Människooffer var viktiga i vikingatidens Norden

Forskningen om fornnordiska ämnen är internationellt ett omfattande fenomen i dag. I Sverige är intresset mindre. Men det finns undantag, och precis som i andra länder är denna forskning spridd över olika discipliner. Det behöver inte vara en nackdel. Tvärtom erbjuder mångfalden av perspektiv och tvärvetenskapliga undersökningar möjligheter att använda ett maximalt omfattande material. Men i praktiken har uppsplittringen på olika discipliner snarast varit till men för fornnordistiken. Företrädare för de skilda disciplinerna har i hög grad haft svårt förstå varandras vetenskapliga premisser och man har ofta talat förbi varandra. Bristande respekt för de andra disciplinernas rön och metoder har i förlängningen lett till att man helt enkelt inte låtsas om varandras forskning, trots att den ofta rör samma material och samma tid. 

Grovt sett finns en skiljelinje mellan historiker, filologer och litteraturforskare å ena sidan och religionshistoriker och arkeologer å den andra. Båda grupperna intresserar sig för skildringar av vikingatiden, för fornnordiska gudar och för isländska dikter och sagor. Man kunde därmed tycka att de skulle ha utbyte av varandras kunskap och resultat, men så är alltså sällan fallet. Förhållandet har sin förklaring. 

Den förra gruppen ställer texter i centrum och utgår i analyserna från den tid de tillkommit i. Då de texter som skildrar den förkristna vikingatiden till övervägande del är isländska verk skrivna av lärda män i kristen miljö på 1200- och 1300-talet anses de kunna säga mycket om litterär egenart, intellektuell verksamhet och mentalitet just i det isländska 1200- och 1300-talet; däremot tror få inom disciplinerna att dessa verk kan ge nämnvärd information om den tid de faktiskt skildrar, den förkristna vikingatiden. Denna låg ju trehundra år tillbaka i tiden, och människorna på den tiden hade bevisligen en helt annan världsbild och religion och helt andra sedvänjor än de personer som skrev texterna ifråga – och fram till nedskrivandet skulle de uppgifter som presenterades enbart ha funnits i muntlig tradition. Handen på hjärtat: hur mycket oförvanskad information skulle vi i dag kunna ge om Karl XII:s tid, dess mentalitet, trosföreställningar och sedvänjor – om vi bara fick bygga på muntligt bevarade familjetraditioner från den tiden?

Den senare gruppen, religionshistoriker och arkeologer, sätter däremot den hedniska vikingatiden i centrum och vill belysa just denna. De isländska texterna från högmedeltiden har traditionellt varit nästan lika viktiga för dem, och förutsättningen har då varit att dessa texter gällt för trovärdiga vittnen om såväl händelser som sedvänjor, tro och mentalitet under vikingatiden – eller, för de mer kritiskt lagda, att de åtminstone kan kasta ljus över sådant. Det var med utgångspunkt i den isländska 1200-talslitteraturen som den länge gällande standardbilden av fornnordisk religion och mytologi byggdes upp, och det var med utgångspunkt i samma sena källor som de arkeologiska fynden tolkades.

Handen på hjärtat: hur mycket oförvanskad information skulle vi i dag kunna ge om Karl XII:s tid, dess mentalitet, trosföreställningar och sedvänjor – om vi bara fick bygga på muntligt bevarade familjetraditioner från den tiden?

I vår tid har de sena isländska prosaverken generellt problematiserats som källor även inom religionsvetenskap och arkeologi, men båda disciplinerna använder ändå i hög grad alltjämt dessa källor för sina tolkningar – och alltjämt på ett sätt som historiker, filologer och litteraturforskare mangrant dömer ut.

Det här är en motsättning man bör ha klart för sig när man läser Klas Wikström af Edholms Vikingatidens människooffer (2023). Boken kan närmat beskrivas som en populärvetenskaplig version av författarens doktorsavhandling från 2020, Människooffer i myt och minne. Edholm är religionshistoriker till disciplinen, och hans ämne är just den vikingatida verkligheten, dess faktiska sedvänjor och deras religiösa och ideologiska grund. 

