Misskötsamheten blev en väg mot författarskapet

Gustaf Fröding var inget föredöme som student och innehållet i en biografi om hans studietid blir förstås därefter. I Dä kvetter – Gustaf Fröding som student har Johan Svedjedal funnit det motiverat med en varning till läsaren: 

Läsare, var varnad. Berättelsen som följer är alltså inte alltid uppbygglig. Fröding var inget föredöme i flit eller studieteknik, ingen föregångsman i nykterhet eller för synen på kvinnor. Kanske borde den här boken förses med en varningstext. Den rymmer skildringar av rökning, alkoholförtäring, slöseri och sexuella handlingar. Den återger ibland oanständigt språk. För att inte tala om åtskilliga anekdoter från akademiska miljöer under den oskarianska eran. 

Det lätta anslaget i Svedjedals varning lockar till vidare läsning, liksom bokens hela utformning. Omslaget påminner om en tidstypisk tapet och på pärmens insida finns en karta i färg över Uppsala från 1882. Det är en vacker och inbjudande volym, men en betydligt nättare sådan än vad läsarna är vana vid när det gäller Svedjedals biografier. Storleken, tjockleken och kapitellängden – eller kanske snarare avsnitten? – ja, allt är nedbantat. På omkring 300 sidor ryms 87 korta avsnitt (några inte mer än en sida), en efterskrift, noter etcetera. Även tidsperioden som behandlas tycks, av undertiteln att döma, vara avgränsad till ett fåtal år av författarens liv. 

Frödings tid som student i Uppsala omfattar sju terminer, från höstterminen 1880 till och med vårterminen 1883 samt ett sista försök vårterminen 1885. Det är alltså en tidsperiod på endast fem år. Studentåren brukar, som mest, kunna uppgå till ett tjugotal sidor i Frödingbiografierna (de äldre är mer utförliga än de senare) och det är inte utan att man undrar hur denna korta tidsperiod i Frödings liv ska kunna räcka till en hel bok. Därtill med ett källmaterial som begränsas till en handfull bevarade brev skrivna av Fröding under dessa terminer (de han själv mottog finns i regel inte kvar), övriga i kamratkretsens brev till Mauritz Hellberg (som i motsats till Fröding behöll sina) samt Hellbergs bok Frödingsminnen (1925). Därutöver – med oklar sanningshalt – ett mindre antal studentikosa dikter av Fröding, sannolikt tillkomna i mellanperioden eller efter studenttiden, och en del av hans kåserier i Karlstads-Tidningen, vilka alla är av senare datum. Den biografiförfattare som begränsar sig till Frödings studenttid får med andra ord försöka koka soppa på en spik. Risken är stor att den blir tunn.

För att ge ytterligare näring åt sin framställning har Svedjedal valt att använda »ett bredare universitetshistoriskt material«. Däribland ett tidigare outnyttjat material med förstahandsuppgifter om Fröding och hans kamraters studietid, nämligen nationskamraten Emil Sundbergs otryckta och föga kända kollektivbiografi över 1880 års Karlstadsstudenter – Genealogiska och biografiska anteckningar (1942), vilket är ett välkommet nytillskott för Frödingforskningen. Förutom källor ur universitets-, nations- och studentföreningsarkiv, använder Svedjedal både studentmemoarer och skönlitterärt material i form av studentromaner från tiden. Detta ger must och märg åt anrättningen. 

Genom att sätta in Fröding i dåtidens samhälle framträder, enligt Svedjedal, »en social logik bakom handlingar som annars ofta har setts som följden av en enskild persons felaktiga val«. Syftet är att visa att det var under studentåren i Uppsala som Frödings författaridentitet formades. Tesen är att Fröding – om än möjligen omedvetet – genom att missköta sina studier och därigenom undslippa examen (och i förlängningen en anställning i ett för hans samhällsklass förväntat yrke) stakade ut sin väg mot den enda bana som återstod: att bli författare.  

