Krönika

Litteraturens förmåga att förändra oss

| Respons 6/2021 | 3 min läsning

Priser är beundran, beundran en form av kärlek. Nu när litteraturprissäsongen är över vet vi vem som vann årets upplaga av August-, Goncourt-, Man Booker och Nobelpriset. Det sistnämnda utmärker sig genom juryns regel att hemlighålla kandidaterna före tillkännagivandet. Varför? Alla tävlingar har sina föreskrifter, alla sammanslutningar sina bestämmelser. Jag kommer att tänka på samtalet jag hade med den i Frankrike berömde kulturpersonligheten Bernard Pivot under en mottagningskväll i samband med att Patrick Modiano tilldelades Nobelpriset i litteratur 2014. Som ”president” för Goncourpriset var han inbjuden till Stockholm under Nobelveckan i december. Pivot frågade mig hur Nobelkommittén arbetar fram pristagaren. På bruten franska fick jag fram något om den stränga sekretessen, särskilt veckan mellan beslut och tillkännagivande, och att det dessförinnan inte finns någon offentlig halvlång eller kort lista, som för deras Prix Goncourt. Han verkade skeptisk och gissade att det måste skapa en osund maktutövning som inte gagnar intresset för flera författarskap.

Även om Pivots Goncourtpris säkert också har sina regelverksbrister, har man inte missat att prisa dem som verkligen skulle ha förtjänat ett Nobelpris för hela sina författarskap: Marcel Proust fick priset 1919 för I skuggan av unga flickor i blom (andra delen av På spaning efter den tid som flytt). Författaren Romain Gary fick det vid inte mindre än två tillfällen, på tvärs mot prisets regler som säger att en person inte får motta priset mer än en gång. Men när Émile Ajar utsågs till vinnare av Goncourtpriset 1975 för Med livet framför sej, visste man inte att det var den tidigare pristagaren Romain Gary som låg bakom pseudonymen. Under ett helt decennium drev Gary med hela världen genom att vid varje boksläpp och intervju skicka fram en yngre släkting att spela Ajar. Till Nobelsammanslutningen i norr tycktes ryktet om Garys oefterlikneliga författarskap aldrig nå, innan han sköt sig i huvudet 1980.

Romain Gary. Foto: J. Robert, Éditions Gallimard

I år är det 75 år sedan Romain Gary första gången prisades med Goncourtpriset, för Himlens rötter (1956), en elegant idéroman om jakten på Afrikas elefanter och om ”ekologi” – långt innan ett sådant begrepp var känt. Om människan inte kan rädda ens dessa enorma, oformliga, sublimt vackra bjässar, hur ska då mänskligheten kunna rädda sig själv? Frågan som huvudpersonen Morel ställer i Himlens rötter, känns i våra dagar ännu mer akut. 

Världen behöver fler modiga, självständiga tänkare som Gary. Han levde ett makalöst liv, född 1914 i Wilno (nuvarande Vilnius), faderlös, av en frankofil mor som bosatte sig med sonen i Nice. Innan han slog igenom litterärt stred Gary som stridspilot i de Gaulles trupper i France Libre-divisionen och överlevde mirakulöst. Och efter andra världskriget fortsatte det lika sagolikt. Han fick hederslegionen och blev fransk diplomat i Los Angeles. Han valde bort det glamourösa Saint-Germainlivet i Paris bland Simone de Beauvoir, Jean-Paul Sartre och Albert Camus, fastän den sistnämnde hyllade Garys debutroman Europeisk uppfostran 1945. Trots att hans eget liv gav långt mycket bättre stoff till en roman än underlaget för det flesta autofiktiva berättelser av i dag, var han trogen sitt judisk-burleska hittepåande, alltid på de marginaliserades sida. 

Sent omsider har man i Frankrike återupprättat Gary som under ett par decennier har varit tämligen bortglömd. För ett par år sedan gavs hans samlade verk ut i den prestigefyllda serien Bibliothèque de la Pléiade av Gallimard. Tänk om något förlag i Sverige kunde återutge, och gärna (ny)översätta, hans verk.

Genom Gary har jag fått snudda vid hur det känns att vara en förintelseöverlevare som kämpar för Afrikas elefanter, en ensam tjänsteman som botar tomheten genom att vårda en pytonorm, ett gatubarn som bor inhyst hos en prostituerad i Belleville, eller en impotent man i 60-årsåldern. Som Garyläsare behöver vi inte sitta fint eller hålla oss på vår plats. Och vi känner på oss att världens finaste litteraturpris inte är Nobels, utan det vi själva utser vinnaren till, när vi förändras en smula av en välformulerad och mångtydig berättelse. Ingen lyckades med det bättre än kameleonten Gary/Ajar.

Publ. i Respons 6/2021 748
I FOKUS | Akademiska prestationister
Relaterat
Analys/Reportage

Bilden av tysk litteratur som svår hämmar introduktionen i Sverige

Tysk facklitteratur hävdar sig väl i Sverige, men ny skönlitteratur har svårare att hitta hit. Introduktionen av den har alltmer övertagits av små förlag som står inför flera svårigheter. Kunskaperna...


Ida Westin

Ida Westin är kulturskribent och bibliotekarie. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  2. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...