»New Wave of Swedish Neoliberals«

När jag läst ett tag i Timbros nya antologi Hårdock, frihet, uppror får jag en inre bild av hur idén till boken kläcktes på förlagets julfest, kanske någonstans efter tredje snapsen, när det uppdagades att många av middagsgästerna var hårdrockare. På måndag morgon var idén fortfarande jättebra men, påpekade Timbros nya chef PM Nilsson, »om vi ska ge ut boken måste den ha ett Timbro-tema«. Ytterligare ett villkor lär ha varit att han själv skulle skriva förordet, för han är den enda av bokens skribenter som inte vet ett jota om hårdrock.

På hela taget är det en brokig skara som samlas mellan pärmarna i denna underliga antologi, och texterna återspeglar denna bredd. Här finns en del trevlig läsning för gamla hårdrockare som jag själv, men jag återkommer strax till det, låt mig bara först få rycka av Timbroplåstret. Det är nämligen en svårbegriplig och krystad tes som drivs i flera av bokens kapitel, något i stil med att hårdrockens rebellstämpel återspeglar ett slags frihetlighet som även är en central komponent i de nyliberala strömningar som Timbro är en tydlig exponent för. En övergripande idé verkar vara att förankra nyliberalismen i folkdjupet. Om hårdrock är folkligt och frihetligt på samma gång, då är nyliberalismen också det.

Detta är såklart bara mitt försök till tolkning men jag bjuder på den eftersom man valt att lägga ut denna röda tråd genom hela boken utan att sedan samla ihop den till ett förklarande nystan. Exempelvis är Markus Uvells försök att koppla ungdomens upplevelser av att på samma gång lyssna på black metal-bandet Venom och läsa Ayn Rands nyliberala framtidsepos mest konstig. Tanken tycks vara att de återspeglar »samma kompromisslöshet och brutala uppriktighet«, en individualism i kontrast till hatad synt och socialism. Resultatet blir att Venom intellektualiseras och Rand vulgariseras utan att man förstår någon av dem bättre.

Ett annat exempel på ansträngd politisering är Lars Anders Johanssons reportage om Pär Hulkoffs (bland annat Raubtier och Bourbon Boys) kärva liv i Norrbotten, ursprungligen publicerat i Timbros magasin Smedjan. Här finns i och för sig en del att gilla, men när Johansson efter många om och men får Hulkoff att ondgöra sig över en socialism som denne verkar rätt ointresserad av att prata om går mina tankar osökt till Sven Melanders sketch om TV-journalisten som vill få ett litet barn att önska fred på jorden. »Äntligen«, kanske Johansson tänkte, och möjligen är det därför texten återpubliceras i en bok som onekligen söker sitt syfte.

Att Ayn Rand skrev science fiction betyder inte att alla science fiction-författare är nyliberala objektivister.

Ayn Rand verkar också ha spelat en viktig roll för Hanna Wagenius, som i sin gravallvarliga läsning av liberala hårdrockstexter får den kanadensiska trion Rush att förklara »varför det inte finns några fria luncher«, och detta i skarp kontrast till de brittiska metalpionjärerna Judas Priest, som i låten »Breaking the Law« mest framstår som symtomteoretiska vänstertroll. Wagenius analys blir särskilt komisk när man just läst Sakine Madons kapitel om Slayer, i vilket hon konstaterar att man kanske inte måste utsätta varje textrad för en kvalificerad diskursanalys. Att min ungdoms trumhjälte Neil Peart inspirerades av Ayn Rand när han skrev texterna till Rush fjärde album, det långa rymdeposet 2112, innebär inte nödvändigtvis att han delar Timbros ideologiska program kring att omskapa den svenska välfärdsstaten. I slutändan handlar 2112 om hyfsat traderad science fiction med alla dess förtryckande rymdimperier och hjältemodiga frihetshjältar. Här är det nog bra att inte spänna vagnen framför hästen. Att Ayn Rand skrev science fiction betyder inte att alla science fiction-författare är nyliberala objektivister.

Samma sak med hårdrockare i allmänhet. De är inte mer höger, vänster, politiska eller apolitiska än andra människor. Vissa är såklart både väldigt politiska och väldigt höger, som den rasistiska trumpisten och gitarristen Ted Nugent. Av oklara skäl äger jag ett exemplar av boken Kill It & Grill It (2002) som han skrev tillsammans med sin hustru Shemane Nugent. I den får man tillsammans med jakt- och grilltips exempelvis veta vad Ted tycker om en »sandal-wearing socialist vegetarian« som George Bernard Shaw. Men är detta hårdrockarens politiska inställning – eller är det snarare jägarens eller grillmannens? Eller Teds? Jag tror inte någon av dessa kategorier – hårdrockare, jägare, grillmän eller »Teds« – är entydigt politiska åt något håll. Det är däremot skribenterna till denna bok, varav flera arbetar på Timbro, något som lär ha påverkat deras analyser.

