Nationen kommer inte att försvinna, så vad ska vi göra med den?

Nationalismforskningen har länge antagit att nationalismen och nationen uppstod i samband med industrialiseringen och skulle försvinna när utvecklingen gick vidare. De senaste decenniernas globalisering har i mångas ögon förstärkt detta antagande. Men som den danske historikern Uffe Östergård påpekar i sin kritiska uppgörelse med detta paradigm i vårt tema, har globaliseringen vitaliserat de nationella identiteterna och inget tyder på att nationalstaten är på väg att dö bort.

Inom EU ökar snarare medvetenheten om skillnaderna och antagonismen mellan nationerna. Det kan vara en temporär kris, men också början på ett större skifte, en pendelrörelse som vi har sett tidigare i historien, från globalisering tillbaka till den nationella kontexten.

Att nationer är konstruktioner och föreställda gemenskaper tolkas ofta som att de är chimärer. Men vad skulle de annars vara, om man inte tror att gud har skapat dem eller att de är inskrivna i våra gener? Mänskliga gemenskaper, med undantag för familjen och kanske korplaget i pingis, måste när de når en viss komplexitet bygga på föreställningar, eftersom alla inte kan känna varandra personligen.

Insikten att nationerna har skapats, ofta genom mycket våldsamma processer, betyder inte att de är påhitt utan bestående relevans. Samma insikt kan ligga till grund för en mer respektfull inställning till nationen. Den sammanhållning och känsla av affinitet som har formats under lång tid är ömtåliga och om de försvagas väntar kanske inte en världsstat befolkad av individer, utan motsättningar mellan grupper av det slag som föregick nationerna.

Om nationalstaten är den ordning vi kommer att leva med ett bra tag framöver är en saklig diskussion om dess möjligheter och begränsningar nödvändig. I Sverige har nationalismen oftast uppfattats som ett konservativt projekt, men det är inte alls självklart att det är så. Nationalstaten är också ramen för välfärdsstaten; mycket tyder på att omfattande transfereringar bara uppfattas som legitima inom nationer med en utvecklad känsla av samhörighet mellan individerna.

Vi har i temat valt att uppmärksamma den franska debatten, där nationen inte alls lika självklart ses som ett högerprojekt. Johannes Heuman har intervjuat den franske vänstertänkaren Aurélien Bernier som menar att vänstern i dag blivit så uppfylld av globaliseringens löften att den inte längre försvarar den nationella suveräniteten. Den har överlämnat alla idéer om nationen till Front National och förmår inte ge en konstruktiv bild av den nationella identiteten. Vänsterns försvar av den fria rörligheten finner Bernier oansvarigt och ohållbart; å ena sidan töms fattiga länder på värdefull kompetens, å andra sidan måste man kunna erbjuda dem som kommer till Europa anständiga villkor när det gäller boende, arbete och utbildning, vilket gör att man inte kan ta emot ett obegränsat antal invandrare. Även vänstern måste med andra ord diskutera volymer.

Publicerad i Respons 2015-4