Pålitlig guide genom omtvistat författarskap

I höst kommer en nyutgåva av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas från 1905, av många ansedd som 1900-talets främsta svenska roman. Samtidigt lanseras två nya romaner, influerade av denna klassiker. I Helga ägnar sig Bengt Ohlsson åt pastor Gregorius hustru, medan pastorn själv var huvudperson i hans 2004 Augustprisbelönade roman Gregorius. Åsa Nilsonne har även hon fascinerats av Helga i sin roman Fru Gregorius.  Ja, Söderberg (1869 – 1941) tycks vara en i hög grad aktuell och levande författare, och David Andersson tar knappast till några överord när han avslutar sin nyutkomna bok Hjalmar Söderberg och eftervärlden (Bokförlaget Stolpe) med att konstatera: »Det är min övertygelse att Hjalmar Söderberg också i framtiden kommer att vara en levande klassiker.«

Kanon eller inte, Söderberg tycks stå över den pågående diskussionen om behovet av en sådan. Han fortsätter att fängsla sina läsare, unga som gamla, och gång efter gång inspirerar han som synes efterkommande författargenerationer till nya skapelser. Förutom de redan nämnda Ohlsson och Nilsonne har också Kerstin Ekman lockats att i Mordets praktik (2005) djupborra i frågan om det någon gång kan vara försvarbart att ta livet av en människa såsom doktor Glas gjorde med den osympatiske pastor Gregorius. Gun-Britt Sundströms För Lydia från 1973 är en omdiktning ur den kvinnliga huvudpersonens perspektiv av Söderbergs stora kärleksroman Den allvarsamma leken.

Hjalmar Söderbergs böcker har ständigt kommit i nya utgåvor och blivit föremål för filmatiseringar och dramatiseringar. Trots det har författaren inte alltid varit uppskattad, utan har även haft sina belackare. Det visar David Andersson som sedan unga år varit en hängiven läsare av Söderberg. Numera är han redaktör på tidskriften Axess och har tidigare gett ut böcker om Israelfrågan och svenska 1900-talsintellektuella. Hans arbete Hjalmar Söderberg och eftervärlden är en receptionsstudie som visar hur uppfattningen om författarskapet pendlat mellan angrepp och beundran. Många etiketter har satts på Söderberg alltsedan hans debut 1895 med romanen Förvillelser, en typisk flanörsroman med inslag av tidens dekadens. Söderbergs stilistiska förmåga förnekas av få, och de flesta är likaså överens om att han är en skicklig novellist. Dessutom räknas han som en av våra främsta stockholmsskildrare och som en kärleksskildrare av rang. Samtidigt anser många att Söderberg inte lyckas teckna några levande karaktärer och han har också själv karakteriserats som cyniker och en känslokall skeptiker.

Anderssons verk är emellertid inte enbart en receptionsstudie. Framställningen är mångsidigare än så, och vi får en fyllig bild av såväl personen som författaren Söderberg.

Andersson är en säker och pålitlig guide genom det söderbergska författarskapet. Lika skickligt banar han väg genom olika kritikers och författares uttalanden och skiftande omdömen i såväl pressen som i monografier. Han dröjer vid de mest inflytelserika skribenterna, exempelvis Fredrik Böök och Sven Stolpe, vilka i hög grad bidragit till att prägla bilden av Söderberg. Han tar även upp hur författaren blivit föremål för akademiska avhandlingar som växlat fokus och inriktning under tidens gång. Anderssons verk är emellertid inte enbart en receptionsstudie. Framställningen är mångsidigare än så, och vi får en fyllig bild av såväl personen som författaren Söderberg. Intressanta inblickar ges exempelvis i Söderbergs egen läsning och i de författare som han särskilt tagit intryck av. Söderberg växte inte upp i någon litterär miljö, men han besökte som ung ofta Stockholms läsesalong. Om han ansetts vara kylig som privatperson var han uppenbarligen en passionerad läsare som kunde förälska sig i böcker. Till hans husgudar hörde Herman Bang och August Strindberg.

Söderberg började skriva tidigt och fick sin första novell publicerad i Dagens Nyheter 1889, innan han hunnit fylla tjugo år. Dessutom hade han en viktig roll som översättare, kritiker och opinionsbildare, vilket Andersson förtjänstfullt lyfter fram. Till en början var Söderberg recensent i Dagens Nyheter där han bland annat skrev om Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga 1891. Han var inte särskilt förtjust, och hade framför allt invändningar mot stilen. Oändligheten av frågetecken och utropstecken tröttade ut honom. Sin kritiska hållning mot den värmländska författaren behöll han genom åren. Han medverkade likaså flitigt i Ord och Bild som startade 1892, och 1896 knöts han också till Svenska Dagbladet i samband med tidningens omorganisering.

Andersson redogör för Söderbergs utveckling som författare från debutåret 1895 till 1945, då Sista boken utkom postumt fyra år efter författarens död. Det är räknat i antal skrifter inte något särskilt omfattande författarskap, och hans samlade verk består av endast tio volymer. Den sista romanen, Den allvarsamma leken, en komplex skildring med flera bottnar, utkom 1912. Därefter kom Söderberg att skriva flera religionshistoriska skrifter, och med Jahves eld 1918 fick författarskapet en ny inriktning. Här diskuteras Moses existens och religionens uppkomst. Religionen och frågan om kristendomens sanning följde författaren genom åren och finns med även i flera av hans tidigare romaner. I Martin Bircks ungdom (1902) är exempelvis kritiken mot den konventionella kristendomen ett påtagligt inslag, och i denna roman märks också att Söderberg är influerad av sin läsning av Kierkegaard. I Doktor Glas är Söderbergs prästhat framträdande.