Men låt oss prata om något roligare. Hårdock, frihet, uppror innehåller trots allt några få kapitel där krystade idéanalyser får ge plats åt personliga erfarenheter av hårdrocken. Sakine Madon skriver som antytts fint om Slayer och om hur det är att försvara sin fäbless för hårdrock mot debattörer som fortfarande på 2020-talet gör sitt bästa för att vitalisera den genom att framställa den som farlig. Och hennes avslutande lista över de sju bästa Slayerlåtarna är klanderfri.

Det kan man däremot inte säga om redaktören Andreas Johansson Heinös avslutande lista över hårdrockens elva mest underskattade företeelser. Jag håller med om att gamle Deep Purple-sångaren David Coverdales soloplattor är bättre än sitt rykte men allt annat på listan är faktiskt helt uppåt väggarna. Det gäller inte minst Tony Martin, som var sångare i Black Sabbath under större delen av 1990-talet. Hans insatser för ett av hårdrockens absoluta förgrundsband går faktiskt inte att underskatta.

Men det är också nästan min enda invändning mot Johansson Heinös kapitel. Författaren är åtta år yngre än jag och berättar därför en åtta år yngre hårdrockshistoria. Andra skivor och konserter, men samma erfarenheter. Andreas första hårdrocksplatta var Lick it Up (1983) med Kiss, min första var Destroyer (1976) med Kiss. Djupt imponerad av de tuffa hårdrocksgrabbarna på ett kollo utanför Flen i Sörmland kom jag hem och tog genast med mamma till Skivfabriken på Birger Jarlsgatan där skivan införskaffades – långt senare förstod jag att jag lyckats komma över ett amerikanskt original, med ansökningsblanketter till Kiss Army och allt. Omslaget var magiskt, med gruppen realistiskt tecknad dansandes på ruiner framför något slags öde landskap. Trummisen Peter Criss markerade muskler fick mig att lägga ner blockflöjten för all framtid till förmån för trummorna. Även om jag inte spelar längre så står trumsetet kvar i stallet på vår gård i Hälsingland som en påminnelse om denna magiska sommar.

Vi får aldrig veta varför en skiva med det nyligen avsminkade Kiss blev Andreas första platta. Och det är synd, skribenternas vittnesmål om sina personliga erfarenheter av hårdrocken hör trots allt till en av bokens förtjänster. I stället bjuder han på en mycket välskriven och informativ historik. Den börjar i popens 1960-tal och fortsätter med 1960-talets musikaliska översvämning som fick många artister att söka sig till nya flodfåror. Via utvikningar om ett av genrens viktigaste band, Black Sabbath, och den omhuldade uppfattningen om hårdrocken som särskilt ekvilibristisk, landar vi till slut i vår egen tid. I de avslutande delarna går Johansson Heinö djupare in i 1980-talets New Wave of British Heavy Metal och hinner även avverka den parfymerade pudelrocken som slog igenom på MTV och hela genrens nytändning som kom med amerikansk thrash metal. Det är välskrivet och intressant hela vägen och trots att det är bokens längsta kapitel hade det gärna fått vara ännu längre.

Och det gärna på bekostnad av andra kapitel. Självklart måste man kunna skriva en bok om hårdrock och politik. Men det måste göras mer förutsättningslöst och utan den ideologiska tvångströja som flera av författarna envisas med att ta på sig. I sitt kapitel om politiken i hårdrocken lyckas visserligen Caspian Rehbinder teckna en bredare historia där politiken blir mer än den kontext som alla kulturyttringar kan tolkas igenom. Jämförelsen mellan hårdrock som mainstreamkultur i väst och som uppror och motstånd i mer auktoritära länder är väldigt intressant och hade gärna fått ta mer plats. Men även hos honom finns en tendens att koppla samman sin ideologiska övertygelse med sin musiksmak.

Det är kanske naturligt att vilja vara kulturellt och ideologiskt koherent men man kan också låta bli. Annars vet jag inte vad jag ska göra med mitt nyvunna intresse för kristen bluegrass. Ideologin är bitvis murken men det är bra musik.

Det är kanske naturligt att vilja vara kulturellt och ideologiskt koherent men man kan också låta bli. Annars vet jag inte vad jag ska göra med mitt nyvunna intresse för kristen bluegrass.

Liksom i andra subkulturer befolkade av kalenderbitande besserwissrar förenas inbitna hårdrockare av en tydlig vilja till positionering och debatt och jag vill inte sätta punkt innan jag har fått bidra till detta. För här finns några rejäla missuppfattningar. Den första dyker upp redan i förordet där metalnovisen (syntharen?) PM Nilsson hävdar att Agneta Fältskog »lyckades sjunga in Abba i metalvärlden« med »Hole in Your Soul« från The Album (1977). Vi som i mitten av 1970-talet smyglyssnade på Abba samtidigt som vi frontade våra Kiss- och Sweetplattor vet däremot att redan »King Kong Song« från 1974 års Waterloo gav oss ett visst hårdrocksalibi. Popkvartettens sanna briljans skulle vi dock inte erkänna förrän i vuxen ålder. Och Johansson Heinös påstående att hårdrocken blev politisk först med dystopisk thrash metal på 1980-talet stämmer helt enkelt inte. Det korrigeras för övrigt redan i Rehbinders bidrag när denne helt korrekt påpekar att Black Sabbaths »War Pigs« från 1970 var ett politiskt ställningstagande mot Vietnamerans krigshetsande politiker. Ett tips på detta tema är att kolla in den filmade konserten från Paris 1970, i vilken bandets övertände trummis Bill Ward sitter och hoppar på stolen under »War Pigs« för att kompensera för alla slag han inte får slå innan han får slå dem − helt fantastiskt.

