar av riddare som försöker tvinga sig på herdinnor med våld, så precis som Cullhed skriver så visade trubadurlyriken verkligen upp en provkarta på kärlekens och begärets alla upptänkliga manifestationer. Dess minsta beståndsdelar vreds och vändes på i olika versioner av temat, med oändliga spin-offs och sidospår, lite som 1700- och 1800-talets opera-repertoar eller dagens globala tv-seriekultur. 

Jag måste här även skicka iväg en applåd för det mogna sätt Anders Cullhed hanterar sitt ämne på. Långt ifrån alla akademiker och författare lyckas skriva lika avspänt, naturligt och empatiskt om sex som han, även när det handlar om de grövre eller mustigare aspekterna.

Ännu större applåd för det otroligt vackra och ordrika språket Cullhed gjort till sitt. Så ärar man bäst sitt ämne, det borde alla akademiker ta till sig.

En av de mest intressanta utläggningarna i boken handlar om kopplingen mellan den medeltida kärlekslyriken och vårt kristna litteraturarv. Cullhed kopplar det paradigmatiska genomslaget för trubadurgenren till den tidiga kristendomens starka avståndstagande från de antika författarna. Genom att luta sig mot aposteln Paulus stämplade kyrkan de hedniska skriftställarnas promiskuösa kärlekskonst som otukt och ställde den, liksom aposteln, i kontrast mot en högre, okroppslig kärlek till Gud. All litteratur som ens antydde lekamlig kärlek hamnade i giftskåpet. Här associerar jag direkt till Joel Halldorfs gedigna och välskrivna Bokens folk – En civilisationshistoria från papyrus till pixlar från 2023, där den tryckta boken och vår skriftkultur på liknande sätt kopplas till kristendomens framväxt i Europa. 

Uppdelningen mellan det andliga och lekamliga blev allt skarpare efter hand, och vid trubadurernas tid var inte ens sex inom äktenskapet okej annat än i syfte att njutningslöst reproducera sig. Det är rimligt att tänka sig att det var ur denna sexuella repressionskultur som den ädla kärlekens praktik och lyrik växte fram. När sex inte gick an lyfte man fram kurtisens och förspelets alla nyanser och gjorde dem till kult i stället. Cullhed menar att genrens framgång låg i att trubadurerna både var smarta och kände av vad som gick hem hos kunderna.

För att sjunga om det förbjudna så lånade man av den religiösa litteraturens högstämda språk och liknelser och klädde sina kärlekshistorier i dem. På så vis kunde man erbjuda kunden en allt snaskigare kärlekslyrik utan att bryta mot kyrkans moralkodex. Det är lite som när »tantsnusket« på 1980-talet smögs in i historiska berättelser om stenåldersfolk och ingen kunde ana vilka braskande orgier som utspelade sig bakom de mammutprydda pärmarna. Inte heller här kan man låta bli att le åt vad somliga teknik- och kulturhistoriker hävdat: att erotik och pornografi har varit den drivande kraften bakom alla tekniska innovationer sedan tryckpressens födelse. De tycks onekligen ha rätt, åtminstone om man köper tesen att trubadurpoesin drevs fram av sexsugna kunder.

Från Goethes unge Werther till Lena Anderssons Ester och dagens appdejtningkultur där försmådda älskande utsätts för ghosting och gaslighting, tycks kärlekens lidandecermoniel och offervilja intakt.

Här måste jag göra en paus för att dra en tanketråd till Ingrid Elams Romanens segertåg från 2022. Elam visar hur romanen när den föddes under det tidiga 1700-talet över en natt konkurrerade ut repertoarlitteraturens stolpiga och formbundna oden och epos, och att framgången till stor del berodde på att genren togs över av kvinnliga författare som skrev om saker som engagerade andra kvinnor – som äktenskap, könsnormer och sociala koder. Suget efter dessa vardagsrelaterade berättelser blev så stark att en massmarknad uppstod, som Elam menar blev drivkraften bakom romanens segertåg. Som Cullhed visar så var 1100-talet också kvinnornas århundrade då starka drottningar och mäktiga abbedissor började odla en egen kultur och sätta sin prägel på Europa. Även om Cullhed inte själv drar denna parallell så skulle det i kärlekslyriken frekvent förekommande temat »apoteos« – upphöjandet av en människa till gudomlig status – kunna kopplas till hur kvinnors bildning och makt ökar under denna period. Man skulle även kunna hävda att suget efter erotisk kärlekslyrik, som är startskottet för vår »stora poetiska tradition« liknar det sug efter kvinnliga erfarenheter som senare drev fram romanen, och som i dag firar triumfer i autofiktionen.

Baksidan av det dygdiga myntet blev en burlesk, grovkornig litteratur som existerade parallellt med den ädla, och som cirkulerade i adelsmännens och riddarnas egna kretsar. Greven av Poitou (1071–1127), som också kallas för den förste trubaduren, hinkade ur sig offentliga sånger om kyska jungfrur samtidigt som han skaldade skabrösa knullsånger för sina kamrater. I en dikt om ett besök till två damer i Toulouse heter det:

Här får ni höra hur mycket jag knullade dem: 
etthundraåttio gånger,
så de kvaddade nästan min utrustning
och mitt verktyg;
värken är obeskrivlig,
så ansatt var jag.