Undertiteln, Gustaf Fröding som student, visar sig vara en smula missvisande. Inte förrän i avsnitt 18 avreser Fröding till Uppsala. Likaså lägger han studenttiden bakom sig när hela 17 avsnitt återstår. Biografin spränger således den gräns som dess titel satt upp. Vad mer än Frödings tid som student ryms här?

Tesen är att Fröding – om än möjligen omedvetet – genom att missköta sina studier och därigenom undslippa examen (och i förlängningen en anställning i ett för hans samhällsklass förväntat yrke) stakade ut sin väg mot den enda bana som återstod: att bli författare.

Svedjedal tar avstamp i höstterminen 1875 när den femtonårige Gustaf Fröding börjar i Karlstads Högre Allmänna läroverk och blir klasskamrat med den ett år äldre Mauritz Hellberg, senare känd som Frödings närmsta vän »Maggan«. Sedan följer avsnitt om hur rollfiguren Agust Kallsonn – kamratkretsens clown och Frödings alter ego – växer fram. Agust Kallsonn, som driver med konventionerna, är någon helt annan än Gustaf Fröding, som i egenskap av barnbarn till både den mycket förmögne brukspatron Jan Fröding och professorn, biskopen och akademiledamoten Carl Adolph Agardh tillhörde samhällets elit. Avsnitt med glimtar av hemförhållandena, släkten och hans såväl sociala som ekonomiska arv ligger insprängda i den annars kronologiska framställningen.

Den som har läst tidigare Frödingbiografier känner igen mycket. Det gäller även skildringen av studentåren i Uppsala. Allt vi tidigare är bekanta med från myten om Frödings studenttid finns med: den enda tentamen Fröding gick upp på, blecklådan som polletterades, kamratkretsen, lånen, svinerierna på Taddis och andra ställen samt förslösandet av arven. Att det var fråga om flera arv påpekar Svedjedal, som även rättar till den vanliga missuppfattningen att det var sitt farsarv som Fröding festade upp. Merparten var arv från hans kvinnliga släktingar.

Svedjedal presenterar en betydligt fylligare bild av studentmiljön i Uppsala vid denna tid jämfört med föregångarna. Det är här som det universitetshistoriska materialet kommer in. Det visar till exempel att eftersom de flesta i Frödings avgångsklass gick vidare till Uppsala fortsätter kamratlivet från läroverket i Karlstad vid Värmlands nation i Uppsala. Några av vännerna börjar något år tidigare, andra kommer något år senare, men i stort sett är det samma personer i Frödings krets som tidigare. Skolkamrater blir nationskamrater. 

De insprängda avsnitten handlar om allt ifrån nationernas verksamhet och funktion så som den såg ut då (och där mycket är sig likt än i dag) samt vilka övriga etablissemang som fanns i Uppsala under denna tid, till detaljfrågor som egenheter hos en viss professor eller dåtidens prisbild för en frack, kursbok eller en flaska punsch serverad på lokal. Många av uppgifterna har hämtats från samtida studentmemoarer. Även inblickar i den allmänna studiemiljön i Uppsala under den här tiden hjälper till att fylla ut bilden. Här beskrivs en tämligen oorganiserad studiemiljö. Till det kommer ett nöjesliv präglat av en manlig supkultur och etablerad prostitution.  

Svedjedal menar att Gustaf Fröding, allt sedan tiden på läroverket i Karlstad, på olika sätt gör uppror mot och »solkar ned konventionerna« när det gäller allt ifrån barndomshemmets religiositet till sång, dans och hur man söker anställning. Inget görs enligt konventionen, utan allt kan karnevaliskt förvrängas, överdrivas och vändas upp-och-ner – det gäller även förhållandet till studier och hans egen person. I stället för att gå på föreläsningar och läsa till tentor så läser Fröding skönlitteratur, särskilt Byron och de samtida författare som hör till det moderna genombrottet. Svedjedals uppfattning är att Fröding inte alls misslyckades med att klara utbildningen, utan att han inte ens försökte: »Han valde att läsa för bildningen, inte för universitetets utbildning.« 

