Livet ses som en åkomma som kräver behandling

Rubriken på detta nummers tema om vantrivseln i välfärden anspelar förstås på Sigmund Freuds klassiska verk Vi vantrivs i kulturen från 1930, i vilket han funderade över varför den moderna människan inte blivit lyckligare trots alla framsteg, inklusive de tekniska, som gjort oss till ”protesgudar”. Freud kunde förstås inte ana den tekniska utveckling som Sara Öhrvall redogör för i Ditt framtida jag, recenserad av Patrik Lindenfors i temasektionen. Men han skulle förmodligen ha konstaterat att alla dessa tekniska hjälpmedel inte förändrar våra grundläggande konflikter, utan bara ger oss nya redskap att utkämpa dem med.

Sådant som tidigare betraktades som en ofrånkomlig, rentav viktig del av livet, ses i dag som något som kräver behandling.

Freuds övertygelse att framsteg inte tycks göra oss lyckliga har inte förlorat sin relevans, trots all materiell och social utveckling sedan hans tid. Depression har blivit en psykisk pandemi, sjukskrivningar för psykiska problem rakar i höjden och människor konsumerar psykofarmaka i en otrolig omfattning. Fredrik Svenaeus recenserar i temat två nya böcker, Olyckliga i paradiset av psykiatern Christian Rück och Tänk om – En studie av oro av sociologen Roland Paulsen, som ur olika perspektiv belyser frågan varför vi inte är mer tillfreds och varför oroar oss så mycket. Båda härrör i hög grad problemet till att vi har anammat ett slags nollvision när det gäller lidande. Sådant som tidigare betraktades som en ofrånkomlig, rentav viktig del av livet, ses i dag som något som kräver behandling. Att de psykiatriska diagnoserna har ökat behöver inte innebära att vi egentligen mår så mycket sämre, som Rück påpekar; det är snarare uppfattningen om vad som behöver behandlas som har vidgats. Att få en diagnos har också blivit mer lockande; den är inte nödvändigtvis stigmatiserande och kan öppna för stöd och resurser av olika slag.

Att vi är sårbara i dag kan också hänga samman med att sådant som underlättar självförglömmelse, såsom identifikationen med ett kollektiv och upplevelsen av mening, har försvagats. När detta faller bort är vi utlämnade åt våra inre demoner. Paulsens bok skulle också ha kunnat heta ”Vi tvångstänker i kulturen”, för den belyser hur vi överväldigas av en malande oro, eftersom vi blivit fixerade vid vår egen betydelse och vägrar acceptera det lidande som livets osäkerhet ofrånkomligen för med sig.

Freud skulle ha hållit med om att vi måste lära oss acceptera icke-neurotiskt lidande, men inte tillskrivit detta så stort inflytande på obehaget i kulturen.

Freud skulle ha hållit med om att vi måste lära oss acceptera icke-neurotiskt lidande, men inte tillskrivit detta så stort inflytande på obehaget i kulturen. Vi kommer ändå att fortsätta att plåga oss själva – eller andra. Den primära grunden till det lidande som kulturen orsakar är att den hämmar aggressionen och när så sker riktar denna sig inåt mot det egna jaget. Freuds driftlära må te sig passé, i synnerhet antagandet om en dödsdrift, men när det gäller frågan om aggressionen som en inneboende kraft i människan förefaller mig sista ordet långtifrån vara sagt. Vi vill gärna tro att aggression har sitt upphov i sociala omständigheter och således i princip kan reformeras bort. Mycket kan säkert förbättras, men om vi tror att vi kan bli kvitt aggressionen väntar många obehagliga överraskningar.

Publicerad i Respons 2020-6