När ska vi tröttna på att vara trötta?

Det sägs att det på en hypokondrikers gravsten borde stå: ”Vad var det jag sa?!” Ibland får man rätt till slut. Kanske gäller det också för de tänkare som vid 1800-talets slut och 1900-talets början hävdade att moderniteten utsätter oss för ett sådant flöde av intryck och ett så högt förändringstempo att våra psyken och kultur förstörs. Till dem hör den tysk-ungerske författaren, läkaren och sionisten Max Nordau, vars bok Entartung (1892) fick ett ödesdigert genomslag, men också Friedrich Nietzsche, som varnade för att bristen på lugn skulle ge upphov till ett nytt barbari. Den tyske sociologen Georg Simmel å sin sida hävdade i Storstäderna och det andliga livet (1903) att metropolernas komplexitet och snabba växlingar mellan intryck fick människor att försvara sig genom att bli avtrubbade och blasé, en analys som fortfarande känns aktuell.

Med tanke på dagens förändringstakt och intrycksflöde kan farhågorna då te sig som inbillningssjuka. Men de som stod på tröskeln till det moderna samhället hade kanske lättare att urskilja dess prägel, eftersom de fortfarande hade det äldre samhället som kontrast.

Är det nu dags att utbrista: ”Vad var det de sa?!” Trötthet och utmattning har blivit ett centralt tema. Det har kommit många böcker om tröttheten som samhälleligt problem i Tyskland de senaste åren. En av dem finns översatt till svenska, den tysk-koreanske kulturteoretikern Byung-Chul Hans lilla skrift Trötthetssamhället, i vilken han hävdar att utbrändheten är en härdsmälta hos jaget på grund av att det har blivit för mycket av det lika. Vi har inte blivit invaderade av något främmande, vårt tillstånd är inte att likna vid en infektion, utan vid fetma, som är för mycket av oss själva och det lika. En annan tysk som tar upp detta tema är sociologen Hartmut Rosa, vars bok om acceleration jag recenserar i detta nummers temasektion.

Ytterligare en uppmärksammad bok är Stephan Grünewalds Die erschöpfte Gesellschaft som kom förra året. Den bygger på ett stort antal djupintervjuer med tyskar i dag. Det kan förefalla egendomligt att många som klagar över stressen i arbetet ändå är hyperaktiva på sin fritid. Unga människor är så upptagna att de inte ens har tid att göra en generationsrevolt, säger Grünewald, men till och med pensionärer känner krav på sig att vara aktiva, för de uppfattar att det är en förutsättning för att bli socialt accepterade. Döden har förvandlats från en realitet till ett dunkelt hot som man kan avvärja med aktivitet.

Varför är vi då både så hyperaktiva och trötta? Wolfgang Martynkewicz menar i Das Zeitalter der Erschöpfung, också den från förra året, att vi flyr in i tröttheten för att komma undan en värld som blivit för komplex för att bearbetas och bemästras. Grünewald hävdar tvärtom att vi ser tröttheten som en utmärkelse, eftersom den visar att vi verkligen har ansträngt oss. Att hyperaktiviteten blir så viktig beror på att det är svårt att få tydlig feedback på våra insatser både i arbetslivet och på fritiden.

Men kanske är den också ett tecken på att vi fortfarande befinner oss i vad jag skulle vilja kalla en pluralismpubertet. Under puberteten inser man inte att livet är ändligt och att man måste lära sig att välja, eftersom man inte kommer att hinna med allt. Vi lever fortfarande i berusningen av alla möjligheter som tekniken och kulturen ger, men på sikt behöver vi utveckla en motviktskultur. Den skiljer sig från en motkultur genom att inte förkasta det nya – den söker motvikter till det.

Publicerad i Respons 2014-3