Läsarna har också ett ansvar för medievärldens utarmning

Inom den österrikiska armén fanns talesättet att läget var hopplöst men inte allvarligt. Som medarbetare i Svenska Dagbladet mellan 1979 och 2000, först som skribent, sedan som redaktör för understreckarna, tänkte jag ofta på denna maxim. Kris hade det varit så länge man kunde minnas, men man tog det med ro eftersom näringslivet täckte förlusterna. När Schibsted så köpte tidningen förenades besparingar och avsaknad av publicistisk idé. De nya ägarna hade så vaga begrepp om SvD:s karaktär att man kunde tro att det rörde sig om ett impulsköp. Nu väntar ytterligare nerskärningar och kulturdelen ska inte längre vara en egen bilaga utan flytta in i huvuddelen. Det behöver inte i sig medföra en försämring, men det skulle förvåna om ledningen inte tar tillfället i akt att ytterligare marginalisera kulturmaterialet. Nu är läget hopplöst – men ändå inte allvarligt, för det är lättsamheten som breder ut sig.

I början på 90-talet diskuterades på SvD om man skulle satsa på att bli en utpräglad kvalitetstidning, som riktade sig till en mindre, men betalningsvillig publik. Det hade varit en djärv satsning som hade krävt andra ägare och det är möjligt att Sverige är ett för litet land för en sådan dagstidning. Men å andra sidan har den kurs som det faktiskt blev – ett närmande till kvällstidningarna – heller inte varit särskilt profitabel. Tron att man kan tjäna pengar på nätupplagan är nog illusorisk. Dagstidningarna har skadat sig själva genom att vänja läsarna vid att så mycket material är gratis. De som kan ta betalt på nätet är kvalitetspublikationer som ger något extra, som Financial Times och Wall Street Journal.

Det är viktigt att ifrågasätta medieägarnas agerande men man skjuter ofta på dem för att slippa kritisera läsarnas preferenser. Det finns handlingsutrymme för ägare men grundförutsättningarna skapas ändå av folks läsvanor. Om ingen brydde sig om det lättviktiga, skulle ingen satsa pengar på det. Nu ser vi konsekvenserna av den relativism som växte fram på 60-talet och som utgav sig för att vara demokratisk, till skillnad från uppfattningen att vissa saker var mer värdefulla och viktigare än andra. Snarare än att vara demokratisk har den bidragit till en politisk rådvillhet.

En liknande relativism siktade in sig på kanon-begreppet. En kanon förutsätter ett urval, som naturligtvis oavbrutet måste omprövas; det avgörande är att textmängderna inte sväller över alla bräddar. Vi har under en tid nu levt i vad jag skulle vilja kalla en pluralism-pubertet. Utmärkande för puberteten är att man inte tror att man ska dö och att man, eftersom tiden känns obegränsad, inte behöver välja. Internet, bloggar och Facebook har berusat många med alla möjligheter, inte minst att skriva själva. Men det blir som en teater där alla vill vara skådespelare och ingen publik.

Det är lätt att resignera inför ett sådant överflöd. Max Nordau befarade i sin bok Entartung (1892) att det myckna tidningsläsandet skulle överbelasta människors nerver och göra dem till håglösa neurasteniker (den tidens begrepp för utbrändhet). Att han hade fel då behöver inte betyda att farhågor om överretning kan avfärdas för all tid. Kanske är vi på väg in i en era av mångfaldsmelankoli, när människor resignerar inför svårigheterna att orientera sig i överflödet. Respons är en tidskrift som vill lämna sitt bidrag till att avhjälpa detta genom att vara en guide till att välja bland facklitteraturen på svenska och därigenom befrämja en mångfaldsmognad.

Publicerad i Respons 2012-5