Läslust mer än bara läsning

Jag står med mitt seminariekort i handen. Jag har fyra dagar på mig att uppleva så mycket jag bara hinner. Och jag vet också att jag kommer att vara helt slut på söndag. Jag lusläser programmet. Vad ska jag börja med? Det blir ett seminarium om barns läsande. Klockan elva blir det ett samtal mellan några kulturskribenter under rubriken »Kulturdebatt«. Det var inte särskilt spännande men tillräckligt intressant för att sitta kvar. Kvart i tolv kommer jag ut från seminariet och börjar bli hungrig. Jag slänger i mig en kaffe och en hutlöst dyr kanelbulle på stående fot och ger mig ner på det stora mässgolvet. Jag passerar en monter där Jan Guillou håller hov om sin nya roman (han lägger ut texten om hur han »leker med olika genrer«). I en annan monter står Åsa Wikforss och pratar om hoten mot demokratin. Jag lyssnar en stund och skyndar sedan vidare. Här krängs det böcker. Fyra för tre, tre för två och två för en. Jag köper, plockar på mig bokmärken och norpar åt mig några av de tidskrifter som förlagen bjuder på. Efter en stund ger jag mig i väg en våning upp igen. Åsa Beckman intervjuar Nina Lykke i G4. Eller ska jag gå på ett panelsamtal om »Att lita på den journalistiska berättelsen«? Flera av dem som är med i panelen tycker jag är bra. Anna-Lena Lauréns bok om Putins Ryssland tyckte jag mycket om och Johan Hilton skrev ju den där boken om massmordet i Orlando. Men jag är nyfiken på Nina Lycke eftersom jag gillade hennes nya bok, så det får bli det samtalet. Jag hastar vidare.

I efterhand minns jag långhelgen i Göteborg nästan som i en dimma. Jag är helt slut och vet knappt vad jag har lyssnat på och vilka böcker jag köpte. Det känns som om den enda bok jag använde aktivt under helgen var plånboken. Det jag huvudsakligen sysslade med var det som Magnus Persson i sin bok Passionerad läsning – texter om litteratur, kritik och känslor kallar just passionerad läsning. Jag hade inte en enda läsupplevelse, jag bedrev inte en enda läsakt (utom lite baksidestexter) men jag tickade i många av de boxar som han menar ingår i passionerad läsning. Alltså inte så mycket läsning men väl mycket runt omkring. Mer om detta senare.

En bok om passionerad läsning kan knappast komma ut vid en bättre tidpunkt än Magnus Perssons bok. Överallt stämmer kritiker, lärare, förlagsfolk och allehanda andra människor som har något med bok- eller läsbranschen att göra, upp i domedagsprofetior om hur illa det kan gå om nedgången i läsandet fortsätter, både bland unga och övriga delar av befolkningen. Och jag håller till stor del med. Det ser inte bra ut. (Se till exempel Hyper and Deep Attention: The Generational Divide in Cognitive Modes av N. Katherine Hayles, 2007; Tankar om läsning av Anders Olsson, 2015; Litteraturens slut av Sven Anders Johansson, 2021och Bokens folk av Joel Halldorf, 2023.)

Magnus Persson fokuserar i sin bok på dem som läser och som redan är passionerade läsare. Vad gör de? Och hur gör de det? Han menar att den traditionella litteraturvetenskapen, mest kopplat till litteraturdidaktik och litteraturundervisningen, bör kunna lära sig något av dem som verkligen brinner för läsning och deras sätt att hela tiden hitta nya vägar för litteraturen. De fall som han har undersökt genomsyras mer av en kollektiv än en individuell syn på läsandet, mer lust och njutning än arbete och plikt och är oftare knuten till populärkultur och konsumtion. Litteraturfestivaler, bokklubbar med musik och stadsvandringar i författarnas fotspår är exempel på detta. Kan dessa beskrivningar och studier hjälpa till att stimulera dem som inte läser eller dem som kanske borde läsa mer? Jag vill tro att detta är ett ytterligare syfte med boken, men jag kan inte riktigt utläsa om så är fallet. Författaren nämner på flera ställen hur »oron sprider sig«, att vi lever i »läspanikens tidevarv« och att utvecklingen påminner om »en framväxt av ›det läsindustriella komplexet‹«, men vad tycker och tror författaren själv? Det får jag inte riktigt klart för mig.

Här framstår läsaren och boken som i en symbios som känns väldigt intim och privat, och vacker. Som tvåsamhet med en artefakt.