Jag sätter punkt där med en förhoppning om att Andreas Johansson Heinö skriver nästa hårdrocksbok på egen hand, för den skulle bli väldigt bra.

Jag sätter punkt där med en förhoppning om att Andreas Johansson Heinö skriver nästa hårdrocksbok på egen hand, för den skulle bli väldigt bra. Hans hårdrocksintresse är brinnande, hans kunskaper gedigna och som den goda skribent han ofta har visat sig vara skulle han kunna berika framställningen med idéanalyser bortom det krampaktigt »frihetliga«. Generationseffekten är exempelvis intressant. Vad betyder det att ha fastnat för det läskiga Kiss 1976 jämfört med de avsminkade pudelrockarna 1983? När Andreas fick se sina återförenade barndomshjältar i Stockholm 1997 hade jag redan hunnit se dem året innan i New Orleans. Andreas kastades tillbaka till uppväxttiden: »återigen tio år gammal«, skriver han. Själv kände jag mig bara förvirrad. Där stod jag i Louisana Superdome tillsammans med en amerikansk publik som betraktade bandet som fick mig att byta ut blockflöjten mot trumsetet som sexiga glamrockare.

Om det är skillnaden mellan 1976 och 1983, mellan USA och Sverige eller mellan mig och Andreas Johansson Heinö, som spökar i bakgrunden, det vet jag inte. Men det är en fråga jag gärna skulle vilja ha svar på.

Johan Edman listar tio viktiga hårdrockslåtar genom tiderna

1. AC/DC – Live Wire (1975)
   Alla plattor med AC/DC är bra innan sångaren Bon Scott går och dör den rocktypiska döden alkoholförgiftning 1980. Stick this in your fuse box! (och lyssna på den eviga rundgången efter gitarrsolot).
2. Motörhead – Bomber (1979)
   Motörhead har liksom AC/DC beskrivits som lite repetitiva, som att de har gjort samma låt om och om igen. Men jösses vilken låt det är – och det här är den bästa versionen av den!
3. Deep Purple – Ricochet (1969)
   Deep Purple var med och sparkade igång hårdrocken med sitt fjärde studioalbum där de satte tonen direkt med det rasande gitarrintrot till hårdrocksklassikern Speed King (gitarrintrot klipptes bort i den amerikanska pressningen, bara det). Men det här är förlagan, innan Speed King blev Speed King, utan gitarrintro, men ännu råare.
4. Iron Maiden – Iron Maiden (1980)
   Iron Maiden lyfte kommersiellt med bytet av sångare på tredje plattan The Number of the Beast men de två första plattorna med Paul Di’Anno som sångare är överlägset bäst. Här är titelspåret som satte standarden för New Wave of British Heavy Metal.
5. Black Sabbath – War Pigs (1970)
   Det finns så mycket att välja på från bandet som är definitionen av hårdrock men den i recensionen redan nämnda ”War Pigs” sammanfattar mycket av deras storhet: känslan, svänget, tyngden, humorn. Och Bill Wards trummor!
6. Metallica – Whiplash (1983)
   Att Metallica närmast är varuhusmuzak idag beror nog mest på att de lockade till sig så stor publik med 1991 års självbetitlade svarta album; både Metallica och skvalmusik har förändrats sedan dess. Men den här oslipade diamanten från debutplattan hör du ännu inte på NK.
7. Thin Lizzy – Cowboy Song (1976)
   Ibland är inte hårdrock så hård. Thin Lizzy rörde sig föredömligt och obekymrat över genregränserna och det blev så bra!
8. Accept – Fast as a Shark (1982)
   Som Metallicas trummis Lars Ulrich tillstår var influenserna tydligt på plats när Metallica mer förnyade än uppfann riktigt snabb hårdrock. Vid sidan av Iron Maiden var tyskarna i Accept en klar förebild. Folkmusikintro och vinylsprak redan under vinyleran är såklart ett plus.
9. Led Zeppelin – Communication Breakdown (1969)
   En ännu bättre version av en fantastisk låt, ett fynd när jag hittade den på en bootleg någon gång i mitten av 1980-talet. Nu har juristerna och marknaden gjort sitt och du får lyssna på den nästan gratis.
10. Entombed – Serpent Speech (1993)
    Det band jag har sett flest gånger och som hela tiden lyckades förnya dödsmetallen ända tills trummisen och universalgeniet Nicke Andersson lämnade. Pistolskott och kulsprutor.