Samuel Moyn: Mänskliga rättigheter kan inte vitalisera demokratin

Det kan vara svårt att i dag föreställa sig att aktivismen för mänskliga rättigheter, som ofta framställs som gränsöverskridande, länge hämtade sin huvudsakliga humanitära legitimitet ur nationalstaten. Men fram till 1970-talet kom internationella organisationer som Ligan för mänskliga rättigheter, skapad i Dreyfusaffärens Frankrike, att i huvudsak verka med utgångspunkt i nationella ramverk och att associera de mänskliga rättigheterna till de medborgerliga sådana och inte till den abstrakta idén om världsmedborgaren. Idéhistorikern Samuel Moyn, professor vid Yale University, väckte stor uppmärksamhet när han i boken The Last Utopia – Human Rights in History (2010) visade denna förändring och kritiserade tendensen att skriva de mänskliga rättigheternas historia som en framgångssaga – ibland med start redan i antiken – som lett fram till dagens internationella ramverk för mänskliga rättigheter. 

Moyn menar i stället att de mänskliga rättigheterna, som vi känner dem i dag, i huvudsak skapades i ett ideologiskt tomrum efter 1968. Kontinuiteten bakåt bygger i stor utsträckning på projektioner som tjänar till att skänka legitimitet åt de senaste decenniernas globala aktivism. Rättighetsdeklarationerna i samband med det sena 1700-talets revolutioner är enligt Moyns synsätt inga självklara föregångare till vår tids internationella ramverk och aktivism. Den nya människorättspolitiken som växte fram under 1970-talet frigjorde sig från sin politiska gemenskap, det vill säga nationalstaten, och fick en stark moralisk laddning under kalla krigets slutskede, samtidigt som den framställdes som politiskt neutral. Mänskliga rättigheter utvecklades på detta sätt till en mer begränsad eller minimalistisk utopi under en tid då andra mer genomgripande utopier höll på att spricka. Rättigheterna handlade mindre om att bejaka medborgarnas intressen inom välfärdsstaterna och mer om sympati med människor som lider på andra håll i världen. 

Moyn, som politiskt står på vänsterkanten, har i senare böcker bland annat visat hur mänskliga rättigheter använts för att legitimera politiska interventioner av skilda slag. Efter ett drygt decennium i centrum för den akademiska debatten kring mänskliga rättigheter är han dock på väg att gå vidare till nya frågor. Under det digitala symposiet »The past, present and future of human rights«, som nyligen hölls vid Göteborgs universitet, sammanfattade han sitt bidrag till forskningsfältet. Symposiet samlade några internationellt tongivande forskare inom området med sinsemellan mycket olika perspektiv på mänskliga rättigheter, däribland den brittiske teologen John Milbank, den australienska filosofen Jessica Whyte (se intervju i Respons 1/2020) och Lena Halldenius som är professor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet. I samband med symposiet gav Samuel Moyn en intervju till Respons.

Rättigheterna handlade mindre om att bejaka medborgarnas intressen inom välfärdsstaterna och mer om sympati med människor som lider på andra håll i världen.

Respons: Det har gått mer än ett decennium sedan The Last Utopia kom ut. Har du omprövat några av dina argument?

Samuel Moyn: Det finns vissa överdrifter i framställningen som bidrog till att göra argumenten skarpare och mer kontroversiella än nödvändigt. Men det är inget jag ångrar, eftersom jag tycker att innehållet i grunden står sig. Däremot hade jag kunnat göra vissa förtydliganden. Det gäller avkoloniseringen som skapade konflikt. I boken argumenterade jag för att avkoloniseringen bör skiljas från mänskliga rättigheters historia och det gav upphov till invändningar huruvida det var rätt eller inte att göra denna åtskillnad. Jag har en del svar på kritiken som jag hade kunnat utveckla mer i boken. En viktig omständighet har att göra med mitt fokus på de dominerande och hegemoniska internationella aktörerna för mänskliga rättigheter. Avkoloniseringen kom aldrig att påverka detta internationella system i någon större utsträckning. Men avkoloniseringen var också förenat med en annan vision som handlade mindre om mänskliga rättigheter och mer om nationellt självbestämmande och global rättvisa. En annan brist i The Last Utopia är att jag i framställningen gjorde en symbolisk åtskillnad mellan politik och moral när jag följde hur man under 1970-talet förespråkade mänskliga rättigheter som en opolitisk moralitet. Jag ville helt enkelt visa hur människor tänkte på detta sätt när mänskliga rättigheter fick sitt genombrott. Jag hade kunnat vara tydligare med att anti-politik också är en form av politik.

Respons: Ett viktigt argument för dig när du förlägger de mänskliga rättigheternas genomslag till 70-talet är att det vid tiden för FN:s deklaration 1948 inte fanns någon medvetenhet kring Förintelsen som kunde ge legitimitet åt dessa idéer. Hur påverkas din argumentation av hur forskning de senaste åren ifrågasatt idén om en tystnad kring detta folkmord de första decennierna?

