Ny metod skapar kontinuitet i bekämpandet av hedersförtryck

I två decennier har samhället försökt utveckla metoder för att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck (HRV) och hjälpa de utsatta. Det har gått så där. En av orsakerna till de blygsamma framgångarna är att insatserna nästan alltid skett punktvis och i projektform. Västerås har valt en annan väg – genom att utbilda skolpersonal till HRV-coacher.

I januari är det 20 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen pappa i Uppsala. Hon hade inte bara brutit mot familjens hederskoder, hon hade också uttalat sig offentligt om hederskulturen. 

Det var inte det första hedersmordet i Sverige, men det fäste samhällets uppmärksamhet på hederskulturen på ett sätt som inte skett tidigare. Trots alla insatser som gjorts sedan dess, trots alla rapporter och handlingsplaner, är hedersförtryckets utbredning betydligt större i dag än vid tiden för Fadimes död. Det beror dels på den ökade invandringen, eftersom det är bland invandrare som denna form av förtryck förekommer, dels på att samhället i stort inte gjort tillräckligt för att bekämpa dessa brott. Varför?

Jag har skrivit mycket om ämnet de senaste åren och skulle vilja lyfta åtminstone sex tänkbara förklaringar. En första orsak är att fokus i alltför hög grad legat på det allra grövsta våldet – misshandeln och morden – och alltför litet handlat om den lagvidriga kontroll som i huvudsak flickor utsätts för. Självfallet ska samhället bekämpa de värsta övergreppen, men när hedersvåld framför allt förknippas med mord missar man lätt det betydligt vanligare vardagliga förtrycket. Till ett sådant hör att flickors och kvinnors rörelsefrihet begränsas, deras sociala umgänge kontrolleras och deras övriga livsval som utbildning, jobb och giftermål är frågor som de inte själva tillåts styra över.

En andra orsak till att hedersförtrycket kan fortsätta är att personer som utsätts för förtrycket ofta inte berättar om sin situation, eftersom de inte inser att de lever begränsade liv. De vet inte att ett annat liv är möjligt, de har aldrig upplevt någon annan tillvaro. En tredje orsak är att de utsatta själva – även när de inser att deras liv är kringskurna på ett oacceptabelt sätt – inte vill sätta dit sin egen familj. Många som stöttar offer för hedersförtrycket har erfarit att flickor – och pojkar – som först velat anmäla sina föräldrar eller syskon backar när det blir skarpt läge. En fjärde orsak till att hedersförtrycket fortgår i så stor omfattning beror just på detta: att det är sanktionerat av en hel familj eller en hel klan. Till skillnad från annat våld i nära relationer, som kan upphöra när förövaren åkt dit, så fortsätter det kollektiva förtrycket även om en enskild familjemedlem skulle ändra sitt beteende. 

En femte orsak handlar om tillkortakommanden bland de människor som skulle ha möjlighet att upptäcka och hjälpa de utsatta. Det kan handla om en lärare på skolan, en ledare på fritidsgården eller en socialsekreterare på fältet – det finns många exempel på människor som dragit sig för att lyfta frågan om hedersförtryck av rädsla att stigmatisera en hel etnisk eller religiös grupp i samhället. 

Och så till sist en sjätte orsak som människorna i det här reportaget är en reaktion på: att alltför många insatser för att bekämpa hedersförtrycket har kommit i form av kortvariga projekt. Likt tomtebloss har de brunnit en tid men sedan slocknat och lämnat få avtryck efter sig. 

Issis Melin tillhör de mest erfarna praktikerna i arbetet mot hedersförtryck. I över femton år har hon i olika roller försökt hjälpa de utsatta och arbeta förebyggande, i huvudsak som skolkurator i Västerås stad, men också som flitigt anlitad föredragshållare i ämnet. Nyligen rekryterades hon till det nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck vid länsstyrelsen i Östergötland. Men innan dess hade hon hunnit dra igång ett arbete i Västerås, som har få motsvarigheter i Sverige: en utbildning av skolpersonal som vill bli HRV-coacher, vilka kan sprida kunskaper om hedersrelaterat våld och förtryck (HRV) vidare på sina arbetsplatser. ”Därmed får vi en kontinuitet i arbetet mot hedersförtryck, kunskaperna kommer att finnas kvar i organisationen och föras vidare till fler”, säger Issis Melin i en telefonintervju med Respons. 