Biografins titel, Dä kvetter, är dialektalt för »det kvittar« och kan här förstås som att det endast gäller de misskötta studierna, men det ligger mer bakom än så. Uttrycket, som återfinns i titeln på en dikt tillkommen efter den första perioden i Uppsala, sammanfattar den livshållning som Fröding, i bästa Agust Kallsonn-anda, formulerar som ett slags återkommande motto – och inte bara i dikten. Frasen rymmer både en uppgivenhet inför och ett trots mot tillvarons villkor genom att fungera som en skyddande besvärjelse; den som inte bryr sig om något kan inte heller göras svag genom att fråntas det.

Även studentromantiken dras till sin spets genom överdrifter tills den har förvrängts till något smutsigt.

Det ohejdade festandet och samvaron med prostituerade som beskrivs i Frödings brev och dikter till »Maggan« och Wilhelm Brockmann menar Svedjedal vittnar om såväl en strävan efter njutning som utsvävningarnas negativa konsekvenser, samtidigt som de uttrycker »en längtan nedåt, ner i förnedringen, smutsen och ohyran«. Även studentromantiken dras till sin spets genom överdrifter tills den har förvrängts till något smutsigt. Dåtidens syn på sexualitet och sedlighetsfrågan får breda ut sig över flera avsnitt, liksom utgivningen av samtida romaner som behandlar sexhandeln i Uppsala.  

Efter sin sjunde termin i Uppsala, utan att ha tagit examen, är studenttillvaron i Uppsala definitivt över för Fröding. De avbrutna studierna, »som ofta har betraktats som en personlig katastrof«, menar Svedjedal ingår i mönstret för att etablera en författarkarriär. Vägen dit går som sagt genom att inte ta examen och därigenom inte heller kvalificera sig för något arbete, att läsa skönlitteratur i stället för kurslitteratur samt öva förmågan genom att skriva studentikosa brev och kamratverser. 

Fröding var långt ifrån ensam om att lämna lärdomsstaden utan en examen. Av de 21 personer från hans gamla klass på läroverket i Karlstad som studerade i Uppsala tog bara hälften examen. Anmärkningsvärt nog fick både de med och de utan examen fina yrkeskarriärer, även om de med examen fick en karriär på en snäppet högre social nivå. Med hjälp av Sundbergs kollektivbiografi kan Svedjedal berätta hur det gick för var och en av dem. Kanske borde han ändå ha satt punkt efter detta och hållit sig inom titelns ramar?

De sista avsnitten handlar om återstoden av Frödings liv och karriär, om vägen till debuten som frilansande skribent i tidningar och tidskrifter, om hans många sjukhusvistelser, hela hans utgivning, åtalet mot »En morgondröm«, de sista åren på Gröndal och den ståtliga begravningen. Möjligen är poängen att visa hur Fröding går från litteratör till Sveriges nationalskald, men denna sista del tillför inte mycket till bilden av Fröding som student. Ibland blir det rent av lite väl detaljerat. Såväl arvodering som antal tryckta exemplar av de olika diktsamlingarna redovisas noggrant. Även vilka matleveranser som skickades till Gröndal under Frödings sista månader tas upp. Det har sitt intresse i sig, men är knappast relevant här. 

Frödings studenttid har skildrats flera gånger tidigare, men Svedjedal lyckas komplettera det redan kända med nytt källmaterial samtidigt som han genom studentmemoarer och studentromaner sätter in studietiden i en fylligare kontext jämfört med föregångarna. En av biografins förtjänster är att den låter läsaren få syn på hur viktiga flera av de gamla kamraterna från skol- och studenttiden är för Fröding. Tillsammans utgör de ett nätverk som finns kvar under hela hans återstående liv, inte bara som uppmuntrande vänner utan som hans arbetskamrater, chefer, försvarsadvokat, förmyndare och läkare.

Biografin utkommer på Albert Bonniers förlag, men ingår även i Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie (LVII). Sällskapets medlemmar kommer att glädjas över årsboken 2025!