Moyn: Det här är en mycket viktig fråga och jag har med intresse följt forskningen. Även om min ståndpunkt var tillspetsad och kräver nyansering vill jag inte ta tillbaka den. Jag menar fortfarande att det fanns en tystnad kring Förintelsen, även om vi måste beakta att det fanns utrymme för en del diskussion under de första decennierna, särskilt under 1960-talet. Jag håller fast vid det perspektiv som jag presenterade redan i min bok om Treblinka-affären som behandlade en kontrovers kring Förintelsen i Frankrike 1966 (A Holocaust Controversy – The Treblinka Affair in Postwar France, 2005). I denna bok hävdade jag att de flesta som talade om detta folkmord under dessa tidiga decennier gjorde det på jiddisch och det fick inte något betydande genomslag i den offentliga debatten. De som utvecklade deklarationen 1948 talade heller inte jiddisch. Med det sagt så finns det nyanser att göra här och viktiga händelser som aktualiserar Förintelsen under den tidiga efterkrigstiden. Men det är uppenbart att om vi går tillbaka till 2010 när The Last Utopia publicerades så fanns det en allmän föreställning om att deklarationen var en direkt respons på Förintelsen och jag tror inte det kan upprätthållas längre. Jag anser inte heller att argumentet om en tystnad kring detta folkmord har blivit helt kullkastat.

Respons: Hur togs The Last Utopia emot av människorättsaktivister?

Moyn: Många tyckte om den, eftersom jag visade vilken viktig roll aktivister spelade för att förändra vårt tänkande kring mänskliga rättigheter. Bokens tes passade ihop med deras egna erfarenheter och minnen om de var tillräckligt gamla. Men andra tolkade boken som en attack mot rörelsen för mänskliga rättigheter.

Respons: På vilket sätt tolkades den som en attack?

Moyn: Det som provocerade– och några passager i boken stödjer faktiskt detta – är idén om att mänskliga rättigheter behöver överges och ersättas med något nytt. Om detta finns det självklart olika åsikter, men jag menar att mänskliga rättigheter behöver kompletteras med något nytt. Argumentet i The Last Utopia handlar dock mer om den centrala roll som mänskliga rättigheter spelade vid tiden för genombrottet, den behandlar inte så mycket den senare utvecklingen.

Respons: Vilken roll har mänskliga rättigheter i världspolitiken i dag?

Moyn: Jag har försökt att vara generös mot dem som förespråkar mänskliga rättigheter därför att de inte bara har lidit av den akademiska kritiken utan framför allt av den krassa verkligheten. Jag tänker på de populistiska partiernas framfart och den finansiella krisen 2007–2008 som ägde rum när jag skrev The Last Utopia. Då reflekterade jag inte så mycket kring mänskliga rättigheter och ekonomi. Men det är uppenbart att svaren på de kriser vi har omkring oss globalt inte finns i mänskliga rättigheter eller i den politik som baseras på dessa principer. Det som varit positivt är väl att aktivismen bidragit till att många unga människor har skaffat sig ett vidare perspektiv på omvärlden.

Men sanningen är att i praktiken har mänskliga rättigheter inte åstadkommit särskilt mycket när det gäller att hjälpa människor.

Respons: Samtidigt har vi sett hur språket för mänskliga rättigheter expanderar till många olika fält. Ser du något problem med denna inflation av rättighetskrav i framför allt västvärlden? 

Moyn: Jag är ambivalent och jag förstår dem som säger att hela idén om mänskliga rättigheter ska vara minimalistisk och icke-förhandlingsbar i världspolitiken. Sedan kan man låta folk bråka om allt annat. Jag är också förstående för oron över hur idéerna och aktivismen har spridit sig till nya områden. Det blir allt svårare att presentera mer väldefinierade krav. Men sanningen är att i praktiken har mänskliga rättigheter inte åstadkommit särskilt mycket när det gäller att hjälpa människor. Mänskliga rättigheter har sedan 1970-talet bidragit till att ändra den progressiva idealismens karaktär, men den har inte förändrat världen. Jag ser inte spridningen av mänskliga rättigheter som själva problemet. Däremot tycker jag det är problematiskt att dessa ideal inte utmanat den politiska förändring som vi gått igenom de senaste decennierna. 

Respons: Vilken politisk förändring menar du?

Moyn: Jag tycker inte aktivism för mänskliga rättigheter har utmanat förskjutningen av politiken i nyliberal riktning och jag tror inte den har kapacitet att göra det heller. 

Respons: En återkommande kritik mot mänskliga rättigheter är just att peka ut ett samband mellan mänskliga rättigheter och nyliberalism. Det har gjorts nyligen av Jessica Whyte och tidigare av Marcel Gauchet från ett annat perspektiv. Hur ser du på relationen mellan mänskliga rättigheter och nyliberalism?