I Västerås började ett seriöst arbete mot hedersförtryck förvisso redan på 00-talet, en tid när skolorna till stora delar helt saknade kunskaper på området. Det skrevs handlingsplaner och det hölls föreläsningar, men det saknades långsiktighet i arbetet. När en nyckelperson bytte jobb försvann frågan från dagordningen.

Issis Melin minns hur ansvariga i staden också deltog i nationella satsningar, men ofta med bristfälliga resultat. En av dessa satsningar var Rädda Barnens uppmärksammade kampanj ”Det handlar om kärlek” (som numera går under namnet ”Kärleken är fri”).

”Ambitionen var självfallet god, vi var ute i skolorna under en hel vecka, både jag som skolkurator, socialtjänsten, tjejjouren, brottsofferjouren, polisen och Rädda Barnens representanter. Men det fungerade inte, efter en vecka var allt över, det blev ett jippo utan fortsättning”, berättar Melin. 

Det är först på senare år som saker verkligen har börjat hända, trycket från nationell nivå har ökat, fler har börjat efterfråga bättre resultat. Frågan uppmärksammades i valet 2018 och kom sedan att ingå som en av punkterna i januariavtalet mellan regeringen och samarbetspartierna. ”Då sa jag till mina chefer att vi måste göra ett omtag, vi måste få upp frågan på högsta politiska nivå i staden, vi måste få ett tydligt uppdrag från nämnden att börja jobba mer strukturerat.” Hon blev hörsammad.

Innan Issis Melin inledde utbildningen av HRV-coacher gjorde hon en enkätundersökning om behoven i förskolan och i skolan: Var finns kunskapsbristerna? Vad behöver ni lära er mer om? Inom förskolan svarade personalen att de främst behövde mer information om könsstympningar, hur man ska upptäcka och möjligen förebygga dem. Inom grundskolan och gymnasiet efterfrågade man i första hand mer kunskap om hur man kan arbeta med killar, både som förövare och offer. ”Det är märkligt att vi inte kommit längre i hur man kan stötta killarna, trots att vi talat om dem i så många år.” 

’Vissa ser det som stigmatiserande mot stadens religiösa grupper – eller anser alltjämt att denna typ av våld inte skiljer sig från annat våld i nära relationer och därför inte behöver kartläggas separat.’

Så hur stor andel av eleverna i Västerås är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck? Ingen vet – för det har aldrig blivit undersökt. Varför? Issis Melin ser åtminstone tre förklaringar: ”Det är dyrt, skulle kosta kring en miljon och det är pengar som gör mer nytta i det förebyggande arbetet. Det är svårt, även Socialstyrelsen gav ju upp sitt eget försök att kartlägga utbredningen på nationell nivå. Och det är känsligt, det märkte vi själva när frågan kom upp igen 2018. Vissa ser det som stigmatiserande mot stadens religiösa grupper – eller anser alltjämt att denna typ av våld inte skiljer sig från annat våld i nära relationer och därför inte behöver kartläggas separat.”

Andra städer har emellertid försökt. Stockholm, Göteborg och Malmö beställde en undersökning från Örebro universitet som 2018 presenterade resultaten från en enkät med 6 000 elever i nionde klass. Nästan var sjätte elev hade varit utsatt för någon form av hedersrelaterat våld eller förtryck. Västerås jämför sig gärna med Uppsala, där organisationen TRIS (Tjejers Rätt i Samhället) 2019 presenterade en enkätstudie med drygt tusen niondeklassare som visade ett liknande resultat. Issis Melin är rätt övertygad om att problemen i Västerås ligger på ungefär samma nivå som i de andra städerna. 