Cullhed understryker om och om igen hur klyvningen mellan kroppsligt begär och andlig kärlek tycks ha lagt grunden till hela millenniets syn på kärlek, och även om han tyvärr inte utvecklar tanken vidare eller ger några goda exempel, kan man bara hålla med. Från Goethes unge Werther till Lena Anderssons Ester och dagens appdejtningkultur där försmådda älskande utsätts för ghosting och gaslighting, tycks kärlekens lidandecermoniel och offervilja intakt. I viss mån gäller detta även den ojämställdhet mellan klasser och kön som gödde de kommersiella aspekterna av kärlek, sex och äktenskap i den medeltida hovkulturen. Men även millenniets misogyna madonna/horasyn på kvinnor tycks springa ur trubadurpoesin, liksom den snart tusenåriga uppdelningen mellan anständig skönlitteratur och »låga« folkliga genrer som pornografi, skillingtryck och masskultur som Fifty shades of grey eller erotiskt tryfferad vampyrlitteratur. Autofiktionens alla litterära varianter under de senaste decennierna kan som sagt också inlemmas i den här diskursen.

Konstruktionen av kärleken som ett utdraget martyrium blev allt mer central med tiden. Både trånandesmärtan och den behärskade uppvaktningsprocessen ansågs förädla utövaren. Kärleken blev medeltidens self-improvement-rörelse, och ur det perspektivet framstår 1300-talspoeten Petrarcas flera decennier långa och oförlösta trånande efter den gifta Laura förklarligt. Hans 365 sånger och sonetter – en för årets alla dagar – till Lauras ära som han samlade i Il Canzoniere (Sångboken) passar som hand i handske i den ädla kärlekens offermentalitet. Så även hans tillsynes självutlämnande och otämjda passion:

Åtrån sporrar mig, Amor leder och iakttar mig,
Lusten drar i mig, Vanan tar mig vidare,
Hoppet både smickrar och tröstar mig
bjuder mitt trötta hjärta sin högra hand;

Petrarca är medveten om hur opassande det är att tråna efter en gift kvinna och offerkoftar sig över att han längtar efter hennes förbjudna kropp. En begriplig manöver endast om man, som Cullhed påpekar, inser att poeten plockar poäng hos läsare som är införstådda i att en slik smärta alstrar förädlande självrannsakan. Men det var inte alla som köpte dessa sublimerade omskrivningar av vad vi i dag skulle kalla kåthet. I den anonyma skrönan »Rumlaren« från sekelskiftet 1200, samlas varje år traktens riddare för att tävla om vem som kan framställa den bästa bravaden. Juryn består av åtta ädla damer och uppenbarligen får en av dem nog av männens medelmåttiga skrävlande och författar ett eget skaldestycke där hon ifrågasätter drivkraften bakom tornerspel och raffinerade kurtiser. För vem sänder de sina ringar, sina band och juveler till gåva, frågar hon sig, »för vem handlar de så ädelt och elegant«? Svaret kommer i slutstroferna, det är för le con, fittans skull.

Från den härrör nu allting gott för vars skull dessa ädla dåd uträttats. Många är de som genom den blivit bättre män, vunnit ära och rykte, vilka inte varit värda en fattig knapp, förutan sitt begär efter fittan.

Utanför hoven hade den katolska kyrkans arbete mot kätterska tendenser vid denna tid tilltagit. Påve Innocentius III (1160–1216) inrättade en ny sorts tiggarordnar – dominikaner och franciskaner – som hade mandat att verka i städerna och som började gå räfst och rättarting med okyska levnadsvanor och osedlig litteratur. Inkvisitionen närmade sig och med den en helt annan syn på kärleken. Cullhed visar hur det tar sig uttryck i att kärlekstemat visserligen raffineras i riddarromaner som Wolfram von Eschenbachs Parzival och Romanen om rosen, samtidigt som trubadurernas hybridisering av andlig och världslig kärlek börjades anses suspekt. Som så ofta när gamla vanor och traditioner stöts ut ur offentligheten så sker det genom skamning. De föregående seklernas »ädla« kärlek kom under senmedeltiden och tidigmodern tid att utsättas för samma hån och kritik som alkemin utsattes för under upplysningen. Kärleksbeskrivningarna hos författare som Ariosto, Cervantes och Rabelais blir föremål för uttalad parodi, och det är dödsstöten för genren även om dess verksamma beståndsdelar tycks ha levt kvar i det som blev stommen i modernitetens romaner.

Den enda kritik jag egentligen vill rikta mot Cullheds fina bok är samma som jag ofta lyfter när det kommer till större översikter; sammanhanget nedprioriteras för det snävare akademiska spetsperspektivet. Jag hade gärna läst mer om den praktik det litterära temat samspelade med. Hur gick kurtisen och äktenskapsmäklandet till på hoven, hur såg livet ut för en bättre bemedlad dam i ett nunnekloster, vilka uppvaktningsceremoniel tillämpades och hur såg juridiken för våldtäkt och äktenskapsbrott ut, och ännu mer spännande, hur praktiserades den västerländska hederskulturen? På samma sätt skulle jag gärna ha sett mer essäistiska utläggningar liknande det spännande introduktionskapitlet om antiken och kristendomen, till exempel om de maktförskjutningar inom stat och kyrka som skedde mellan Héloïses och Dantes tidsepok och som påverkade vad man fick skriva om. Och inte minst, hur gick det till under en hovafton när trubadurerna framträdde? 

Forskning finns det ju gott om och som icke-akademiker har man lyxen att kunna hoppa fritt mellan disciplinerna för att bilda sig. Tillgängligheten till ny kunskap har också ökat med digitaliseringen och allt detta sammantaget gör att förväntningarna på berättelser som i bredare svep skapar sammanhang och djupare kontextuell förståelse i dag är högre. Kanske är det ett krav som är omöjligt att tillmötesgå i dagens specialiserade akademi där varje professor förväntas hålla sig till sin läst, men önska sig kan man ju alltid.