Vi diskuterar i detta nummers tema om det kanske är dags för en ny modernisering. Man kan se denna fråga ur olika perspektiv. Ekonomhistorikern Gunnar Lantz menar att det handlar om att återknyta till en modernisering som avbröts med postmodernismen på 80-talet. Idéhistorikern Svante Nordin anser tvärtom att den period som inleddes på 80-talet också ska ses som ett moderniseringsprojekt, ett försök att på ett övergripande vis lösa problem som hopat sig. Dessa olika synsätt förenas dock av att både Lantz och Nordin anser att det är dags för en ny helhetslösning, eftersom utvecklingen mot globalisering, mångkultur och begränsningar av statens roll, som dominerat de senaste decennierna, pockar på korrigering.
Historien har inte slutat med en triumf för den liberala demokratin och marknadsekonomin. Kina har inte, som många i Väst förväntade sig, demokratiserats när dess ekonomi har utvecklats, utan styrs i dag med hård hand av kommunistpartiet, som strävar efter att vidga sitt globala inflytande, även i Väst. Det auktoritära Kina är en rival till demokratierna, och de senare måste utveckla strategier för att sätta gränser för kinesiskt inflytande.
Även pandemin driver fram ett kraftfullare agerande från staten och en betoning av gränser. Länge föreföll det som om nationalstaten genom globaliseringen var på väg att förlora sin relevans, men mycket tyder på att ett nytt moderniseringsprojekt tar form inom dess ram. När mentaliteter förändras sker det oftast som ett paradigmskifte, som Svante Nordin påpekar i vårt samtal i temat; liknande reaktionsmönster slår igenom på områden som tycks ha föga med varandra att göra.
Sällan har man väl från den politiska ledningen försökt styra befolkningens vardag på det sätt som man gör nu. Kanske är också detta del av ett nytt paradigm.
Om gränser tidigare främst uppfattades som hinder, ses de i dag minst lika mycket som skydd, och gissningsvis kommer ett nytt paradigm som drivs av denna förändring att fokusera på avgränsningar och kontroll i olika dimensioner. Men som ekonomhistorikern Lars Magnusson understryker i samma samtal kommer spänningen att öka mellan befolkningarnas mentalitet och näringslivet som snart vill återgå till det globaliserade tillstånd som rådde före pandemin.
En fördel med att tala om ett nytt moderniseringsprojekt är att det knyter samman frågor som vi oftast diskuterar separat – statens roll, ojämlikhet, invandring och integration, utbildning, kriminalitet, sjukvård – men som kanske borde ses som aspekter av en helhet. Ytterligare en fördel är att man kan förtydliga att sådana lösningsförslag inte handlar om en nostalgisk dröm att återvända till folkhemmet. Förutsättningarna har förändrats och ett nytt projekt måste spegla att befolkningen ser annorlunda ut i dag och att vi generellt har blivit för individualistiska för att acceptera den paternalism som utmärkte folkhemmet.
Samtidigt måste man fråga sig om inte pandemin lett till en ny paternalism. Sällan har man väl från den politiska ledningen försökt styra befolkningens vardag på det sätt som man gör nu. Kanske är också detta del av ett nytt paradigm.
Dags för en fortsättning på det moderna projektet
Efter en postmodern paus är västvärldens projekt för sociala framsteg tillbaka. Den bilden kommer fram i nya verk av Branko Milanovic och Thomas Piketty liksom i de politiska rörelser som...