Kan antalet upptäckta fall i skolorna säga något om omfattningen? Knappast, mörkertalet är enormt. I Västerås fall förvärrades problemen av en kraftig bantning av elevhälsan i början av 00-talet. När det var som värst fanns det knappt två heltidstjänster som kuratorer på 40 grundskolor. ”Jag hade själv ansvar för tre högstadieskolor och fyra låg- och mellanstadieskolor, hur skulle jag då hinna upptäcka nya offer för hedersförtryck? Jag fick ju bara släcka bränder hela tiden.” De ansvariga förstod till sist det ohållbara i situationen och i dag finns kuratorer på alla skolor, åtminstone på halvtid.

Insikten att man misslyckats med att stötta hedersutsatta barn bidrog till det nuvarande mer ambitiösa arbetet – som i sin tur har lett fram till utbildandet av HRV-coacher. De går en tvådagarskurs som Issis Melin har utvecklat tillsammans med en ideell förening i staden, ”here 4U”, som arbetar för ökad trygghet i skolan. Kursens upplägg bygger i hög grad på svaren hon fick på enkäten till skolorna. Tyvärr innebar pandemin vissa avbräck i utbildningssatsningen, men hittills har staden ändå hunnit utbilda ett drygt 30-tal HRV-coacher som i dag finns utspridda på ett tiotal grundskolor och gymnasier. 

Tre av dessa HRV-coacher finns på en högstadieskola i Västerås som jag besöker en förmiddag i november. Det var först tänkt att jag skulle kunna skriva ut skolans namn och namnet på den coach jag talat med, men för att kunna berätta detaljerat om hennes arbete och garantera att barnen inte går att identifiera, beslutade vi i efterhand att anonymisera. Till beslutet bidrog också att det, någon timme efter att jag hade lämnat skolan, blev ytterst dramatiskt för en enskild elev, men skolan lyckades till slut skydda flickan från hennes egen familj. 

Den HRV-coach som jag träffar – vi kan kalla henne Tea – har varit coach sedan något år tillbaka. ”Jag har i över 20 år mött elever som varit utsatta för hedersförtryck, så ämnet var inte nytt för mig. Men kursen gav mig mer kött på benen, jag ser mer än tidigare – och jag har fått en tydlig signal om att detta är en fråga som jag både kan och bör prioritera i mitt arbete.” 

Vi träffas i Teas rum. På bordet framför oss, bland papper och böcker, ligger också ett paket bindor. ”Det är besvärligt att ha mens när man är omskuren. Livmodern krampar, hålet där blodet ska komma ut är för litet. Flickor som jag lärt känna tyr sig till mig, de kommer hit när det är jobbigt.”

Omskärelse är vanligt bland hedersutsatta, men ett känsligt ämne. På många skolor drar man sig för att fråga, hur gör du? frågar jag Tea.

”Jag frågar alltid om jag har en misstanke. Men innan dess försöker jag etablera en nära relation, så att de kan känna sig trygga med mig. Jag undrar ofta hur de mår, är nyfiken på vad familjen gör vid olika högtider, vill veta mer om landet som föräldrarna kommer ifrån, vill lära mig om deras kultur. En del blir blyga när jag nämner omskärelse, men andra börjar prata.”

Tea berättar att hon ibland har möten med vårdnadshavare om mensskydd. En del elever får inte använda tampong eftersom vårdnadshavarna tror att mödomshinnan blir förstörd av det. ”Då brukar jag ha litet grundläggande sexualundervisning här inne och berätta att det inte finns någon mödomshinna och att tamponger inte gör så att man förlorar oskulden.” En del vårdnadshavare har ändrat åsikt och tillåter sina döttrar att ha tampong. ”Det tycker jag är ett bra exempel på att det går att påverka människor, att det är värt att utmana dessa värderingar och åsikter.”

Så hur stort är problemet med hedersrelaterat våld och förtryck på skolan? Tea tystnar, funderar, men har svårt att komma med något tydligt svar. Hon tar fram den senaste fotokatalogen där klasserna sitter uppradade sida efter sida. ”I den här klassen är det hon och hon och han”, säger hon och pekar och bläddrar vidare. ”Och här är det den tjejen och den killen”, fortsätter hon utan att visa mig bilderna av hänsyn till deras integritet. ”Det går inte en vecka utan att jag måste hantera ett fall av hedersrelaterat förtryck.” Skolan har blivit bättre på att upptäcka dem, inte minst sedan hon och två lärare utbildats till HRV-coacher. Tillsammans har de hållit utbildningar för övrig personal. ”Men det är bara att erkänna: även på vår skola finns barn som lider i tysthet, som vi inte har vetskap om.”