Moyn: Jag var mycket influerad av Marcel Gauchet när jag skrev The Last Utopia, men när det gäller denna fråga skiljer vi oss åt. Min hållning är också mindre radikal jämfört med Jessica Whyte, som ju publicerade sin bok senare. Jag menar att det är viktigt att se mänskliga rättigheter som en del av en nyliberal tidsålder, men jag tror inte att detta är orsaken till uppkomsten av nyliberalismen eller till upprätthållandet av den. Som marxist ser Whyte relationen mellan mänskliga rättigheter och nyliberalism ur ett mer anklagande perspektiv, medan jag ser mänskliga rättigheter som fångar i nyliberalismen. Jag kritiserar mänskliga rättigheter för att de inte utmanat nyliberalismen och det är något helt annat än att skuldbelägga rörelsen. Det gör Whyte i sin bok på ett sätt som inte övertygar. Det är dessutom löjeväckande att tänka att ifall vi gjorde oss av med mänskliga rättigheter så skulle nyliberalismen försvinna. Ur mitt perspektiv skulle vi kunna behålla mänskliga rättigheter, men vi måste lägga till en socialistisk teori och praktik om vi ska utmana nyliberalismen.

Respons: En annan form av kritik utgår från att de senaste decenniernas fokus på mänskliga rättigheter globalt har försvagat nationalstaten och i förlängningen demokratin. Hur ser du på detta perspektiv? 

Moyn: Jag tycker det är svårt att bedöma denna kritik från konservativt håll och från tänkare som Gauchet. Det är sannolikt att mänskliga rättigheter har bidragit ytterligare till att flytta lojaliteter bort från nationalstaten. Men även här tror jag inte att detta är huvudorsaken till att nationalstaten försvagats. Däremot anser jag att mänskliga rättigheter har fungerat bättre när de har varit associerade med en politisk gemenskap, inklusive nationalstater före 1970. Men det innebär inte att vi successivt kan etablera nya politiska gemenskaper på andra nivåer. Jag tror att en progressiv politik ska ta fasta på det internationella, vilket kan innebära att man lägger mer tonvikt på nationalstaten, eftersom den möjliggör en sådan ordning. Det innebär inte att jag vill stärka nationalstaternas auktoritära drag, vad det nu kan innebära i praktiken. Det som jag tycker är spännande är att reflektera över är hur vi kan återerövra en vision om global rättvisa bortom idéerna om mänskliga rättigheter. Vänstern behöver formulera ett progressivt alternativ på global nivå till den nyliberala politiken.

I dag har vi alltså både populister som attackerar mänskliga rättigheter och populister som gör anspråk på dem. Det visar att språket för mänskliga rättigheter har missbrukats till den grad att det inte kommer att bli enkelt att ta tillbaka det.

Respons: Ser du inga möjligheter för att aktivismen kring mänskliga rättigheter kan vitalisera det politiska livet i västvärlden i dag? 

Moyn: Nej, jag kan inte se någon sådan möjlighet. Bortsett från problemen med att utmana eller förändra samhället så tillkommer även annat. I dag vill många göra anspråk på mänskliga rättigheter, till och med högern. Ett känt exempel kommer från mitt eget land där Donald Trump skapade en kommission för att formulera vad mänskliga rättigheter innebar för honom. I dag har vi alltså både populister som attackerar mänskliga rättigheter och populister som gör anspråk på dem. Det visar att språket för mänskliga rättigheter har missbrukats till den grad att det inte kommer att bli enkelt att ta tillbaka det. Jag tror inte att mänskliga rättigheter är tillräckligt hållbart för att komma tillbaka som ett nytt utopiskt ramverk, eftersom dessa rättigheter också utgör utopins död enligt mitt synsätt. Vi behöver alltså finna andra idéer för att komplettera mänskliga rättigheter.

Respons: Vilka idéer efterlyser du?

Moyn: I min forskning betonar jag vikten av en mer egalitär ideologi på internationell och global nivå som håller tillbaka den globala militarismen. Dessutom anser jag att 1800-talets idé om en socialistisk internationalism knappt har teoretiserats som ett möjligt övergripande ramverk för global rättvisa med lokal aktivism som verkar inom demokratiska nationer. Jag tror alltså att det behövs en global vision byggd på socialism, vi skulle kunna kan kalla det progressiv internationalism. Men detta har inte särskilt mycket innehåll ännu. Den sista generationen av stora tänkare, som Jürgen Habermas, var fyllda av idén om historiens slut och saknade därmed förmågan att kritisera nyliberalismen och USA:s makt. Detta var ett misstag och nu väntar vi på arvtagare som ska utforma nya idéer för global rättvisa och jag hoppas att de kommer från andra delar av världen. Vi lever fortfarande i en intellektuell värld där det transatlantiska är privilegierat, men vi skulle kunna använda oss av exempel från Gandhi, Tagore och många andra. 

Respons: Men du utvecklar väl också detta i din kommande bok?

Moyn: På sätt och vis. Min nya bok handlar om humanitär rätt, det vill säga krigets lagar, med paralleller till mänskliga rättigheter. Krigets lagar är otillräckliga och mobiliseringen mot krig har varit moraliskt selektiv och inte utmanat militarismen, här finns paralleller till aktivismen för mänskliga rättigheter. Jag menar att vi behöver en ny pacifism som skulle kunna dra nytta av både europeiska och globala källor för att se till att vår högsta moral inte handlar om att göra krig humanare.

Publicerad i Respons 2021-3