Myllrande mosaik där helheten försvinner

Sekelskiftesstämningar, så kallar vi dem på svenska. Tänk på Hjalmar Söderbergs melankoliska romanfigurer och deras långsamma flanerande i Stockholm; eller för den delen, för att ge en visuell bild, Eugèn Janssons vidunderligt blånande stadslandskap där gatorna sträcker ut sig i det oändliga. Litteraturen och konsten från decennierna närmast sekelskiftet 1900 rymmer mycket på samma gång: nostalgi, lakonism, dekadens och ambivalens; en vilja att vara en del av den medryckande moderniteten, men ändå hålla sig på avstånd. Det är denna mångfacetterade och uppbrottsdoftande period litteraturvetaren och kritikern Olav Wiström tar sig an och försöker lägga en »omfattande mosaik« över i sin Fin de siècle – Perspektiv bakåt och framåt i tiden. Syftet är att försöka få läsaren att se en större bild än bara de enskilda delarna. 

Beteckningen fin de siècle – bokstavligen sekelslut – började användas mot slutet av 1800-talet för att beskriva den känsla av utsvävande uppgivenhet och annalkande övergång som präglade tiden. Termen blev populär i Frankrike och användes ofta för att fånga den alldeles särskilda stämningen som infinner sig när något börjar ta slut, men då det ännu inte finns några tydliga vägar framåt − ett slutskedes osäkra, naggande föraning. Den numera halvt bortglömde men under sin samtid så hyllade franske författaren Paul Bourget, myntar uttrycket i sin bok Essais de psychologie contemporaine (1883), där han går till författare som Baudelaire, Taine, Renan, Flaubert och Stendhal för att beskriva vad han såg som den mentala och kulturella upplösningen av sin samtid. Genom närläsningar av författarna ville Bourget förstå de psykologiska och moraliska insikter de framförde, och hur dessa reflekterade bredare kulturella och sociala omvälvningar. Begreppet kom sedermera att spridas och användas för att karakterisera perioden mer generellt, inte bara i Frankrike utan i hela Europa.

Epoken fin de siècle sträcker sig ungefär från 1880-talet fram till början av första världskriget, omkring 1914. Tidsperioden varierar något beroende på land och kontext, men det är framför allt de sista två decennierna av 1800-talet och det första årtiondet av 1900-talet som kännetecknar denna, där den gamla världen kollapsade under trycket av nya teknologiska, politiska och kulturella krafter. Europa stod och vägde; det fanns – inte helt olikt dagens mörka samhällsklimat – en allmän känsla av att den västerländska civilisationen nått zenit, vilket avspeglades i både melankoliska och dekadenta konstuttryck, där konstnärer och författare vände sig bort från realismens strikta ramar och sökte uttryck för inre världar och mystik.

Europa stod och vägde; det fanns – inte helt olikt dagens mörka samhällsklimat – en allmän känsla av att den västerländska civilisationen nått zenit.

Decennierna kring sekelskiftet 1900 var en tid av motstridiga krafter. Mitt i domedagstongångarna fanns en optimism inför det som komma skulle. Här fanns – om än så ytligt – en spräcklig dröm om förnyelse, där avantgardekonstnärer och -författare banade väg för den tidiga modernismen. Forskaren David Weir visar till exempel i sin studie Decadence and the Making of Modernism (1995), hur fin de siècle-dekadens och modernism i mångt och mycket avlöser varandra, ja, Weir går till och med så långt att han säger att den dekadenta estetiken var avgörande för utvecklingen av modernistiska idéer.

Perioden är som framgår en akademikers våta dröm att utforska med fokus på såväl kulturella och estetiska teman som sociopolitiska och filosofiska frågor; ett tacksamt studieobjekt att studera med en rad olika infallsvinklar – genusvetenskap, filosofi, statsvetenskap och givetvis konst och litteratur. Några av de mest inflytelserika studierna är Paul Greenhalgh Art Nouveau, 1890–1914 (2000), samt antologin The Fin-de-Siècle World (2014), redigerad av Michael Saler, och innehållande artiklar som behandlar ämnen från religion och spiritualism till politik och kunskapsspridning. Tyngdpunkten ligger på Europa men inkluderar även globala perspektiv, vilket gör boken till ett centralt referensverk för vidare studier av epoken. Här kan också nämnas Charles Bernheimers (red.) Decadent Subjects − The Idea of Decadence in Art, Literature, Philosophy, and Culture of the Fin de Siècle in Europe (2002) och Patrick McGuinness Symbolism, Decadence and the Fin de Siècle (2000). Ett sista exempel på en oumbärlig studie för den som vill borra djupare in perioden, är Elaine Showalters banbrytande och numera klassiska Sexual Anarchy − Gender and Culture at the Fin de Siècle (1990), i vilken hon analyserar hur genus, kön och sexualitet behandlades under decennierna. Showalter fokuserar på tidens spänningar mellan konservatism och frigörelse i synen på sexualitet och genus, och belyser hur dessa frågor speglas i konst och den offentliga debatten. Showalters studie bröt ny mark; i hennes spår följde en rad andra forskare som vidareutvecklade hennes idéer.