Det är uppenbart att Edholm tagit starka intryck av de text-inriktade disciplinernas kritik av den traditionella religionsvetenskapliga fornnordistiken. Han klargör ofta att vi inte kan bygga på enskilda beskrivningar i till exempel någon fantastisk isländsk äventyrsberättelse från 1300-talet. I stället betonar han, nästan som en källkritisk historiker, att kunskapen om vikingatidens sedvänjor och trosföreställningar måste ha stöd i samtida källor. Källor från vikingatiden, med andra ord. Dit hör utländska ögonvittnesskildringar, som den arabiske diplomaten Ibn Fadlans skildring av en nordisk hövdingabegravning med tillhörande människooffer, bilder på stenar och konstföremål, skelettfynd från arkeologiska utgrävningar och isländska skaldedikter som verkligen tycks ha traderats muntligt under flera århundraden. Ändå spelar även här de sena isländska sagorna en framträdande roll.

En av Edholms huvudidéer i boken är att vikingatiden generellt var betydligt blodigare än det har varit kutym att hävda de senaste decennierna, då man snarast fokuserat på periodens nordbor som fredliga handelsmän och statsbyggare och då man avfärdat de mest bloddrypande berättelserna som litterära fantasier av kristna som hade orsak att utmåla hedendomen som ond och grym. Men Edholm menar att denna skrämmande bild är i stort sett riktig: »I Norden var våld en av grundpelarna i samhällsbygget under yngre järnålder« och kulturen baserades på en »våldsförhärligande ideologi«. Människooffer var enligt hans uppfattning ett framträdande inslag i religionen och ett centralt inslag i de stora publika högtiderna. 

En viktig tanke hos Edholm är också att just den spektakulära våldsamheten, det stänkande blodet, skriken av smärta och den brutala förstörelsen av offrens kroppar var essentiellt, något som var eftersträvansvärt och som uppfattades som rituellt kreativt. Det våldsamma i offret var inte ett uttryck för individuell sadism eller personligt hat utan var en del av ritualen, det som gav den önskade effekten i hänvändelsen till gudarna. Hans mest påfallande belägg för medveten våldsamhet kommer från sena högmedeltida källor, men han hämtar också stöd från arkeologiska fynd, till exempel fruktansvärt söndertrasade skelettdelar från mossar och sjöar som återfunnits tillsammans med rituellt utplacerade vapen. Våldsamheten var inget mål i sig, utan ett medel. Den tjänade samma religiösa syfte som offer generellt: att kommunicera med gudarna. Offer var en gåva till gudarna, människooffer en ovanligt dyrbar sådan.

Det är i ljuset av denna grundsyn som Edholm i en utförlig, och förvisso idérik, analys återlanserar rista blodörn som en autentisk förkristen sedvänja. Enligt den etablerade versionen, som väl har viss ryktbarhet än i dag, handlar det om ett utstuderat grymt sätt att behandla en tillfångatagen fiende: man snittade upp hans rygg, skar av revbenen från ryggraden, bände ut dem – de skall då ha liknat en örn med utbredda vingar – och drog ut lungorna. Sedvänjan har avfärdats som en litterär skräckfantasi av de flesta forskare i vår tid. Edholm argumenterar för trovärdigheten i beskrivningen med en så grafisk noggrannhet att det nästan liknar en bruksanvisning: 

Rent anatomiskt finns det inget som hindrar att lungorna dras ut genom bröstkorgens ryggsida när revbenen väl är kapade. Lungorna ligger precis innanför, och om man bänder upp revbenen något kan man sannolikt få in en hand i öppningen och skära loss lungorna. 

I anslutning till Edholms grundläggande uppfattning är denna spektakulära våldsutövning inte fråga om något uttryck för hat eller en grym läggning, utan det är en rituell handling, ett offer till Odin. Det är bara härförare och kungar som utsätts för blodörnen, påpekar Edholm, och handlingen utgör en blodig iscensättning av själva maktövertagandet: »Den nye härskaren använder den forne regenten som offergåva och gestaltar därmed sin våldspotential, hur han styr med Odens ynnest«.