Passionerad läsning är ett intressant begrepp. Det lockar och man ser framför sig den där läsaren som har köpt en extra vacker bok och som inte kan bärga sig förrän hen sitter uppkrupen i soffan med en rykande kopp te. Jag kommer att tänka på ett citat av Orhan Pamuk ur hans bok The New Life som Rita Felski tar upp i sin artikel »Postcritical« i Further Reading, där han säger: »I read a book one day and my whole life was changed. Even on the first page, I was so affected by the book’s intensity I felt my body sever itself and pull away from the chair.« Det låter som själva definitionen av passionerad läsning. Här framstår läsaren och boken som i en symbios som känns väldigt intim och privat, och vacker. Som tvåsamhet med en artefakt. Detta är dock inte Magnus Perssons perspektiv på begreppet passionerad läsning. Hans bidrag är ett annat, och ett viktigt sådant. Författarens syfte med boken är att bredda och inkludera mer på »den litteraturteoretiska och litteraturdidaktiska radarn, både på den individuella och på den kollektiva nivån«. Persson menar att den traditionella forskningen måste kompletteras med »ett betydligt vidgat läspraktikbegrepp« och att det kan uppnås genom att »drastiskt skifta fokus och inte bara koncentrera sig på läsakter, lässtrategier och läsarter, utan på läspraktiker som mångdimensionella helheter«, vilket han alltså definierar som passionerad läsning. Han vill ge en bredare bild av var det innebär att läsa.

För att förklara passionerad läsning ingående använder Persson tre teoretiska perspektiv: omkringläsning, postkritik och litteraturläsning som konsumtion. Boken är väl grundad i teorier som ramar in de tre perspektiv som författaren vill diskutera och det är tydligt från första kapitlet att han har som ambition att föra forskningen framåt och att utveckla och förklara begreppet passionerad läsning.

Det är synd att han inte närmare försöker ringa in begreppet passionerad läsning i relation till den mer traditionella forskningen på området. Det finns ju ett stort antal aktiviteter som (i alla fall för en icke litteraturteoretiskt utbildad person) ingår i läsningen, och som bör ingå i en bok vars baksidestext inleds med frågan »Vad kännetecknar kärleken till litteraturen?«. Det vill säga alla de saker som direkt förknippas med själva läsningen; den fantastiska värld som många böcker erbjuder, njutningen, att man kan försvinna in i en bok just för dess innehåll. Några avsnitt eller kapitel om just läsart, läsakt, lässtrategier och läsupplevelse, för att ta några begrepp som författaren nämner i förbigående, hade gjort att man hade fått en helhetsbild av området där passionerad läsning är tänkt att bli ett viktigt tillskott. Eller varför inte mer om förtrollning, rädsla, lärande, förälskelse? Det hade varit klargörande och berikat min läsning. Flera av dessa begrepp som kan drabba en under läsningen nämns men hastas förbi, och författaren koncentrerar sig i stället på sina tre områden. Med det sagt: hans beskrivning av de områden som han vill presentera är föredömlig, inte minst för att han väver samman sina begrepp med sin egen passionerade relation till Buenos Aires litteraturscen, en stad som han uppenbarligen älskar för kulturen, litteraturen och läslusten.

Begreppet omkringläsning har Persson lånat av den italienske författaren Italo Calvini men gett det en delvis ny och breddad innebörd. För Persson betyder det »…alla omkringliggande aktiviteter, artefakter, platser och aktörer som är verksamma i läsupplevelsen«. Det kan alltså vara allt från soffan du sitter i och kaffet du dricker till personen som rekommenderade boken till dig eller minnet av den där litteraturkryssningen som du var på och lyssnade då på just denna författare.

Jag kan inte utläsa det i texten men min tolkning är att detta är en lösning på problemet med att den professionella, kritiska läsaren och den ›vanliga‹ läsaren aldrig möts eftersom de, så att säga, inte läser samma bok.

Perssons användning av det teoretiska begreppet postkritik är lite svårare att ringa in och här blir Perssons resonemang följaktligen även svårare att reda i. Kort uttryckt är det kritiken av den kritiska läsningen. Något mer mångordigt kan man säga att det är kritik mot den dominerande synen på att det finns en distinkt skillnad mellan kritisk läsning och vanlig läsning, där den kritiska läsningen genomsyras av försök till objektivitet, är textcentrerad och kopplad till arbete, medan vanlig läsning är subjektiv, erfarenhetsknuten och lustfylld. Postkritik är en rörelse som ifrågasätter och utmanar denna uppdelning. Förespråkare för postkritisk läsning vill, enligt Persson, föra in »läsningens känslomässiga, kroppsliga och sensuella aspekter« och här diskuteras också surface reading, hyper reading och machine reading som alternativa lässtrategier. Jag kan inte utläsa det i texten men min tolkning är att detta är en lösning på problemet med att den professionella, kritiska läsaren och den »vanliga« läsaren aldrig möts eftersom de, så att säga, inte läser samma bok. Persson skriver: »Den kritiske läsaren står utanför och ovanför vanliga människors vanliga sätt att läsa vanliga böcker.« Med ett postkritiskt förhållningssätt närmar sig kritikern (eller den akademiska läraren som ska diskutera boken med studenter) den »vanliga« läsaren. Han fortsätter: »Postkritik innebär nämligen inte en rekommendation att läsa ›ytligt‹, utan att noggrant läsa på snarare än under raderna.«

Det tredje begreppet läsning som konsumtion är ett samlingsbegrepp för de nya sammanhang som boken och läsandet expanderar i. Filmatiseringar av populära böcker, bästsäljare, bokcirklar på tv och författarkryssningar är en del i en delvis ny medieekologi som fokuserar mer på läsaren som en konsument som ska spendera pengar, snarare än en person som läser av skäl som inte riktigt är kompatibla med ekonomiseringen, som till exempel av kulturella skäl eller för att utvecklas som människa.