Varför, kan man undra, ägnar jag i en recension av en svensk bok om fin de siècle, så stort utrymme till att nämna så många anglofona studier av epoken? Ja, dels för att Wiström inte själv gör det, dels för att han inte knyter an till dem eller till någon av deras hypoteser, eller för den delen bygger vidare på deras forskning. Det är överlag mycket ont om referenser i boken. Vilket är problematiskt, eftersom författaren därmed stöper om andras tankar och idéer och forskningsinsatser till sina egna. Primärlitteraturen är förstås undantagen, författaren kan tidens korpus på sina fem fingrar. Han borde dock kunnat borra lite djupare i texterna. Nu avhandlas de ofta överskådligt, närmast ytligt. Närläsningar lyser med sin frånvaro. Det är märkligt, men boken rymmer mycket få längre textcitat, knappt ett halvt dussin.

I baksidestexten, liksom i förordet, står det att studien är en civilisationskritik: »Inte bara av de samhällen som en gång var utan också av de samhällensom vi lever i. Vi översköljs av dagsnyheter som glömts redan i morgon.« Denna ingång hade med fördel kunnat få större utrymme. Om man med civilisationskritik menar en typ av kritik som syftar till att belysa, men också ifrågasätta de ideal och värden som utgör grunden för en civilisation eller ett samhälle i syfte att uppmärksamma dess potentiella brister, så får läsaren leta förgäves. Visst belyses negativa sidor, till och med nutida sådana – klimatkrisen (!), kriget mellan Israel och Hamas (!), det aktuella valet i USA (!), Rysslands storskaliga invasion av Ukraina (!), masskonsumtion och alienation et cetera – men någon djuplodande, argumenterande och – framför allt – självständig analys förekommer inte. Det är vidare mycket svårt att hitta några argument i studien. Författaren kan som sagt perioden, men det deskriptiva draget är överlag så påtaglig att man som läsare fundrar »But why?«.

Bokens undertitel är »Perspektiv bakåt och framåt i tiden«. Framför allt är det till antiken Wiström vänder sig för att kasta ljus på den era som han tagit sig an: 

Vi kan inte tillgodogöra oss konsten, litteraturen och musiken under fin de siècle om vi inte studerar bevarade källor och tar del av det som gjordes på dessa områden för säg tvåtusenfemhundra år sedan. 

Gjordes på dessa områden? Vad menas? Och för den delen, vilka källor? Jag kan visserligen hålla med Wiström om att det går att se en likhet mellan Sokrates och Alkibiades relation och den mellan Oscar Wilde och hans älskare Lord Alfred Douglas, »Bosie« (mentor-lärljunge-dynamik, attraktion, intellektuell friktion). Men parallellen är sökt. Ty, vad är det vi ska förstå? Att nära och komplicerade relationer mellan män inte är något nytt? 

Främst är det kanske dock de framåtblickande perspektiven som är ovidkommande, tillfällen då författaren snudd på kåserande drar paralleller till samtida fenomen liksom personliga iakttagelser. I en diskurs om underkläder – »Under fin de siècle var korsetter ett nödvändigt plagg på nästan alla nivåer i samhället.« – finns till exempel en utvikning om Nietzsches syn på kläder som sedan hakar i en utläggning om sociologen Georg Simmels »Modets filosofi« från 1905 (som jag förstår var en essä, inte en bok). Avsnittet avslutas med orden: »Vi lever i en värld som är instabil, livet är ett enda stort experiment. Själv har jag länge försökt korsa en aprikos med en kvistfri skärbräda men hittills misslyckats. Jag ger dock inte tappt, försöken fortsätter.« 

Ett annat utdrag ur boken som jag vill lyfta fram – extra tilltaget just för att det är signifikant för det splittrade fokus som genomsyrar studien – är när författaren inledningsvis kommer in på periodens vurm för cykling:

Den tekniska utvecklingen var vid mitten av 1800-talet lika enorm som i dagens datoriserade och robotiserade värld. Allt följde slag i slag. […] Cykeln blev så populär att man kan tala om cyklomani. Kontroverser uppstod ideligen. Under fin de siècle blev gångtrafikanterna förbittrade på de hänsynslösa cyklisterna som plingade och skulle fram. Nu råkar emellertid cyklomani också vara en bipolär sjukdom, en mild form av hypomani, en mild form av depression. Cyklister är alltså relativt friska så det är bara att med rapmusik i hörlurarna braka i väg utför fjällsidorna eller genomkorsa låglänta områden över villande mo där furuskogen tidigare susade sussilull och sussilo.