Fredrik Böök har haft stor betydelse för uppfattningen om Söderberg. Han recenserade merparten av Söderbergs böcker och var genomgående kritisk. Söderberg var enligt Böök ingen människokännare, ingen diktare i egentlig mening men »en elegant och kvick kåsör«. Till en början var Bööks kritik av estetisk art, men blev alltifrån första världskrigets utbrott alltmer politisk. Böök hyllade och beundrade Tyskland medan Söderberg såg kriget som en katastrof, orsakad av Tyskland och Österrike-Ungern. Konflikten mellan de bägge djupnade i och med nazismens framväxt. I Resa kring svenska Parnassen (1926) ägnar Böök det inledande kapitlet åt Söderberg och han återkommer där till de åsikter han tidigare framfört. Söderberg som författare är passé blir slutomdömet. Men han får svar på tal av Sven Stolpe som 1934 gav ut den första längre monografin om Söderberg, en Verdandiskrift, där Stolpe betonar Söderbergs sanningslidelse och medkänsla och framhåller att författaren blivit missuppfattad och orättvist fallit i glömska.

Inställningen till Söderberg var länge ganska njugg och enligt Andersson färgad av Bööks negativa bedömning. (Denne hade svårt för att smälta att han i Den allvarsamma leken porträtterats i ett löjes skimmer som docenten Löök). Den gode vännen Bo Bergman utkom 1951 med en längre skrift om Söderbergs författarskap. Den är dock påfallande ogenerös och en återkommande invändning är författarens brist på gestaltskapande förmåga. Den litteraturhistoria som Gunnar Brandell gav ut på 1950-talet präglas även den av en knapp och oengagerad inställning till Söderberg, som inte heller ges något större utrymme. På 1960-talet sker en förändring. Nu får Söderberg akademisk status och därmed bekräftelse på att han är en betydande författare. De första avhandlingarna ges ut och först på plan var Sten Rein 1962 med Hjalmar Söderbergs Gertrud – Studier kring ett kärleksdrama. Rein var den förste som lyfte fram Söderbergs kärleksrelation med Maria von Platen och hennes betydelse både för dramat Gertrud och för romanen Den allvarsamma leken.

Han var snarare en människa besatt av passion, en människa fylld av förtvivlan över världens tillstånd.

År 1969 var det dags för ännu en avhandling, Bure Holmbäcks Det lekfulla allvaret med undertiteln Studier över erotiska och polemiska motiv i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken mot bakgrund av hans tidigare författarskap. Viljeproblemet får särskild uppmärksamhet av Holmbäck som ifrågasätter Söderbergs av många framhållna determinism. År 1988 utgav Holmbäck en omfattande och heltäckande biografi över Söderberg, och samma år bildades även Hjalmar Söderberg-sällskapet med Bure Holmbäck som sällskapets förste ordförande. På 1960-talet utkom också Reidar Ekners essäsamling En sällsam gemenskap där Ekner läser Söderbergs Historietter i ljuset av Baudelaires prosapoem. Särskilt värdefullt finner jag avsnittet om Herbert Tingsten och Söderberg, ett ämne som tidigare inte berörts så ofta. I sin minnesskildring När skymningen faller på (1970, titeln är en rad hämtad ur en dikt av Söderberg) menar Tingsten att Söderberg misstolkats när han så ofta beskrivits som en skeptiker. Han var snarare en människa besatt av passion, en människa fylld av förtvivlan över världens tillstånd, framhåller Tingsten i polemik med i första hand Bo Bergman och Reidar Ekner. 

Hittills har det saknats en så här noggrann och gedigen granskning av Söderbergs ställning i det litterära fältet.

David Andersson utelämnar inte heller senare års studier ägnade Söderberg. Han tar bland annat upp Björn Sahlins och Johan Cullbergs omtalade bok Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof från 2014. Märta Abenius, en rik överklassflicka, gifte sig 1899 med Hjalmar Söderberg och blev mor till hans tre första barn. Relationen mellan makarna tycks ha varit olycklig från början, men det tog elva år innan Söderberg kunde bli fri från sin hustru som vägrade skilsmässa. Först måste han få henne förklarad sinnessjuk. Hon tvångsintogs på mentalsjukhus och enligt Sahlin och Cullberg begicks ett psykiskt övergrepp mot hustrun, som de menar inte alls led av någon sinnessjukdom. Enligt Andersson, som inte döljer sin kritiska syn på detta arbete, är det svårt att drygt hundra år senare komma fram till en sådan bedömning. Författarnas slutsats förfaller dock inte helt ogrundad och den bygger på en rad dokument såsom journaler, läkarutlåtanden och brev.

Det är ett tacksamt ämne Andersson valt för sin studie. Alltifrån början har det stått strid omkring Söderberg både som person och författare och därför är det tacksamt att i denna bok få exemplifierat och analyserat de olika turerna i diskussionerna kring Söderbergs verk. Andersson presenterar kanske inte några direkta nyheter och kommer heller inte med några pikanta avslöjanden. Men hittills har det saknats en så här noggrann och gedigen granskning av Söderbergs ställning i det litterära fältet. Andersson visar sig också vara en inkännande läsare av Söderbergs texter. Att han inte sticker under stol med sin egen uppskattning av Söderberg ska inte ligga honom till last. Läsaren har själv alla möjligheter att dra sina slutsatser utifrån det rika material som boken rymmer.