Just den våldsamma behandlingen av de offrade människornas kroppar, ibland inkluderande styckning och krossande, menar Edholm ha tillskrivits en konstruktiv funktion. Som en förklaring, eller åtminstone bakgrund, till detta hänvisar Edholm till mytologin. Och det är ingen perifer händelse i myten, utan själva världsskapelsen. Gudarna Odin, Vile och Ve skall ha dödat och styckat jätten Ymer och skapat världen av hans kroppsdelar. »Genom den slaktade urtidsjättens blod renades skapelsen från de ondsinta jättarna, och i stället kunde den ordnade och fruktbara världen skapas av hans kropp«, skriver Edholm. Det som sker i offerriten är att denna myt återskapas i miniatyr. Genom blodigheten i offret stärks gudarna, liksom i myten genom dödandet av Ymer, och det blodiga offret blir en skapande kraft, alldeles som när gudarna i myten skapade världen genom den blodiga slakten av jätten. 

Edholm vill också utvidga vad som kan ses som offer i fornnordisk tid. Här framför han nya idéer och kommer med originella, uppslagsrika tolkningar. Han argumenterar för att dödandet i strid var en rituell handling, ett slags människooffer till guden. Som ett offer till gudarna ser han också rena dråp. Därmed blir en del episoder i isländska sagor begripliga, där krigsherrar inför en strid uttalar att de viger hela fiendehären till Odin. Odin var ju krigsguden, och han »frodas av våldet och dödandet«. Så långt har Edholms tolkning visst stöd i källorna, låt vara att dessa utgörs av sena isländska texter. Något mer problematisk, om än samtidigt mer spännande, är hans tolkning av motivet med segraren som låter de dräpta fienderna ligga framme till föda för de asätande djuren. Det omtalas ganska ofta i både sena sagor och i vikingatida skaldedikter, och i regel har forskarna sett det som ett uttryck för förakt för de besegrade fienderna – att vägra dem begravning och i stället låta dem ligga till offentligt beskådande medan deras lik sönderslits av asfåglar skulle vara ett sätt att förnedra dem. Att denna hantering av dödade människor förekom i verkligheten är väl styrkt genom arkeologiska fynd. Edholms nya tolkning är emellertid att det också här handlar om en rituell handling, ett offer till gudarna. I så fall är syftet inte förnedring av fienden. Tolkningen har knappast starkt stöd i några källor, men visst är idén spännande.

Det är uppenbart att Edholm tagit starka intryck av de textinriktade disciplinernas kritik av den traditionella religionsvetenskapliga fornnordistiken.

Klas af Edholms bok är mycket idérik. Ibland, när de olika vikingatida källorna ger en likartad bild, har hans tolkningar gott stöd. Men i ett antal fall är både hans metod och hans slutsatser problematiska, och här ter han sig emellanåt som en ganska typisk representant för den religionsvetenskapliga fornnordistiken och de problem den länge dragits med.

Som framgått försöker Edholm ta till sig en del av historikernas kritik av den klassiska religionsvetenskapen. Men samtidigt är det tydligt att han i grunden inte förstår – eller accepterar – flera av de fundamentala inslagen i den källkritiska metoden. En av de grundläggande punkterna i källkritisk metod är beroendekriteriet. Det spelar ingen roll hur många källor det finns om det kan visas att de är beroende av varandra, att många eller alla återgår på en och samma källa. Här snubblar Edholm rätt ofta.

Ett exempel är historien om hur Håkon jarl, som under slu-t-et av 900-talet härskade över Norge, offrade sin egen son för att få seger i slaget i Hjörungavåg. Händelsen »omtalas i sa-gor, berättelser och dikter under flera hundra år efteråt«, skriver Edholm, som i polemik med tidigare forskning anser att detta människooffer sannolikt ägt rum i verkligheten. Men i själva verket är alla källor som nämner detta sonoffer – för-visso i såväl sagor som berättelser och dikter – från samma tid, från början av 1200-talet. Några av dem står bevisligen i direkt be-roendeförhållande till andra, exempelvis Snorre Sturlassons Heimskringla till Odd munks saga om Olav Tryggvason, och de andra kan mycket väl också göra det eller återgå på gemensamma källor. I så fall har vi att göra med en och samma tradition, som används av ett antal författare under början av 1200-talet, men som inte kan beläggas före denna tid. Edholm anser visserligen att historien om detta sonoffer får stöd av en samtida skaldedikt, Einar skålaglams Vellekla, som är en hyllning till Håkon. Men Vellekla nämner inget sonoffer eller något människooffer över huvud taget, utan talar bara allmänt om att Håkon offrade till gudarna inför en strid. Det här är ett klassiskt metodfel som källkritikens förgrundsfigurer i 1900-talets början ofta brännmärkte hos tidigare forskare: att de utgår från de yngsta källorna, som i regel är flest och utförligast, för att först därefter notera den äldsta källan, men då enbart använda dess vaga antydningar för att illustrera eller bekräfta det de sena källorna beskriver så detaljerat och utförligt. Något sonoffer nämns alltså inte i den enda samtida källa som skildrar Håkon jarl. Om man anser sig kunna läsa in det i de allmänna orden om offer inför en strid beror det på att man redan har godtagit de mer än tvåhundra år yngre texterna som sanna. Och detta är inte källkritiskt hållbart. 