Jag saknar ett teoretiskt kapitel om litteraturläsning som konsumtion i Passionerad läsning. Omkringläsning behandlas utförligt i bokens första kapitel och postkritik utreds och diskuteras ingående i ett eget kapitel. Diskussionen om litteraturläsning som konsumtion integreras däremot direkt i fallbeskrivningar om litteraturfestivaler och författarkryssningar, men det skulle ha varit givande och hjälpsamt att få lite bakomliggande teorier om konsumtion, medier och medieekologier, på samma föredömliga sätt som de två andra delarna av Perssons teoretiska referensram får. Till exempel så finns det spännande teorier om konsumtionsmönster hos grupper i samhället som normalt sätt inte konsumerar en viss vara men där TikTok och andra digitala plattformar gör att produkter når ut till nya grupper och skapar helt nya konsumtionsmönster. Det hade varit givande att få dessa och andra relevanta teorier som en bakgrund till resonemangen om ekonomiseringen och konsumtionen av litteratur.

En styrka i boken är alla de fallbeskrivningar som presenteras utförligt. Litteraturfestivalen i Edinburgh, live-bokklubbar med musik, analys av två ganska olika litteraturtidskrifter (båda nu nedlagda), analys av två romaner som handlar om passionerad läsning (i lite mer vardaglig mening), mat och litteratur, litteraturturism och en ingående beskrivning av författarens resa till Buenos Aires.

Fallbeskrivningarna innehåller dessutom många gånger kopplingar till alla de tre olika teoretiska perspektiv (omkringläsning, postkritik och litteratur som konsumtion) som författaren vill ska inkluderas i litteraturvetenskapen på ett mer naturligt sätt, vilket gör hans argument och idé om en breddning av området mer trovärdig och till och med sannolik. Här tycker jag verkligen att han lyckas sälja in sitt begrepp.

Jag skulle vilja stanna upp och lite mer ingående beskriva en av de fallstudier som författaren presenterar: det han kallar »hybrida läspraktiker i en live-bokklubb«. Här beskrivs Bushvick Book Club (BBC) som är ett publikt forum där deltagare och publik blandar musik, litteratur och andra konstformer, men alltid med ett litterärt verk i centrum. Den första filialen utanför USA startade i Malmö och de har även ett program på Dunkers kulturhus i Helsingborg. BBC i Malmö kallar sig för en »live-bokklubb« och uppmuntrar, helt enligt originalkonceptet, musiker, konstnärer och litteratörer att vara kreativa kring ett visst litterärt verk. Under den kväll som Persson besökte evenemanget för sin fallstudie fokuserades det på Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd. Tre olika musikgrupper hade bjudits in för att framföra varsin musikalisk tolkning av boken, det visades en kortfilm som var ett arbete från en gymnasieelev om Moa, värdarna för kvällen gav sina små inspel och därefter följde en lång diskussion med alla som varit med under kvällen. Ett bra exempel på hur Persson vill visa upp en breddad syn på litteraturteori och litteraturdidaktik, och det öppnade verkligen ögonen för mig. Jag önskar att jag hade varit där!

Kommer de initiativ som beskrivs och som tjänar som exempel i boken att öka läsandet eller är det snarare tvärtom? Finns det kanske en risk att aktiviteter som dessa bidrar till att den koncentrerade läsningen minskar ytterligare och ännu snabbare?

Som helhet var det en mycket givande läsning. Fallstudierna är verkligen ögonöppnare för hur bred »läsning« kan vara och hur olika kreativa initiativ kan skapa fantastiska mötesplatser med boken i centrum. Här gör Magnus Persson en stor insats för att uppmärksamma läsaren på detta. Jag är inte övertygad om att just passionerad läsning är det bästa begreppet för att uppmärksamma andra aktiviteter än själva bokläsandet och att bredda området, men framtiden lär utvisa om begreppet fastnar.

Jag vill också återkomma till min diskussion tidigare om djupläsning och koncentrerad läsning för att lära och utvecklas. Dessa är lässtilar som delvis är hotade på grund av den ökade läsningen på digitala plattformar och kanske även på grund av tron på snabba lösningar och att tekniken ska lösa alla våra komplexa samhällsproblem. Kommer de initiativ som beskrivs och som tjänar som exempel i boken att öka läsandet eller är det snarare tvärtom? Finns det kanske en risk att aktiviteter som dessa bidrar till att den koncentrerade läsningen minskar ytterligare och ännu snabbare? Man kan ju lyssna på författaren på en kryssning i stället. Eller vara med på en bokkväll med Moa Martinson-tema och bara njuta av musiken. Eller kan det vara så att det inspirerar och bidrar till ökad läsning bland de grupper som går på alla dessa olika tillställningar? Jag hoppas det. Jag vet i alla fall att aktiviteter som dessa stimulerar mig till ökad läsning. Även efter Bokmässan i Göteborg.