Hon berättar om flickor som börjar i sjuan utan att bära slöja, men som efter några veckor i skolan börjar bära den. Det kan vara så att de gör det av fri vilja, understryker hon, men det kan också vara ett resultat av påtryckningar hemifrån. Vissa flickor bär slöja på morgonen men väl innanför skolans väggar går de in på toaletten, tar av den, sminkar sig och byter kläder. Då kan en del pojkar från samma kultur komma med kommentarer om att det är fel och att de ska berätta för flickans familj eller släkt. Tea drar sig inte för att utmana killarna som försöker inskränka tjejernas rättigheter. ”Jag frågar varför det stör dem, varför inte tjejerna får klä sig som de vill. Då svarar de ofta att det ’inte är ok att andra killar tittar på henne’, att det är deras plikt att berätta för familjen. Och då säger jag emot, att de absolut inte har någon sådan plikt.”

’Helt plötsligt var han bara borta. Jag kom till lägenheten, men den var tom. Jag undrar verkligen hur han mår i dag.’

För en del flickor är det direkt farligt att utmana hedersnormerna. ”Vi har elever som har blivit tvungna att bryta helt med sina familjer och som i dag bor i olika familjehem.”

När loven närmar sig och elever som lever under misstänkt hedersförtryck meddelar att de ska åka till sina föräldrars hemländer är Tea extra mycket på sin vakt. ”Självfallet kan det handla om en helt oskyldig resa till släkten, men här finns en risk för tvångsgifte, vilket gör att vi ställer många frågor om resan. Det angivna motivet kan vara att besöka farmor som är sjuk, och då frågar vi hur sjuk hon är och om hela familjen ska följa med. Vi försöker hela tiden finna tecken på om flickan inte vill resa.”

Liksom många andra skolor har också denna skola haft elever som inte återkommit efter sommarlovet. Och det har inte bara handlat om flickor, även pojkar kan försvinna utan ett spår. Tea berördes speciellt av en pojke. ”Helt plötsligt var han bara borta. Jag kom till lägenheten, men den var tom. Jag undrar verkligen hur han mår i dag.”

Tea har blivit mer uppmärksam på de ”uppfostringsresor” som vissa pojkar skickas på. Det behöver inte handla om hedersrelaterade fall, det kan också vara ungdomar som slagit in på en kriminell bana. Det finns också en rad exempel på killar som skickats ut ur landet för att de satt sig upp mot de hedersnormer som de var satta att följa, vissa för att de var homosexuella vilket är oacceptabelt inom hederskulturen. 

För att kunna hjälpa barn som riskerar att råka riktigt illa ut som ett resultat av familjens hedersnormer, måste samarbetet med socialkontoret fungera när en orosanmälan väl är gjord. Tea tycker att det blivit bättre med tiden, att socialkontoret tar hedersrelaterade problem på större allvar i dag men att det kan ta för lång tid ibland. Då gäller det att ringa och påminna och göra nya orosanmälningar. 

Hon kan inte skönja någon minskning av hedersförtrycket, snarare tvärtom, men det beror förstås också på att hon och de andra HRV-coacherna blivit bättre på att upptäcka fallen. ”Jag blir så förbannad när jag tänker på hur många unga som blir fråntagna sina rättigheter!”

Efteråt berättar jag för Issis Melin om mina intryck av Teas arbete. Hon blir glad av att höra hur engagemanget för frågorna nu växer i skolorna tack vare hennes HRV-coacher: ”Vi har också bildat en Facebook-grupp för alla coacherna, där vi lägger ut ny information och berättar om nya aktiviteter, så att de kan hålla sig à jour. Vi kommer också att hålla årliga möten med alla coacher. Äntligen känns det som att vi är på väg att få en kontinuitet i det här arbetet.”