Samma brist på förståelse av beroendekriteriet finns i det viktiga avsnittet om att rista blodörn: källorna som beskriver den motbjudande handlingen är från 1200-talet och sannolikt beroende av varandra; det enda vikingatida belägget, Sigvat Tordssons Knútsdrápa från 1000-talet, är med stor sannolikhet källan för alla de sena berättelserna, och här saknas alla de ruskiga detaljer som gjort motivet så känt. Något stöd för att denna grymma hantering av människor förekommit i verkligheten ger inte källorna. 

Svårigheten att hantera källrelationer framgår också av avsnittet där Edholm argumenterar för att de blodiga människooffren återskapar Odins och hans bröders dråp på jätten Ymer och sedan skapade världen av hans styckade kropp. Det centrala i argumentationen är ju den direkta kopplingen mellan gudarnas dråp och deras kreativa skapande. Men den kopplingen finns inte i några förkristna, eller ens särskilt gamla, källor. Den finns för första och enda gången i den kristne Snorre Sturlassons lärda kompilation Gylfaginning från 1230-talet. Snorres källor känner vi, då han både refererar till dem med namn och citerar dem. Det är de två eddadikterna Völuspá och Vafþrúðnismál. Båda är sannolikt vikingatida och diktade av troende hedningar. Båda skildrar världens skapelse, men de ger två helt olika berättelser om denna: Völuspá berättar hur några eljes okända »Burs söner« lyfte upp jorden och gav den form. Ingen jätte här, inget våldsdåd och inga likdelar som skaparmaterial. Vafþrúðnismál säger verkligen att jorden skapades (passiv form) av Ymers kropp, men här finns inga skapare nämnda, och inte heller här finns något våldsdåd nämnt eller antytt. Det är Snorres eget tillägg; han har slagit ihop de helt motsatta skapelseberättelserna från de två källor han hade och lagt till förklaringar och sammanbindande detaljer. Men i Edholms resonemang – som alltså utgör grunden för hela hans syn på offrets roll i fornnordisk religion – är det just våldsdådet, dråpet och styckandet som utgör själva fundamentet, men detta saknas alltså i de enda vikingatida källorna. Även här använder Edholm den yngsta källan, bevisligen skriven av en lärd kristen många hundra år efter vikingatiden och bevisligen direkt beroende av de äldre källorna, som utgångspunkt och låter sedan de äldsta och genuint förkristna källorna med deras vaga och detaljfria uppgifter kort illustrera den sena, lärda berättelsen. Utifrån källkritisk metod är detta uppochnervänt.

Men även om Klas af Edholm emellanåt faller i flera av de vanliga fällorna för religionsvetenskaplig fornnordistik är boken påfallande ofta ett starkt bidrag till forskningen med uppslagsrika och övertygande resonemang. Grundtesen, att människooffer både förekom och var viktiga i det vikingatida Norden, framstår som väl styrkt. Även deras spektakulära våldsamhet har relativt gott stöd. Här fungerar Edholms kombination av textuella och arkeologiska källor väl. Tvärvetenskap är lätt att hylla i princip, men i praktiken visar det sig oftast svårt att kombinera skilda typer av källmaterial, och resultaten får utstå hård kritik. Men här är Edholm i huvudsak ett föredöme. Hans kombinationer fungerar ofta. Och att Edholm i god folkbildartradition lyckas göra sin akademiska forskning tillgänglig för allmänheten, och att Natur & kultur varit villiga att satsa på detta, är på alla sätt berömvärt.