Att lägga »en mosaik« över perioden är som sagt författarens eget sätt att beskriva sin arbetsmetod. Och nog är metaforen passande, för om det är något studien tillhandahåller är det just tusen och en olika ingångar till olika personer, ämnen, fenomen, händelser et cetera med lös anknytning till perioden. Allt berörs, och ofta ytligt och omotiverat, så där i förbigående. Framställningen blir en enda redovisande ström, den ena digressionen efter den andra. Lite som att befinna sig på en eftersits där den bildade mannen inte slutar förklara saker för mig, för att parafrasera Rebecca Solnit.

Tyvärr evaporeras den så eftersträvade övergripande bilden, helheten försvinner. Uppslagen till ämnen är nämligen outsinlig, och viljan likaså. Författaren har ett flödande språk, han kan skriva, det får man ge honom, men utan ett fokus går läsaren vilse. Ett bra exempel är bokens innehållsförteckning, som bara består av kapitelnummer och sidhänvisningar – kanhända ett resultat av att ingen formgivare tycks ha varit inblandad i produktionen. Detsamma gäller för inlagan; det saknas rubriker på sidorna som kan introducera nya kapitel eller avsnitt. Frånvaron av sådana strukturella element – grundläggande i vetenskaplig litteratur sedan boktryckarkonsten – resulterar i en läsupplevelse som påminner om att befinna sig i ett myllrande stadslandskap utan karta.

Här kommer även frågan om bokteknisk kvalitet in, även här finns brister, då man inte kostat på sig någon vidare formgivning. Innehållsförteckningen är en sak, men ett annat exempel är frånvaron av bildmaterial. Med tanke på den aktuella periodens fantastiska konstskatter – fria för en var då upphovsrätten sedan länge löpt ut – är det anmärkningsvärt att boken saknar illustrationer. 

Studien är på många sätt symptomatisk för vårt samtida svenska akademiska klimat, ett uttryck för den fartblinda publiceringsiver som premierar kvantitet framför kvalitet, och som håller på att devalvera den vetenskapliga boken och på sikt svensk akademisk kultur.

Studien är på många sätt symptomatisk för vårt samtida svenska akademiska klimat, ett uttryck för den fartblinda publiceringsiver som premierar kvantitet framför kvalitet, och som håller på att devalvera den vetenskapliga boken och på sikt svensk akademisk kultur. Denna typ av studier, ofta utan grundforskning, drar mot det egenutgivna; de finner varken hemvist i den allmänutgivande förlagens utgivningskanal, eller de akademiska förlagens (Makadam, Nordic Academic Press) kvalitetssäkrade produktion, där böcker publiceras först efter att ha genomgått ett stålbad av rigorös granskning, både intern och extern (peer review och/eller kollegial). Böckerna är skrivna av forskare och kritiker, som förvisso erhållit tryckbidrag, men som inte fått det stöd från redaktörer eller förläggare de behöver. 

Så: Stopp, skär, stryk, skriv om! Det mest talande för avsaknaden av handpåläggning är månne strukturen, eller snarare avsaknaden av en sådan. Visst finns här så kallade »signposts«, nödtvungna, kosmetiska små metatexter som försöker leda läsaren framåt: »Jag vill nu säga några ord om Voltaire eftersom kopplingen till Karl Kraus är så tydlig. Voltaire är som en frisk vind när någon ryckt upp fönstret i en het sal.«, som det heter vid ett tillfälle. »I kapitel 11 talar jag om vampyrer.«; »I samma kapitel [13] talar jag om William Morris och arts and craft. I kapitel 15 tar jag upp ämnet kitsch.«

Jag letar förgäves efter en röd tråd. Det är som om författaren dammsugit Wikipedia och tagit med varenda post som över huvud taget berör fin de siècleför att sedan metodiskt beta av dem, utan sållning. Men bara för att en person verkade under en viss era, eller för att en händelse tilldrog sig under en viss tid, kvalificerar den inte automatiskt till att inkluderas i en bok på temat. När man säger något om allt, blir det svårt för läsaren att förstå det enskildas betydelse.